I morgon offentliggörs vem som får årets nobelpris i litteratur.

Om du frågar mig vem som jag vill ska få det så kan jag lätt räkna upp en kvartett nordamerikaner som jag gillar skarpt: Philip Roth, Joyce Carol Oates, Cormac McCarthy och Alice Munro. I den ordningen.

Men jag kan utan vidare stor ansträngning också nämna en författare från Norge:

Dag Solstad.

Låt mig berätta varför. 
 

1.

Vi stod vid övergångsstället, och ibland tar det extra lång tid innan det blir grönt. Men vi hade tid på oss, Dag Solstad och jag. Det var över en timme kvar tills vi skulle se filmen som gjordes på hans bok om den maoistiska rörelsen i Norge, och efter det skulle jag samtala med honom om filmen och om hans författarskap inför en stor publik.

Vi stod vid de där ränderna vid Hötorget och jag ville inte att vi skulle prata om det som vi skulle prata om senare och när vi gick vidare genom centrala Stockholm och det kändes som om alla fyra årstider kom på en och samma gång, så tyckte jag att han gick allt långsammare, som att han inte ville komma fram. Och när vi väntade utanför ABF-huset på Sveavägen så dök några av hans norska vänner upp, och så drog också det samtalet ut på tiden.

Snart var det ändå dags för filmvisningen och han sa att han sett filmen tidigare, och vi satte oss längst bak, och när jag såg den så tyckte jag att den blivit en lite mer skruvad variant av Lukas Moodysons ”Tillsammans” och många i publiken skrattade rått åt det som hände och åt den tiden och åt den politiska erans vanor och språkbruk.

Det här var för något år sedan.

Det satt många norrmän i publiken och nu syntes alla, nu när ljuset i taket återvände och mörkret skulle bort. Solstad och jag gick och ställde oss där framme vid ett runt bord och jag skulle alldeles strax ställa min första fyrkantiga fråga. 
 

2.

Dag Solstad frågade sig själv en gång: Har jag kastat bort livet på att skriva böcker?

Och svarade: Vad skulle jag annars ha använt livet till? 
 

3.

Dag Solstad, som föddes 1941 i Sandefjord, har uttryckt det ungefär så här: Om man blir av med sin far som 11-åring är man dömd till att bli författare.

Han har sagt mycket annat också:

Att Knut Hamsun (som 1920 fick nobelpriset i litteratur) betydde mycket. Att radion och biblioteket var viktiga när han växte upp. Att han var lärare och journalist ett tag. Att skrivandet började på allvar 1963. Att han läste Sartre och Camus. Att novellerna började komma 1964. Att samtidigt som hans första manus blev antaget, så flaggade förlaget på halv stång (det var den dagen som Aksel Sandemose dog).

Vi bläddrar snabbt bland böckerna:

Han debuterade 1965 med novellsamlingen ”Spiraler” – det är modernistisk prosa: man kan inte lita på verkligheten. Genombrottet kom med ”25-septemberplatsen” som inleds vid krigsslutet och slutar med EG-striden i början av 70-talet.

Sedan dess har det kommit ett 30-tal böcker. Romaner, noveller, böcker om fotboll, böcker om en industrikoncern (”Medaljens forsida”, om Akers mekaniska verkstad), pjäser, essäer.

Jag måste nog säga några ord om ”Armand V” som kom 2006 (och på svenska 2009). Undertiteln är ”99 fotnötter till en outgrävd roman”. Nej, jag gör förresten inte det, för det finns egentligen inget skäl i att nämna den framför andra, eller lämna den framför andra – men jag kan åtminstone säga att i nästan alla Solstads böcker finns det tågresor och tungt bagage som det ska släpas på.

Som när en man som jag bland annat ställde en alldeles för lång fråga i ABF-huset:

”Du säger att vissa romaner kommit till utan att du förstått varför. En av romanerna – ’Genans och värdighet’ - utgår från en man som inte får ordning på sitt paraply, och så går du i närkamp med den bilden. Men du säger också att du inte längre har lust att skriva – men återigen: vad ska du annars göra?”

Dag Solstad svarade något om att han tycker om tydliga bilder, och sedan sa han ännu mer om att skrivandet är ... något som ska göras, men att det ibland är långa uppehåll mellan böckerna, och att det måste vara så.

