”Det är lika bra att jag ritar en karta”, sa Joyce Carol Oates.

”Ska det verkligen behövas?” sa jag.

Hon tittade på mig. Hon satt bakom ett rensat bord och dröjde med blicken, och jag förstod, ja, det var lika bra att hon ritade en karta.

”Förstår du varför?” sa hon.

Nej, jag förstod inte.

Det enda jag hade på näthinnan var det som hänt de senaste timmarna, hur hon kom in, med korta steg, i aulan på Manhattan, vi var kanske 300 där, vi väntade. Arrangören sa några ord om hur stolt och om hur stort och om hur fantastiskt ... Sedan gick Joyce Carol Oates långsamt fram till talarstolen och jag vet inte hur jag ska få fatt på det som sedan hände. Kanske så här: Hon är ju liten och späd, som en fågel, men de där stegen fram till talarstolen måste ha varit magiska, för när hon kom fram hade hon blivit stor och ... så självklar. Hon sa några ord om sin uppväxt, om vad hon läste som barn, om vad hennes mamma hade sagt om läsandes betydelse. Hon sa dessutom något om platsen där hon föddes. Men också något om New Jersey där hon bor. Om New York City. Om USA.

Och efter det frågade hon om någon ville fråga något.

En ung kvinna undrade hur det kändes att aldrig få Nobelpriset.

Då blev Joyce Carol Oates ännu större, med ännu större vingbredd och salen fick ett nytt ljus, som om alla stans ljus nu riktades mot henne, men som om det ändå inte blev en skugga bakom henne.

”Varför har inte du fått Nobelpriset? Varför har ingen i den här salen fått Nobelpriset?”

Det var inget raljant i hennes svar, inget sarkastiskt, mest en axelryckning, som om: Jag bryr mig faktiskt inte, så varför bryr ni er?

Efter det blev frågorna tunna, allt mer utspädda. Joyce Carol Oates svarade kort, men effektivt, allt flöt hit och dit och så tog frågorna slut och Joyce Carol Oates gick ner från podiet och satte sig vid ett bord utanför aulan, och några kvinnor frågade ytterligare några saker och Oates svarade att hon arbetar nästan alltid, men att hon också springer mycket, och ja, umgås med sina väninnor, sladdrar, som alla andra, det är inget konstigt med mitt liv, sa hon.

”Du skulle se hur det ser ut hemma hos mig”, sa hon till en av kvinnorna och upprepade det sedan till Lars Åke Augustsson och mig som kommit för att intervjua henne.

Och det gjorde vi nästa dag.

Men först tog hon alltså  min penna och blev kartritare.

”Det är inte säkert att taxichauffören kan läsa, han kanske inte kan tolka det som står på skyltarna. Det behövs en karta. I New Jersey, i den rikaste av alla amerikanska stater”, sa Joyce Carol Oates, ”finns det så många som inte kan läsa, som aldrig läser, men som klarar sig på andra sätt.”

Och taxichauffören trampade på  gasen och efter några kilometer sa han, utan att jag frågade, att han kom ifrån ”någonstans i Sydamerika”, som om det är ett enda land.

Och taxichauffören trampade på  bromsen och Oates väntade i dörren och sa att nu ska ni få se hur det ser ut hemma hos mig.

Jag tänkte då och tänker nu att jag vet hur det ser ut i hennes böcker och att hon med åren alltmer framstår som ett fenomen. Inte bara för att hon ger ut en handfull böcker om året. Inte bara för att hon därtill skriver en pjäs eller två om året plus en diktsamling då och då. Inte bara för att hon också skriver fem, sex stora essäer om året, och dessutom undervisar och recenserar.

Nej, det som gör henne så  speciell och alldeles egen är att hon kan skriva i så många genrer.

Visst, ibland blir det tröttsamt. Mer än en gång har jag tänkt att nu är det uppvisningsskrivande, nu är hjärtat någon annanstans. Men så ofta kommer hon med en röst som bara är hennes, med en form som verkligen är ett med innehållet. Mellan tummen och pekfingret så skulle jag säga att två böcker om året är sådana som kommer att stå sig.

Jag tror till exempel att hennes novellsamling ”High Lonesome” är en av dem. Den tillägnas Kristina och Richard Ford. Och det finns en hel del likheter mellan Oates och Richard Ford, det finns till och med romaner som de skrivit som påminner starkt om varandra i upplägget. Men det som de möts i starkast, det är novellkonsten. De trivs i novellens format, de rör sig ledigt i det, och de tar oss alltid till något nytt ställe, även när de befinner sig på de vanliga platserna: det vill säga där de växte upp.

