I går, alltså tisdagen den 19 oktober, gick jag på Eriksfältsgatan i Malmö. När jag växte upp, och bodde på just den gatan, så var den Sveriges längsta. Jag brukade tänka så, då när jag var sex sju åtta nio: längsta gatan! Då var man åtminstone bäst på något. Ungefär som MFF, som toppar allsvenskan trots förlusten i måndags kväll.

I tisdags sköts en kille i ryggen på Eriksfältsgatan. Vid en busshållplats. Hur många gånger har inte jag stått på en busshållplats på Eriksfältsgatan? I sol, i vind, med en frukt eller något annat i stället för den chokladkaka jag hellre ville ha. Min unga friska mamma bestämde vad jag åt på den tiden och bestämde att jag skulle gå till just den hållplatsen.

Och så är det med de där många barndomsåren vid Eriksfält, det nybyggda bostadsområdet som då låg längst bort, nära åkrarna. Malmö blir visserligen allt mer en ny stad, ändå känner jag igen mig mer och mer. Det var därför jag ringde en nära vän i tisdags och sa: ”Så här låter vi här nere och jag blir glad att ingen säger att jag har en konstig dialekt.”

I Malmö, där jag bodde tills jag flyttade till Göteborg 1977, blåser det på ett sätt som jag känner igen. Det är ett slags medvind och jag tänker på  jämförelserna som ofta görs mellan våra tre största städer. Bra, bättre, bäst. Det finns alltid någon statistik som bevisar något. Som att det är i Malmö som flest blir skjutna. I Göteborg sägs det att flest skjuts i Göteborg. Pang!

Men vad bevisar ett skott som träffar en människa, mer än att någon tror sig vara förmer och har rätt att avlossa något mot en annan?

Så i går i Malmö hos min sjuka gamla mamma tänkte jag på mannen som besköts och fortsatte tänka på det när jag kom tillbaka till Göteborg och det blåste åt alla håll samtidigt och jag läste tidningarna om allt som hänt. Och jag tänkte att nästa dag kommer nya rubriker.

Som om Malmö i morse, denna onsdag: Ytterligare två skjutna.

Som om Göteborg i morse: Mutåtalen allt närmare.

Det skrivs alltid nya dagar och formuleras nya minnen. Som en av mina vänner skrev till mig i går kväll: I morgon slår vi in fisk i dagens tidning.

Men jag tänker också på  Hermodsdalsskolan i Malmö. Den stängdes häromåret på grund av all skadegörelse. Jag gick där i nionde klass. En gång när jag var på väg dit, och kom gående på just Eriksfältsgatan, så blev jag beskjuten av en man från en balkong. Skottet i nacken fick mig att ramla omkull, men det var mest av skräcken, för mannen sköt med ett luftgevär och efter en timme kändes inte längre smärtan.

Så är det: ett skott i nacken, man är oskyldig, i bästa fall går det över snabbt.

Varför minns jag det 40 år senare? Jo, för att smärta och kärlek kommer ur samma källa. Det som är kärlek blir lätt hat, och i morse påmindes jag om det när jag vandrade Linnégatan ner och hamnade på Järntorget. Dit kom jag – jag tror att det var strax efter Neil Youngs konsert i Slottsskogen – då en man precis hade skjutits där. En miljon stod handfallna runtomkring, som om skottet träffat dem alla.

Allt rinner ihop: man är där man inte bör vara, man träffar någon och blir träffad. Man kan aldrig ana det i förväg.

I morse ville jag bara bort från Järntorget och vandrade snabbt vidare hemåt, mot min trygga boning på Övre Husargatan, mitt i stan, långt från fälten. Den gatan är inte särskilt lång, den tar slut redan vid Slottsskogen, och jag fortsatte dit, till sälarna, blev en ensam pojke, som när jag var ung i Malmö. Läste i GT om Torslandaskolan som förstördes. Läste också om blodsbanden i Israel och Palestina, och mindes när jag i Ramallah såg en man skjutas ihjäl bara några meter från mig.

Det var då och nu är nu. Men tidlöst är att ibland är känslor – som kärlek och hat - dyslektiska och livet gungar till. Då kan jag knappt stava mitt namn längre och hamnar i tanken att Erik är Sveriges vanligaste pojknamn, det skulle man kanske heta. Kanske heter killen som sköts i går i Malmö Erik. Precis som Erik Persson, han som ledde MFF, laget jag alltid följde, men nu följer bara lite sisådär.

Det är väl så det är: allt glider ihop, hjärnan kopplar hur den vill, något helt blir halvt, allt bleknar. Inte som Erik, för det namnet går det inte att krångla till, men det går heller inte att lämna. Själv har jag samma namn som min far. Han råkade illa ut, och klarade sig inte. Men de flesta av oss klarar oss, trots att smällarna – precis som de flesta skottlossningar – träffar oss i ryggen. Vi förstår inte varför, vi vet bara att det är ett slags tvist, och att det inte är rättvist, trots att orden tvist och rättvist nästan ser ut att rimma med varandra.

Livet rimmar inte, det är inte alltid en dikt, orden snubblar till av slag och själv snubblar man till av ord. Men man går vidare. Innerst inne tror jag, nu när jag är femtiosex och själv får bestämma vad jag vill äta och vart jag ska åka, att vi alla sjunger med i det som Håkan Hellström avslutar senaste albumet med: ”Blitt sparkad runt några gånger, som en del måste bli.” Så kan en hållplats i livet också låta, den dialekten kan alla känna igen. Ja, de orden kan växa till något fint som tröstar, också när de skjuter nya skott.