Sedan frågade jag om hur hans berättelse om den norska maoistiska rörelsen kom till, om att boken som filmen baseras på, ”Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land”, var lika med första gången som han skrev i jag-form. Och huvudpersonen heter Knut Pedersen och boken innehåller Hamsunreferenser, och så vidare och så vidare. Dag Solstad svarade att så mycket är tillfälligheter – oavsiktliga sådana – och så hamnade vi i en annan av hans berättelser, ”Ett försök att beskriva det ogenomträngliga”, som inleds med att Solstads barndomsvän kommer hem till Solstad för att diskutera just gymnasielärare Pedersen. Solstad svarar att vännen missförstått den. Det visar sig att han skrattar. Han ser Solstad som humorist. Och Solstad säger att den andre saknar humor.

Så då frågade jag hur det kom sig att vänstern i Norge och i Sverige var så stark när den behövdes som minst. Och det var då som Solstad backade bort från bordet och sa att den frågan, den är alldeles för svår att svara på.

”Kanske var det bara tillfälligheter.”

Det svaret det trodde han inte själv på, och ingen i publiken heller. 
 

4.

I vissa böcker återvänder Solstad till platserna där som barn han lekt, men annars är det inte så mycket av den varan. Så jag undrar: Finns det någon framtid i att titta bakåt på sin barndom, eller på vänstern?

Solstad verkar inte tycka det.

Han vill in i vår tid, och stanna där. Gärna med några intellektuella, folk i staten, de som sitter och äter och dricker gott och talar klokt – ända tills man hör att de är genomfalska, att de är de värsta av alla, mycket värre än dem som de förtalar.

Solstads alter ego, Arild Asnes, håller sig för god för att undvika svåra frågor, oavsett om de är fyrkantiga eller runda eller sylvassa.

Såtillvida är allt som Solstad skriver en prövning. Och hur många av de stora nobelpriskandidaterna orkar pröva sig själva hela tiden?

I flera av Solstads romaner syns ett sammanbrott och en lång rad existentiella problem. Jag älskar raderna i ”Ellevte roman, bok atten”: Tenke seg till att jag skal leve et helt liv, og det är ti log med mitt liv, uten at jeg er i närheten av den sti hvor mine dypeste behov kan bli sett og hört. 
 

5.

De gånger jag sett honom framträda, eller sett honom prata med en författare eller förläggare eller med en så kallad vanlig läsare, så ser han så ofarlig ut, som om han berättar godnattsagor som ska vagga alla till ro, inte skrämma, inte oroa, inte få någon att tänka en enda tanke. Det ska blundas tills man ser klart.

Och den som efter att ha sett honom så blid, vill se hur stenhård han är i sin kritik av litteratur och skrivande, rekommenderas ”14 artikler på 12 år + 3 essays”: här berättar han om andra författare, om romankonsten, och om varför livet i Norge blir tråkigare och tråkigare – det är mycket upplyftande. 
 

6.

Nu säger jag ändå något om ”Armand V”, för jag tycker att den är en av Solstads bästa böcker: Armand har en son och den sonen, som han inte träffat på ett tag, ska bli militär. Själv lever Armand i sin diplomatvärld. Är det inte Jordanien, så är det London. Och är det inte en fundering kring vad ett parti schack kan säga om livet, så är det ett möte på en gata med en gammal vän som det inte gick så värst bra för i livet. Varje liten händelse dröjer sig kvar allt medan den växer och växer när Dag Solstad i "Armand V" bara ger oss fotnötter. Det är kommentarer om det som skrivs, om det som utelämnas, om det som (ska) betonas, om en roman som inte går att skriva. Och det utan att det blir kokett. 
Nej, det här är ingen översofistikerad lek, det här är inte ett enkelt metaskrivande där lager läggs till lager, där blinkningarna till andras verk tar över. Detta är i stället en Dag Solstad som skriver allt mer säkert och som bara ser sig själv över axeln.  
En reflektion:

