Det kommer nya frimärken nu. Med Liza Marklund. Henning Mankell. Håkan Nesser.

Kafka då?

Vem bättre än han har visat att ett brev betyder så mycket?

Hans ”Brevet till fadern” inleds med de svala orden ”Käre far”, men sedan kommer: ”För en tid sedan frågade Du mig varför jag påstår att jag är rädd för Dig.”

Och sedan ... Ja, sedan kommer en enda lång utandning som varar 55 boksidor. Om att saken verkar enkel. Om påverkan. Om hur det känns att inte utvecklas till den som fadern vill att han ska vara. Om uppmuntran. Om syskonen. Om att barnet måste fly allt som påminner om fadern. Om hur fadern alltid finner sig oskyldig. Om judendomen. Om sonens misslyckade ”försök att ingå äktenskap”. Om misstro mot andra.

Det finns mycket att säga om Kafkas uppgörelse med sin far, om detta uppror. Och Hans Blomqvist och Erik Ågren som nyöversatt det här brevet (som nu ges ut som en del i Bakhålls makalöst fina utgåva av Kafkas samlade verk) skriver ett 30 sidor långt efterord om Kafkas syn på brevet, hur han såg på föräldraskap, och om hans liv; det är, som alltid när Blomqvist och Ågren skriver om Kafka, öppnande, klargörande och omskakande – bara en sådan sak som att Kafka med all sannolikhet aldrig överlämnade brevet till fadern, samtidigt som han lät andra läsa det.

Ja, det kan sägas mycket om Franz Kafkas frostiga berättelse om hur det är att ha fått just en sådan far.

Men det som gnager allt mer i skallen nu när jag än en gång läser detta mästerverk till brev är: Att skriva om sin barndom är lika med budet att man ska hedra sin far och sin mor. Varför är det aldrig tvärtom, att man ska hedra sin son och sin dotter?