Den bärbara datorn har kapslats in i mahognybetsad furu, som en viktoriansk speldosa vilande på kloförsedda mässingstassar. Fodralet är gjort av läder, med mässingsnubbar, och tangentbordet består av gamla skrivmaskinsdelar från början av 1900-talet. För att slå på datorn måste man vrida om en nyckel, och den är inte längre lätt och stryktålig. Vad skall det här underliga hantverket peka på?
När något upplevs som föråldrat kallas det ofta för rena rama 1800-talet. Det är en orättvis betraktelse. Vi underskattar 1800-talet, särskilt den senare halvan av århundradet. 1800-talet är en experimentell och optimistisk tid, där samhällen provar sig fram, och olika svar ges på utvecklingens frågor.
Steampunk är en gren av science fiction-litteraturen, som målar upp ett viktorianskt 1800-tal där informationsrevolutionen började jämsides med industrialiseringen. Förebilderna är Jules Verne, HG Wells, Arthur Conan Doyle och andra författare som på 1800-talet skrev scientific romance. Det var den tidens science-fiction, författarna tänkte över vilka framtida utvecklingar som zeppelinare, ånglok och telegrafer kunde leda till, men steampunk har en annan attityd. Den förkastar modernismens rena och välordnade framtidsvisioner till förmån för gasupplysta gator, ångmaskiner som släpper ut kolrök, luftskepp som regerar skyarna, brittisk överklass med mekaniska automater som betjänter och lömska skurkar som uppfinner udda teknik.
De senaste åren har steampunk gått från litteratur till den verkliga världen. Ett växande antal entusiaster bygger teknik i genrens anda, och visar upp på den på nätet, mässor och museer.
Hyllningen till kugghjulen och de sotiga skorstenarna är en designrevolt mot att det annorlunda, överdådiga och gamla rensats ut. Vi lever i en tid av tekniska underverk: platt-TV skärmar, omedelbar kommunikation med nästan hela världen, läkemedel som botar och lindrar många sjukdomar, telefoner som inte större än en handflata och som både kan spela musik och hjälpa dig att hitta hem. Men i all denna nya teknik upplever många att det inte finns något bestående att uppskatta. Varje ny version är snart föråldrad, och tekniken är bokstavligen ytlig, med sina innovationer gömda i kiselchipet bakom hårdplastskalet. Pekskärmsmobilen iPhone är ett underverk, men det är svårt att ta till sig en produkt som inte ens tillåter användaren att byta batterierna. Apple har designat iPhone så att bara en auktoriserad reparatör kan ta ut och byta batteriet.
Det som bevaras av tekniken är också en reflektion av vad som är den mänskliga anden. Det finns tekniska museer för att bevara ångmaskiner och mekaniska klockor. Kommer det finnas museer som bevarar alla mobiltelefonmodeller i framtiden?
Steampunk är en bakåtsträvande subkultur, fast den beskrivningen ger inte rättvisa åt hur nyskapande, positiva och äventyrliga många steampunkare är. Klasskillnader, rasism och kvinnoförtryck lämnas kvar i 1800-talet, till förmån för den tidens progressiva tankar.
Steampunk kopplar till den gör-det-själv-anda som drev både skapandet av den första Apple-datorn och internet, men idag är tekniken ett allt mer ett slutet system utan möjlighet till insyn eller påverkan från användaren. Det är bekvämt att inte behöva veta allt om hur tekniken fungerar för att kunna använda den, men det vore bra ha möjligheten om få modifiera om man vill. Fast då gäller inte garantin längre. När steampunkhantverkare visar sina skapelser, uppmanar de ofta användarna att vidareutveckla.
Begreppen konst och teknik stod varandra närmare på 1800-talet. Konstakademien hade en egen avdelning för mekanik. Teknik sågs som en konstart, och ett ämne som det behövdes konstnärliga egenskaper för att behärska. Form och funktion följs åt. Hur något är gjort och vad det gör är oskiljaktiga egenskaper.
Den viktorianska eran var den sista tidpunkten då amatörerna fortfarande kunde konkurrera med de professionella inom vetenskap och teknik. Många naturvetenskapliga rön, upptäcktsresor och viktiga uppfinningar gjordes av amatörer.
