Nej. Inte ens en ynka minnesskylt om att hon levde här.

Det enda som möter mig är mörkgröna dörrar, portkoder och namn på hyresgäster med fina titlar. I övrigt sluter sig de svarta brandtrapporna som klättrar uppför trevåningshuset i sandfärgat tegel om sina hyresgäster, både ur nuet och det förflutna.

När jag är i New York City hamnar jag alltid här, går snabbt förbi ibland, men dröjer oftast, som nu en av de här sista augustidagarna. I 5, Patchin Place (i Greenwich Village, i en gränd som viker av från Tionde gatan nära Sjätte avenyn) levde nämligen Djuna Barnes (1892-1982) som Clas Thor och jag presenterade i vår serie ”Reportagets mästare”. Hon var och är visserligen mest känd för sina romaner - ”Natt bland hästar” (1961) och den nyss återutgivna ”Nattens skogar” (1956) - men vi tyckte att hon var verkligt stor också som reporter, i det hon skrev innan hon blev en kultfigur. Hon skrev i genren ”new journalism” innan den 60 år senare lanserades av Tom Wolfe och andra män.

Men även när hon var som mest bland folk hon ville skriva om, så höll hon sig undan och få fick träffa henne. Folke Isaksson, som också var en reportergigant, var en av dem, och den skinande intervju han gjorde med henne för Dagens Nyheter 1963 återpubliceras nu i tidskriften Hjärnstorm, nr 104, som har just Barnes som tema.

Här är de många sidorna av henne, också det svenska, som hennes kontakt med Dag Hammarskjöld och Karl Ragnar Gierow. Med sina teckningar – hon började skriva för att ha något att sälja sina teckningar med - skriver hon bilder, med sina dikter fördriver hon stumma själar.

Jag läser detta matiga nummer i skuggan vid Hudson river, tittar över mot New Jersey, och dröjer särskilt kvar i hennes reportage från 1917 om hur det är att ta båten runt Manhattan:

”Här tittar man på saker därför att man har ögon. Det är det som är så ofrånkomligt tragiskt med att vara förtrogen med sitt eget hem. Här bor vi och här genomlever vi vårt dagliga program för att vi måste, men det är inte förrän man ger sig ut på en resa som man gör upptäckten att för att uppskatta och förstå borde man aldrig stå på för alltför vänskaplig fot vare sig med arkitektur eller med människor.”

Och så lägger hon till – och det är bland annat denna klarsyn kring en enkel tankegång som gör att jag håller henne högt:

”Det är när vi säger god dag vi ökar vår bildning här i livet. Vårt adjö är bara den sorgliga lilla punkten efter ett avsnitt som inte längre behövs.”

Hennes ögon är rentvättade, hon vet att man inte kan skåda in i sitt hem för det är därifrån man skådar ut.

Men hon sätter sig på båten runt Manhattan, precis som nästan alla gör som första gången besöker den här staden, ser sig omkring och konstaterar att ”det enda avfall som inte kan återanvändas verkar vara människosjälen”.