Jag skiter i hela världen och jag säger vad jag vill. Vill jag supa så gör jag det. Vill jag röka så gör jag det. Vill jag förolämpa ledarna så gör jag det. Och jag skriver vad jag vill precis när jag vill.

Så såg han ut, med just de orden i ansiktet och hållningen. Jiang Zilong.

Namnet säger dig kanske ingenting, men han är en av de inbjudna huvudtalarna på Waltics möte i Istanbul, och det pågår just nu, den 2-5 september i Istanbul. Förra gången, för två år sedan, ägde Waltics första möte rum i Stockholm.

Waltic – det betyder Writers’ and Literary Translators’ International Congress, och här diskuteras upphovsrätt, censur, skrivandets villkor.

Jiang Zilong ska snacka om kreativitet.

Jag träffade honom första gången för 25 år sedan i Tianjin, tio mil sydost om Peking, och tänkte hela tiden: Jag har aldrig mött en mer öppen kinesisk författare. Han satt i sollöst dagsljus under en tavla med ett kinesiskt motiv: ett berg dit tänkare tog sig för en stund i stillhet.

Jag minns att hans pek- och ringfingrar var i ständig rörelse. Och jag minns hans ryckiga ben. Han hävde sig konstant på tårna, gungade. Talade fritt. Skrattade. Var butter. Allt var ett.

Han sa:

”Tål man inte kritik har man inte i den här branschen att göra. Att vara författare är ingen dans på rosor.”

Vi satt i sex timmar och han bara pratade och pratade. Om att han föddes 1941, att han hade valt en dålig tid att födas i.

”När jag var 100 dagar ung och vi var på väg genom fälten undan de japanska inkräktarna, så började jag gallskrika. Min mamma hade dåligt med mjölk i brösten och mina hungerskrik hotade att avslöja stora delar av byn. Jag blev så oönskad och farlig att mamma till slut tvingades lämna mig i ett fält. Men min äldre syster stod inte ut med mina skrik utan tog mig med. Annars hade jag sagt farväl till världen då.”

Han sa att han nog fick sin första kontakt med litteratur då äldre män i byn berättade spökhistorier.

”Jag levde mig så in i ordens möjligheter att jag ständigt utmanade faror. Bakom varje krök såg jag något spännande.”

Han förundrades över litteraturens förmåga att gestalta sådant han aldrig känt till.

”Jag var i en drömvärld när jag läste de berömda berättelserna från träskmarkerna, där fanns allt. Ja, i dem fanns alla världar.”

Hans mamma dog när han var 14. Han flyttade, fortsatte läsa, hade höga betyg i allt utom kinesiska. När rektorn på skolan byttes ut tänkte han: Konstigt att man ena dagen kan vara duktig, nästa dag betraktas som ett avskum.

”Jag sa vad jag tyckte. Jag har aldrig kunnat hålla tungan rätt i mun.”

Han började skriva sketcher, noveller, skrönor, och skrev ännu mer.

Då, för 25 år sedan alltså, jobbade han på fabriken några månader och skrev resten av tiden.

”Jag vet mer om industrin än om litteratur. Jag har studerat fabriker i USA, Japan, öststaterna... Jag vill inte avsluta mina kontakter med fabriksfolk, för i så fall dör min livsnerv. Och vem kan leva utan ett bultande hjärta?”

Ja, så sa han då.

Han skrev om industrier.

Han sa att han inte hade några litterära förebilder.

Han skrev sin mest berömda historia ”När direktör Qiao kom till fabriken”.

Han kunde, efter några glas, medge att vissa av hans historier var mer politiska partsinlagor än litteratur.

Han sa att han ville skildra det riktiga livet, inte skapa glaspalats.

Han förespråkade att arbetarnas löner skulle sänkas om arbetarna misskötte sig.

Han sa att han vill känna ett ständigt drag i litteraturen.

Och efter fem timmar och trekvart såg jag hans ögonlock sjunka och jag kunde bara ana hans pupiller när han sa:

”En gång kom några politiker från kulturministeriet och kritiserade min novell om en kontorschef. De lade en självkritik och bekännelse framför mig som jag tvingades skriva under. Några månader senare, när De fyras gäng hade störtats, var min novell plötsligt ansedd som felfri utan några som helst misstag.”

Sedan skakade han min hand, reste sig och sa:

”Jag gör numera så här när jag kritiseras: Jag köper några öl, lite fint kött och njuter av det goda. Sedan skriver jag en ny novell.”

Numera, 25 år senare, är det fortfarande god mat och dryck som gäller mot att han nöjer sig med att skriva högtidstal.