Steampunk brukar tekniskt förläggas till något som ungefär motsvarar tidsperioden 1871–1914, påverkad av vår tids syn på dåtiden. Så vad blev möjligt? Verkligheten överträffar ibland dikten.
Under perioden 1871–1914 uppstår många av de maskiner vi dagligen använder. Där hittar vi bland annat skrivmaskinen, telefonen, grammofonen, bilen, det eldrivna lokomotivet, filmen och kunskapen om röntgenstrålning. Många av de elektriska hushållsapparater som finns i ett vanligt nutida hem visades på världsutställningen i Wien 1883. Då kunde besökarna prova på elektriskt drivna dammsugare, tvättmaskiner med centrifug, diskmaskiner, kokkärl och värmefiltar.
Järnvägarna i världen hade redan 1865 nått en sammanlagd längd av 150 000 kilometer, fyra gånger jordens omkrets. Resenärer färdades snabbt och billigt i bekväma vagnar. Redan 1847 kördes ett tåg på sträckan London–Birmingham med en genomsnittshastighet på 85 km/h och nådde en högsta hastighet på 112 km/h. Snabbtåget X2000 har jämförelsevis en högsta tillåten hastighet på 200 km/h. Ångfartyg med plats för tusentals passagerare plöjde fram över världshaven.
Vägnätet var dock fortfarande lika outvecklat som på medeltiden och trafikerades av hästkärror. Ångdrivna bussar dök upp på 1830-talet men dessa klumpiga fordon var för tunga och gick hårt åt de dåliga vägarna. Dessutom så bekämpade kuskarna det som kunde hota deras näring. Först efter den stora hästinfluensan 1872, där t.ex. tio procent av alla hästar i USA dog, så kunde inte kuskarna stoppa alternativen. Efter epidemin började sökandet efter alternativ till hästen, och utvecklingen av den samhällsomvälvande bilen.
Carl Benz och Gottlieb Daimler skapade på 1880-talet en bensindriven motordrivna vagn, men det var först på 1890-talet som bilen blev en vanlig syn på landsvägarna. I Storbritannien bromsades bilismen, då lagen ända fram till 1896 krävde att det skulle gå en man med röd varningsflagga framför varje rullande bil. Samtidigt som de bensindrivna bilarna kom även elbilar och ångbilar. Elbilarna kunde uppnå en hastighet på 100 km i timmen. Det som var opraktiskt var att batterierna vägde femhundra kilo, så mycket kraft gick åt bara för att flytta bilens egen vikt.
Lokomotiven hade utvecklats till fulländning redan på 1860-talet, men cykeln var fortfarande en mycket primitiv konstruktion. Starley 1885 presenterade den moderna cykeln Rover och Dunlop det luftfyllda cykeldäcket några år senare. Cykeln har sedan dess varit i allt väsentligt oförändrad som mekanisk konstruktion, och det blev det första fordonet i historien som kunde bli var mans egendom. Den massproduceras till överkomliga priser genom att de enskilda delarna av cykeln tillverkas med sådan precision att de var helt utbytbara. De första cyklarna är tekniskt överlägsna hantverksprodukter, och därför alltför dyra för pigor, drängar, arbetare och skogshuggare. Då kunde landsbygdens folk flytta sig efter var det fanns arbete, och var man kunde hitta likasinnade i folkrörelserna eller nöjen. Cyklisterna krävde snart bättre vägar, och lade grunden till vår tids rörliga livsstil. Flera stora biltillverkare börjar som cykeltillverkare.
Cykeltillverkare skulle också göra ett avtryck på flyget. Det görs många utkast till styrbara luftskepp i fåfänga försök att göra luftballongen oberoende av vindens riktning. Problemet var att man använde mänsklig muskelstyrka, ånga och elektricitet som energikälla för framdrivningen. De var för svaga, och först med förbränningsmotorn gick det att lösa problemet. Vidareutvecklingen av motorerna tog tid, så luftskeppens storhetstid kom först på 1930-talet. Storhetstiden fick ett abrupt slut. Vätgasballongen i det tyska luftskeppet Hindenburg fattade eld vid Lakehurst Naval Station i New Jersey. Katastrofen filmades, och väckte starka känslor, när världspubliken såg hur det vätgasfyllda skeppet hastigt brann upp. Hindenburg förolyckades då ballongen var fylld med brandfarlig vätgas. Självfallet visste bolaget Deutsche Zeppelin Reederei om vätgasens faror men USA, tidens enda heliumtillverkare, ville inte sälja till nazi-Tyskland.
