När han böjer sig ner, så  är hela hans kropp en riktning: med en klase druvor i högerhanden, pekar han samtidigt över fälten här på Château de la Roche aux Moines i Savennières i Loiredalen.

Fälten är inte stora.

”Men de är bra.”

Jag hinner inte fråga vad det är som är så bra med dem, förrän han, som skrivit en lång rad böcker om sin syn på vinodling, förklarar hur så kallade vanliga vinproducenter använder sina vinstockar: de bokstavligen vattnar ur dem, låter dem inte återhämta sig.

Och de andra – ja, det är så han säger: ”de andra” – de blir allt mer slavar under allt större krav på avkastning.

Nicolas Joly är en vinrebell – och en vinlegendar. Han är 65 och hans liv är ett sådant man kan göra film av: han slåss ständigt mot vinjättarna.

Fast hur skulle en sådan film sluta?

”Det går knappt att vinna kampen om det goda vinet. Men vad jag eftersträvar är någon sorts rättvisa. Jag vill inte ha förmåner från staten eller EU. Jag vill bara att kvalitet inte ska motarbetas.”

Han pekar på druvorna, han visar nyanserna, han säger att den där klasen är värd att plocka, men inte den, inte den här dagen i alla fall.

”För att resonera så, det vill säga att kvaliteten ska styra, så krävs det att man är noggrann och att man utbildar plockarna.”

Just då kommer ett tjugotal ungdomar med hans dotter Virginie Joly i spetsen. Det är dags för kvällspasset och de pratar just om färgnyanser och om andra tecken på druvorna. Nicolas Joly säger att det tar tid att lära sig att vara noggrann, att inte söka den snabbaste utdelningen, utan att tänka på det som är bra i längden. Så han snackar mycket med plockarna, speciellt med dem som inte är uppväxta på landsbygden.

Men hela tiden: ett ofattbart lugn när han går över fälten, visar, förklarar, lyfter fram skillnader, slänger in slagen mellan fransmännen och engelsmännen, tar ett blad i sin hand och förklarar varför det pekar neråt, visar på cypressträden som omringar fälten. Det är ett helhetstänkande, det är en stillsam men intensiv protest mot det snabbproducerade och smaklösa och kortsiktiga.

Han organiserar, han protesterar, han demonstrerar genom sin gärning att det finns ett alternativ och han uppmärksammas allt mer. Han vägrar till exempel att fixa till sina viner i källaren, som han uttrycker det.

”Och jag blir uppriktigt arg när jag ser dyra viner saluföras som om de är de mest genuina av alla. 90 procent av smaken i dem är fixade med kemiska medel. Det tycker jag att konsumenterna har rätt att veta.”

Hans Coulée of Serrant-viner (http://www.coulee-de-serrant.com/livres-en.html) är alltså inte fixade, de är biodynamiskt odlade från början till slut.

”Men det är egentligen inget jag använder i marknadsföringen. Folk ska inte köpa det jag framställer för att jag inte tillsätter en massa kemiska medel. Folk ska köpa mina viner för att de är goda. Mycket goda.”

Han upprörs över att så  många numera saluför viner som ekologiska, just för att producenterna inte är ärliga.

”De kanske undviker vissa av de värsta tillsatserna, men de använder i stället annat som inte är särskilt ekologiskt. Problemet är att det är så lätt att säga att man producerar ekologiskt, för det finns ingen gemensam överenskommelse om vad som ska räknas som ekologiskt. Det kanske är det som fattas, jag vet inte.”

För fortsättningen på det resonemanget är att det finns kommittéer som utser vilka viner som får säljas som ”riktiga” viner, och vilka som bara får säljas som enkla bordsviner – och detta avgör priset som kunden får betala.

Nicolas Joly – som började sin karriär med att vara finansman i New York och London och nu anses vara världens främste producent av biodynamiska viner - säger gång på gång att det finns väldigt bra viner som smakdomarna inte gillar för att de numera är så inne på att det ska smaka som de massproducerade, kemiskt fixade vinerna smakar.

Han berättar att han, som dricker väldigt lite vin och som började dricka sent i livet, häromkvällen hittade ett Bordeauxvin från 60-talet, och att han kände sig riktigt nedstämd, för så bra som det smakade, smakar väldigt, väldigt få viner nuförtiden.

Han säger också att han alltmer tycker att vita viner inte är som bäst när de är kalla – ”förutom de av dålig kvalitet” – utan föredrar dem rumstempererade, det är då smaken visar om det är ett bra vin eller inte.

Om några veckor ska han och några likasinnade ha ett möte i Paris med dem som dikterar vinvillkoren. Han är inte säker på att de vinner gehör, men säger att man inte kan ge sig.

”För hur ska man leva om man inte kämpar för det man tror på?”

Vi går en sväng till. Han visar huset han bor i, där bodde munkarna som kom till dalen och började med vinodlingarna. Och jag fortsätter därifrån till rummet som jag hyr några mil bort, försjunker i nya numret av veckotidningen Die Zeit (nr 41) som innehåller en stor intervju med skådespelaren Gérard Depardieu. Han satsar numera stort på vinodling i stället för på filmer, och han gör det bara några mil bortom Nicolas Jolys ägor. Och han kör också biodynamiskt och vill att vinet ska smaka som han själv ser ut. Det vill säga ha en stor kropp.

I stället för att fortsätta läsa hans floskler återvänder jag till Nicolas Jolys ifrågasättande och smått revolutionära klassiker ”Biodynamic Wine Demystified” (Wine Appreciation Guild, 2007) och jag tycker att du också ska ge den en chans för du upptäcker att frågetecknen gäller mer än vin.