När Joyce Carol Oates väljer att skriva under pseudonym så vet man vad som väntar, förutom spänningen. Rosamond Smith - då är det tvillingtemat. Lauren Kelly - då är det en kvinna som reser sig på slutet.

Joyce Carol Oates, född 1938, är något annat, eller snarare en blandning av det som finns hos pseudonymerna. Hos henne möter vi ofta en späd kvinna, det är vardag och det är kanske en drink för mycket. Eller så är den som ska skydda kvinnan borta. Och nu dyker det upp någon som vet att kvinnan är borta. Och, som det brukar heta: Efter det är inget sig likt.

Nej, inget är sig likt. Men livet går vidare. Det måste gå vidare.

Det tänker jag ofta på när jag läser ”High Lonesome”. Här får man ett stort urval noveller, från 1966-2006, och det är ett utmärkt sätt att komma Oates författarskap nära, höra hennes röster, se hennes angreppssätt, känna på hennes förmåga att få fram känslor.

Nästan alla hennes mest kända noveller finns med här. Men Oates ger oss också 200 sidor nya noveller. Nya! Alltså en bok i boken. Det som en ”vanlig” författare hade gett ut som en egen bok, det lägger hon bara in i detta urval. Och hon inleder titelnovellen med ett struptag: ”De enda som jag fortfarande älskar är dem som jag sårat. Är det likadant med dig?” Sedan berättar hon om några dagar i livet, om att mamman alltid hamnar fel med män, ”men det är en annan historia”, vilket det ju inte är. Sedan är det slagmål och polisingripanden, och allt är så länge sedan att det borde vara bortglömt. Men det är det inte. ”Den här ensamma, övergivna känslan jag har, den skulle jag göra en sång av, om jag bara kunde.”

Det är kort, det är långt, det är i går, det är nu, och det är plötsligt om en mycket fet man där man bara får beskrivningar, han var si och så ... Jag märker att jag efter läsningen är alldeles andfådd. Var det så han såg ut!

Det berättas med en röst som gör att det är svårt att sluta lyssna, allra tydligast i det som är alldeles nyskrivet.

Men jag njuter också av det som jag läst flera gånger, som till exempel hennes kanske största, i alla fall mest kända, novell: ”Where Are You Going, Where Have You Been?”, från slutet av 60-talet. I den möter man Connie som dagdrömmer, och som uppvaktas av en man som hon med rätta blir rädd för. Allt utnyttjande, allt som ser ut att vara en lek, men egentligen är en olycka - just den känslan omringar och inringar Joyce Carol Oates berättande. Själv väljer hon nästan alltid den låga rösten, det stillsamma berättandet för att kyla ner berättelsens värme. Då och då slänger hon in utropstecken som bara ska se ut som om något förvånar. Se där! Som det blev!

Men Oates kvinnor och män undrar alltid innerst inne: Det kanske inte var en slump? Vilken del har jag i det som sker? Vi ser dem och de hör hemma i ett USA som förvandlats. 50-talet är borta, 60-talet är nostalgi. Sedan är det krig och s(v)årigheter och nu är det en ny värld. Att människan aldrig lär sig.

Oates går i närkamp med det som alla känner igen och säger mellan raderna: Tack och lov att människan aldrig lär sig.

Och detta låter också hela vägen i hennes alldeles purfärska novellsamling ”Sourland” (Ecco). Det finns i nästan alla dessa noveller – som tidigare publicerats i tidskrifter - något slags våld kring sex, kring vardagar, kring meningsutbyten, kring nästan ... ingenting.

Dessutom: desperation.

Denna desperation!

Och detta maktspel - folk säger något, det är inte illa ment, det är en bjudning, ja, en fest, så varför känns det inte bra? Varför drar spriten ner folk, förstärker varenda känsla?

Varför denna förnedring? Våld som leder till långa tider på sjukhus, våld som leder till vård som leder till ... det som man själv har i skallen. Alltid kan man översätta henne, också – eller snarare särskilt – till omständigheter som man aldrig ens är i närheten av.

Man kan vara änka, man kan vara älskare, man kan vara lycklig – man är aldrig säker. Och just det gör livet så ... levande.

Alla vet att man med rätta kan bli nervös av snabba framgångar.

Här går liv förlorade just när man tror att allt ska ordna sig.