Det var inte en så svår olycka som det såg ut, 62 av de 97 personerna ombord klarade sig, men luftskeppen fick mycket dåligt rykte under lång tid efteråt. När sedan andra världskriget omöjliggjorde trafikflygningar mellan många länder, så drabbades de långsammare luftskeppen hårdare. Flygbolagen uppfattade också att bränslet skulle fortsatt vara billigt.
De senaste åren har intresset för luftskepp ökat. Luftskepp gör av med betydligt mindre bränsle, har längre räckvidd, de flyger lägre och tystare, kräver inga flygplatser och kan erbjuda större komfort för sina passagerare. Ur miljösynpunkt är de ett mycket bra alternativ. Problemet är att luftskepp måste bli så stora för att få bärkraft och att de är långsammare än flyget. Nu pågår flera forskningsprojekt med målsättning att bygga stora luftskepp med lyftkapacitet på flera hundra ton.
Ett flygplan tyngre än luft var en uppgift som man länge gick bet på länge. Redan i mitten av 1800-talet fanns modellflygplan med ångdriven motor, men de kunde bara flyga några tiotal meter. Fransmannen Alphonse Pénaud ritade 1876 ett flygplan med två vingar, uppfällbart noshjul, propeller med justerbar bladvinkel, strömlinjeformad flygkropp, kabin med fönster, styrspak, gyrohorisont samt autopilot. Allt utifrån sunda aerodynamiska principer. Ett modernt flygplan som glömdes bort när Pénaud tog sitt liv i unga år. Milton Wright gav en av Pénauds enklare aerodynamiska modeller i present till sina unga söner Wilbur och Orville. Den modellen blev till inspiration för de två blivande cykeltillverkarna att bygga det förbränningsmotordrivna dubbeldäckade flygplan som flög 1903.
1860 hade Bessemer och Siemens-Martin-processerna gjort det möjligt att tillverka stora mängder stål till lågt pris som kunde användas till plåt, balkar och förband. Magnifika stålbyggnader restes som Brooklynbron (1867–83) och Eiffeltornet (1889). fartyg med tunna stålskrov rymde mycket mer last än träfartygen, och redan 1891 var mer än åttio procent av allt skeppstonnage i stål. Ångdriften av fartygen utvecklades snabbt, 1870 var tolv procent ångdrivna, 1900 var det 64 procent.
Elektriciteten, underkraften, hade höga förväntningar på sig. Alessandro Volta hade redan 1800 skapat det första batteriet, och de första elektriska motorerna kom på 1830-talet. Thomas Edison uppfann inte glödlampan, den fanns det redan flera varianter av. Han skapade något viktigare; ett system av generatorer, kablar, skarvdon, inomhusledningar, elmätare, säkringar och strömbrytare för att överföra strömmen till förbrukaren.
Då gick det att utveckla fler uppfinningar som drevs med elektricitet, som Alexander Graham Bells telefon 1876. Redan 1885 hade Stockholm flest telefoner i Europa, fler telefoner än det fanns i huvudstäder som London, Berlin och Paris. Telefontaxorna var lika förvirrande som idag. Det gick inte att ringa mellan olika operatörer, de hade inte ens gemensamma telefonkiosker.
Radio blev möjligt genom att Guglielmo Marconi kombinerade kunskap om elektromagnetiska vågor, vågdetektion och antenner för att registrera åskväder. Den stora frågan var om alla skulle kunna vara sändare och mottagare, eller om det bara skulle finnas en sändare. Det blev den centraliserade varianten, bland annat efter att amerikanska flottan ville skylla ifrån sig på radioamatörerna då man missat skeppet Titanics nödrop 1912.
Edison förlorade det så kallade strömkriget mot Nikola Tesla. Tesla använde växelström istället för likström. Edison förlorade då hans likströmsgeneratorer inte kunde producera högspänning. Det gick därför inte att transportera strömmen längre sträckor än några kilometer. Tesla hade genom sitt World System planer på sammankoppla alla telefoner och telegrafer till att elektroniskt överföra ljud och bilder redan år 1900.
