”Kommer du att ha den där kepsen på dig också när du blir rik och berömd?”

Det är Cynthia Gooding som ställer frågan till Bob Dylan den 11 mars 1962 och han fnittrar sitt svar:

”Jag kommer aldrig att bli rik och berömd.”

Och det här snacket mellan henne och Dylan finns på en alldeles nyutkommen cd som man kan skaffa från England (amazon.co.uk). Den heter ”Folksinger’s choice” (Left field media).

Och den är mycket bättre än ”The Witmark Demos: 1962-1964 – The Bootleg Series Vol. 9” (CBS) som kom häromdagen.

Varför?

Jo, för dessa två Witmark-cd ger halvfärdiga versioner – också när låtarna är färdigskrivna - utan gnistor i. Man vet att låtarna kommer att bli stora, att de nästan redan är klassiker – men Dylan står inte på tå, det är som om sångerna ännu inte är hans trots att han skrivit dem, och som om han just då faktiskt inte verkar bry sig.

På ”Folksinger’s choice” däremot är Dylan visserligen bara 20 år men vet ändå att det här kommer att ordna sig, att det här blir bra. Han sjunger den tidiga kyliga morgonen i en kall radiostudio elva sånger och det är snack mellan varje. Han drar sina historier om sitt liv och de är inte precis sanna – som om han redan glömt vad han måste minnas - men berättelserna tvinnas ihop med sångerna han spelar. Det är gamla Hank Williamsdängor, det är Woody Guthrie, det är Big Joe Williams – och det är Dylan själv. Allt blir Dylan, också när han ligger nära andras original. Han sjunger ”The Death of Emmett Till” och han sjunger om sina ”Hard Times In New York Town”. Vi har hört dem förr, i lite olika versioner, men här är han bara rakt in i mikrofonen, med ett halvt leende som vi ser fastän vi bara hör honom, ja, som om han säger att dessa öden är för hemska, jag måste le en stund, måste visa mina tänder så att ni förstår hur dubbelt allt är.

Som här:

Some men they dragged him to a barn and there they beat him up 
They said they had a reason, but I can’t remember what 
They tortured him and did some things too evil to repeat 
There were screaming sounds inside the barn, there was laughing sounds 
out on the street

Dylan är inte mörbultad. Han är oförstörd och en ung man som ännu inte släppt någon skiva. Tilltalet är färskt och fräckt, han vill ha hela världen i famnen. Så han drar kritstreck kring rock’n’roll, om kaféer han spelat på, om skolgången och jobb han haft – det är historier om hans historia, sådan han vill att den ska vara, sådan han vill att den ska låta.

Och radioprogrammet som det här  är en inblick i, det har sina rötter som Dylan väl är medveten om: det är radikalt, det är en del av medborgarrättsrörelsen. Intervjuaren och presentatören Cynthia Gooding kan allt om folksånger. Dylan kan inte lura henne. Ändå drar han sina vanliga lögner, nästan som en lek. Cynthia Gooding fnittrar med honom, hon beskriver honom, hon lockar och pockar, drar honom ut på djupa vatten och Dylan faller i och presenterar som en present några sånger som vi aldrig hört med Dylan – och de vi hört, också de är här i sin allra första inspelning. Så ung han var redan då.