Och det slår mig att det är precis som i hennes kanske allra bästa kortroman, ”Mörkt vatten”. Den handlar om olyckan då Ted Kennedy körde ner i vattnet vid Chappaquiddick och kvinnan han hade med sig i bilen drunknade. Den berättelsen är en vindlande resa som bär på en stark symbolik: Hur tar man sig fram i livet? Vilka vägar leder vart?

Oates använder rätt ofta verkliga händelser och gör dem till något nytt, som i hennes mest kända roman ”Blonde”. I ”Mörkt vatten” kommer ett av hennes starkaste kvinnoöden, det är såväl mörkt som märkt: sekreteraren, vid senatorns sida, hon som kan tänka sig att arbeta mer för honom, hon som blir kysst av honom, han som tagit några glas. Det är förälskelse, det är, som sagt, en väg som ska leda någonstans, hem till ett nytt liv, hem till något och någon.

Hem?

Hur ser ett hem ut? Är det där man lägger sig på kvällen, eller är det stället man lämnat, men inte kan sluta tänka på? 

Så här - tänkte jag när jag kom hem till Joyce Carol Oates och såg de rena ytorna, det välordnade oh välorganiserade - kan ett hem se ut.

Men vad säger det? Och vad minns jag av det? Jo, att hennes man kom ut och skakade hand innan han återvände till att redigera kulturtidskriften som han ger ut. Jag kommer också ihåg att Oates pratade en stund om sina pjäser, om sin syn på skrivandet.

Och så låg en katt i hörnet, mot de stora fönsterna ut mot trädgården, och övervakade allt.

Jag frågade Joyce Carol Oates hur det var när hon kom till slutet av en berättelse, och då verkligen upptäckte vart hon kommit, om hon då skrev om allt från början? Hon förstod inte vad jag sa. Jo, hon förstod orden, men inte problemet. Hon sa att hon alltid vet vart hon ska, ja, hon vet det innan hon börjar skriva.

Sedan frågade hon om taxichauffören, hon hade aldrig sett honom, körde han bra, hittade han?

Och ute var det mycket ljust, men inte det slags ljus som man ser i hennes böcker då och då, utan ett genomskinligt ljus, ett ljus som lyste starkt, men som inte förklarade något. Oates satt på en stol i hörnet, med uppsikt över hela rummet, och gav svar som var nästan som nerskrivna, och alltid intelligenta och klara.

Vi pratade länge, men hon tittade aldrig på klockan. Hon sa bara när det var dags att gå – eller rättare sagt dags att ringa efter en taxi - något om dygnens rytm, men jag minns inte exakt vad, detta är ju trots allt en hel del år sedan. Jo, det var något om att hon skriver tidigt, men att hon också skriver sent, och att allt beror på var hon befinner sig i berättelsen.

Sedan sa hon något om våldet i sina böcker, något om att det aldrig är ens i närheten av det verkliga våldet som sker varje dag. Och hon tog återigen ut svängarna och sa:

”Våldet finns i New Jersey. I New York City. I USA. I världen. Eller kanske inte i Sverige? Men Olof Palme ... Världen är naturligtvis inte svart, inte vit. Och mitt hem är som alla andras.”

Och jag tänkte då, och jag tänker nu, på just det där med svart och vitt, att det också rent bokstavligt finns mycket av diskussion kring det svarta och vita i hennes skrivande, särskilt i hennes roman ”Svart flicka, vit flicka”. Den utspelar sig 1990, men allt grundas på något som skedde 1975. Genna, dotter till en vit känd advokat som försvarade medborgarrättskämpar, var då 19 och delade rum på skolan med Minette, som är svart. Minettes skolböcker ”försvann”, hon förföljdes allt mer, och sa till Genna: ”Du tror väl ändå inte att de kommer att nöja sig med det här?” 
Minette drevs in i döden och nu undrar Genna om hon inte kunde ha räddat Minettes liv. 
Oates dedicerar boken till minnet av den verkliga Minette – vilket ledde till att hon än en gång kritiserades för att ha profiterat på ett sant öde.

Det jag minns är att höll fram bokens och tidens allt mer giltiga fråga tills jag verkligen inte kunde vända bort blicken: Om vissa sanningar är lögner, betyder det då att en lögn kan vara sann? Tydligast är detta då Gennas far råkar illa ut. 
Nej, aldrig har Oates skrivande legat så nära Dostojevskijs: Har Gennas far, och Genna själv, för mycket i sig av det som är ont, eller för lite av det goda, eller rentav för gott om ont? 
Den frågan har finhackats förr. Men Oates viskar – sedan länge, men också nu - mellan raderna att den väl kan svida ändå i alla sorters hem, inte sant?