Den engelske matematikern Charles Babbage hade uppfunnit datorn redan år 1821. Han ansåg att matematiska rutinberäkningar var ett slöseri med människans tankekraft. Differensmaskinen och dess efterföljare analysmaskinen var tänkta att kunna organisera sina egna beräkningar efter instruktioner som fanns på stansade hålkort. Babbage tänkte sig att analysmaskinen skulle ha en beräkningsenhet, en styrenhet som såg till att rätt saker utfördes, och ett minne där beräknade mellanresultat kunde lagras. Programmeringen fick han hjälp med av matematiken Ada Lovelace, Lord Byrons dotter. Två problem satte stopp för Babbages dröm, dels höll inte den tidens kugghjul för vibrationerna i maskinen när den sattes igång, och dels blev maskinerna för dyra att bygga. Bättre gick det för de svenska bröderna Georg och Edvard Scheutz, de lyckades 1850 att bygga klart en differensmaskin efter Babbages idéer. Scheutz-maskinen blev inte heller någon succé, delarna till maskinen var för svåra att tillverka, och det fanns inte en efterfrågan på så stor beräkningskraft.
USA började bygga upp en modern administration efter rationella principer. US Bureau of Census, folkräkningsbyrån. Byrån hade en svår uppgift, befolkningen växte för snabbt och beräkningarna var för svåra att göra för hand. Den tysk-amerikanske ingenjören Herman Hollerith fann lösningen. Hollerith-maskinen var den första hålkortstyrda och eldrivna tabuleringsmaskinen för snabbare databearbetning. Informationen fanns stansad på hålkort med 288 hålpositioner och rymde specifik information i varje position. Folkräkningen 1880 tog sju år att slutföra, och 1890 års folkräkning beräknades bli så omständlig att behandla för hand att den skulle bli klar först 1902, två år efter att formulären för den planerade folkräkningen år 1900 samlats in. Holleriths uppfinning räknade klart på två års tid.
Hålkortsmaskinen fick ett mycket stort genomslag i det amerikanska näringslivet: järnvägarna fick sitt stora genomslag då logistiken effektiviseras, försäkringsbolagens användning av statistik revolutionerades och byråkratin kunde i kombination med industriell organisation hålla ordning på medborgarna. Hålkortsmaskinerna kunde konkurrera i effektivitet med de elektroniska datorerna ända in på 1960-talet.
Nya maskiner utvecklades inte vid ritbordet i första hand utan genom handfasta tester. Man lärde sig att systematisera testerna, och mödosamt arbeta sig igenom olika variabler för att se vad som behöver ändras. Uppfinnarna var inte forskare som försökte finna nya naturlagar. Ingenjör blev man som lärling hos en äldre ingenjör. Det teoretiska ingenjörsarbetet sågs som alltför världsfrånvänt, och var inte uppskattat. Ångtekniken hade utvecklats nästan helt utan djupgående teoretiska analyser, men nya landvinningar, särskilt inom fysik och kemi, krävde mer teoretisk utbildning. Vid slutet av 1800-talet blev teknisk utveckling allt mer beroende av naturvetenskaplig forskning allt mer beroende av varandra för nya utvecklingar. Nya forskningsområden uppstår där praktiken är beroende av teorin. Från Tyskland spreds den nye högskoleutbildade ingenjören.
Karl Palmås på Chalmers i Göteborg forskar kring hur samhällsentreprenörers innovationer sprids i samhället. ”Forskning och utveckling växlar alltmer under trettio–fyrtio år under slutet av 1800-talet från den oberoende uppfinnaren till att bli knutet till företagen”. ”Fordismen leder över till en monokultur, bilköparen blir nöjd av att ha exakt samma bil som alla andra”. Då kan det ske en standardisering av bilindustrin, från de tusentals små verkstäderna, och en kontroll över alla steg i produktionen.