Jag har inte läst en enda intervju med Solstad som säger något. Däremot har han skrivit en hel del själv om sitt skrivande, och den som bryr sig om ord och valörer och estetik och kvalitet har mycket att hämta i ”Armand V”. Den innehåller helnakna avsnitt om hur man kan jaga lyckan, om hur det är "att skriva på övertid", om vad det verkligen är som man ser (sonen blir blind), om Ibsen, om bindningen till USA, om den nära vännen som jagar sanningen. 
Solstad för i denna roman – som alltså ska vara en roman som han "aldrig lyckas skriva" - ofta fram en person som inte ser ut att ha så stor betydelse för handlingen, men som säger mycket om hur huvudpersonen är. På så sätt blir skenet allt starkare. Ta bara scenen när Armand ser sin son förnedras av en kvinna. Och när Armand möter den amerikanske ambassadören i London. Från dessa bilder av hur makt kan se ut kastas skuggor över resten av handlingen, som när vi hamnar i gänget som en gång gick i skolan tillsammans: vi hör dem prata om kvinnor, om skolgången, om vad det är som räknas. Här är mannen som hamnar i fängelse, här kommer frågan om dödsstraffet i USA upp, här är demokratin och vikten av att byta ledare då och då. Det är, som vanligt hos Solstad, avgörande år i folks liv – allt medan livet fortsätter. 
Typiskt är att Solstad i bokens början utlovar att han ska ta oss med på en resa till havs. Senare kommer han på att den där resan visst aldrig blev av. Men så mycket annat man fick. Och på det kommer ytterligare några briljanta utvikningar kring hur det är att skriva. Jag tycker vanligtvis att sådana inte hör hemma i en berättelse, men här blir det alldeles självklart, här faller det sig så naturligt att Solstad berättar om en berättelses uppkomst, att han måste skriva om och skriva länge innan han förstår vad det är han skriver om. Sådana utsagor har jag sett många, men Solstad har sina egna ord. Och han har sina egna personer, de återkommer då och då, det är stor grad av igenkänning; Solstad är en författare som tror sig vara slut, som inte nöjer sig med att skriva något som inte är mycket, mycket bra, och som återigen fängslar ända fram till den skimrande slutscenen som är vacker - och orolig. 
Jag märker att jag längs vägen lutar mig allt längre in i texten medan Dag Solstad guidar mig genom Oslos gator, guidar mig in i folksamlingar, in i diskussioner, in i stämningar, in i sig själv, och det inte går att sluta lyssna. Och jag undrar: Varför tycks skönlitterära verk i så hög grad öka ens förståelse för historien, ibland mer än den mest vetenskapliga avhandling, trots att vi vet att det rör sig om en fiktion? 
 

7.

Och nu då, bortom ABF, övergångsställen som invaggar oss i trygghet, bortom sedvanliga utfrågningar där svaren nästan tycks givna och därför inte överraskar, och därför inte fyller någon större mening?

Ja, nu är det ”17.roman” som kom i fjol. Här är åter Björn Hansen som vi mött i ”Ellevte roman, bok atten”. Och det är ett nytt liv, ett pensionärsliv med unga frågor: här är tågstationen, här ska det resas till sonen och här ska saker redas ut.

Men varför?

Och vad vill de inblandade?

Dag Solstad tar upp försäkringsbedrägerierna som B Hansen ägnat sig åt, moraliska spörsmål – och hur man kan ställas sig undan allt och alla när man har gjort något fel. För hur ser motiven ut? Kan man straffa sig fri? Kan man vilja bli avslöjad? Är man som friast som inspärrad?

Det här kan bli trivialt, men Solstad ger oss dessa bilder, dessa frågor och tar omvägar, allt medan frågorna värker och växer. Det går långsamt, också när allt rusar förbi. Det upprepas, det naglas fast, och börjar klibba.

Jag förstår inte hur han bär sig åt, men jag förstår att han lyckas.

Och jag förstår att en pappa också är en son.

Det känns smått overkligt, men B Hansen dröjer sig kvar, väntar på sin son, är alltså  förälder men också barn till sig själv, för han lyckas fråga sig om allt det han har omkring sig verkligen är nödvändigt. Det behövs vissa grejor för att se, men mycket annat skymmer.

Så blir Solstad, också  nu när han ser ut att vara mindre politisk, mer skarpsynt, och mer avslöjande, mer intresserad av maktmekanismer. Björn Hansen tittar på bilder, på fotografier, på släkten, på tiden som går, men det som känns är: Är det så här det ser ut?

Mitt i allt tänker Björn Hansen: Det är helt omöjligt att jag var den jag varit.

Men om det nu är så att man var den man var, då måste man, och det är det som gör Dag Solstad så stor, så mycket större än alla de utmärkelser han fått och får, också veta vem man vill bli – och detta samtidigt som man värdesätts för den man är, inte för den man vill vara.

Man vet tack och lov aldrig hur det går när man brottas med Dag Solstad.