Företag skapade mellanchefer i sin organisation för att kunna ha kontroll. Dessa var specialiserade och fick andra mer långsiktiga incitament än vinst och innovation. Det gav inte bara hierarkier inom företagsorganisationen, men även synen på omvärlden. ”det skedde en hierarkisering av det tekniska framsteget”. Vissa industrier ansågs vara mer värda än andra, särskilt de som befann sig nära krigsmakten. Moderna teknologier och medaljvinster på industrimässorna blev ett mått på nationens framgång. Om företag skulle få ansvarsfrihet för ägarna var en stor samhällsdebatt, och när det moderna företaget uppstod som juridisk person skild från ägarna så samlades mer av patenten hos dem.
Den amerikanske organisationsexperten Frederick Taylor systematiserade metoderna för den industriproduktionen. Resultatet blev inte bara kraftigt höjd produktivitet, utan även en mental bild av hur samhället borde se ut även utanför fabriksstaketet: individen som en utbytbar kugge i produktionen. Taylorismen passade sekelskiftets framväxande, intressebaserade masspartiväsende och senare även den parlamentariska demokratin.
Palmås citerar den franske sociologen Gabriel Tarde (1843– 1904) ”att producera är en fråga om passion, att konsumera är en fråga om smak”. Tarde pekade på att produktionen inte skulle vara ett slitgöra utan något som frigör kreativiteten efter vad vi värdesätter som vackert.
”All kunskap som fanns kunde nästan förstås av en enda individ”, säger Paul Di Filippo, författare till en trilogi av steampunkromaner. ”Det fanns fortfarande outforskade platser. Det fanns färre lagar och styrande. Vem vill inte ha de sakerna tillbaka? ”.
Di Filippo hårddrar konflikten mellan den kreativa, vackra och gedigna tekniken och massmarknadens brist på innovation och användarmakt för mycket. Vi är produkten av 1800-talets utvecklingar, på gott och ont. Massmarknaderna gjorde det trots allt möjligt för teknikens landsvinningar att spridas till fler.
Det finns dock en utbredd föreställning om att teknikens utveckling följer en inneboende lagbundenhet, att tekniken blir snabbare, kraftfullare och därför mer komplicerad. Då kan bara experterna hänga med i utvecklingen. Snarare är teknikens utveckling mer krokig, och bestäms ofta av användarnas uppfattningar.
Många lekmän deltog tidigare i forskningsdebatten. Bakgrunden var förtjusningen i populärvetenskapen, där bildade borgare gärna hade naturvetenskap som hobby. Därför fann Verne, Wells och andra scientific romance författare en stor publik som önskade vetenskapligt korrekt spänning.
Det tekniska intresset kan vara på väg tillbaka. På 2000-talet sätts mer makt på nätet i händerna på amatörerna med öppen mjukvara, Wikipedia, MySpace, YouTube, Facebook och Twitter. Hantverk och närproducerat har fått en renässans.
Digitala fabrikatorer (ofta förkortat till fabbar) är små, slutna fabriker som kan göra objekt efter ritningar. Fabbar gör tredimensionella, fasta föremål som kan användas som modeller, prototyper eller som slutprodukter. Fabbar använder många metoder som att skära ut, spreja, press, löda ihop olika material. De finns idag, men är mycket kostsamma och kräver specialiserade lokaler och personal. Forskarna undersöker om fabbar skulle kunna användas för att bygga material på molekylnivå. Denna form av nanoteknik skulle möjliggöra produktion supermaterial med perfekt precision.
En maskin som kan tillverka allt, är inte det utanför det viktorianska? Det är tanken bakom steampunk som räknas, då fabrikation redan nu passar bra för att närtillverka serier med låg volym och med komplicerade delar. Så beroende på hur tekniken utvecklas så kan steampunk bli mer än en estetisk rörelse.
Hur kommer framtiden att se ut? Varje generation har sina egna förutsägelser. I början av 1900-talet trodde de flesta att ångan och elektriciteten skulle bringa fram en ny tidsålder av fred och välstånd. Vid mitten av 1900-talet sågs framtiden som en dyster undergångsberättelse av överbefolkning, miljökatastrofer och kärnvapenkrig. Vid slutet av århundradet blev världen besatt av datorerna, och övertygad om att framtiden skulle bli fredlig och kretsa kring användningen av internet. Alla de tidigare framtidsvisionerna var giltiga för sin tid. Genom att titta på tidigare gissningar, kan vi kanske se vad som inte kommer att stämma i våra egna förutsägelser. Tänk om det också kan hjälpa oss att göra bättre val?