– Det var nog på våren, eller så var det på hösten.

Charlie Huston säger att det egentligen inte har så stor betydelse för historien, men att han håller med: man ska vara noga med detaljerna och en årstid kan verkligen spela roll.

Hursomhelst, det var i New York City, mer exakt på 6th Av/55th St, just där Charlie Huston och hans hustru Virginia Louise Smith bodde. Rätt över gatan låg en kyrka, och i den kyrkan fick hemlösa bo över natten, få lite mat, men på morgonen fick de hemlösa ge sig av, så såg det outtalade kravet ut.

När Charlie Huston var ute och festade en kväll, så ringde han halvvägs in i fyllan hem och sa att det nog skulle bli sent. Och det var okej med henne. Men kvällen blev mer än sen, och Charlie Huston blev mer än full, så i taxin hem spydde han och svinade ner. Han tömde fickorna och gav taxichauffören alla pengar bara för att slippa bli utslängd. Han kördes hem, men var då så slut på alla sätt att han svimmade på gatan. Någon av alla de hemlösa som lagt sig för natten tog hand om honom, och såg till att han sov över under kyrkans beskydd. På morgonen väcktes han och kom äntligen hem.

– Vad sa din fru?

– Hon är tolerant och förlät mig.

– Hon är skådespelare, hon kanske bara låtsades?

– Låt oss säga så här: hon var inte glad.

I vilket fall: just den här händelsen – en man som svimmar och tas om hand av hemlösa – är med i en av alla av de fem romaner om Joe Pitt som Charlie Huston skrivit. Den första kommer nu på svenska med titeln ”Redan död”.

Joe Pitt är en vampyrkriminalare. Här finns vampyrklaner som försöker kontrollera det illegala i New York City. Joe Pitt hamnar i olika konstellationer samtidigt som han ser till att få i sig den mängd blod han behöver. Han möter motstånd från klaner och jagas, samtidigt som han själv jagar, bland andra en zombie.

Charlie Huston hade tidigare skrivit böcker om en kille som hette Hank Thompson och som var rätt mesig, så med Joe Pitt – som han i skallen såg som den unge Robert Mitchum i filmen ”Thunder Road” – tar han verkligen i.

– Han är en riktigt bad ass, ond rätt igenom. Han skyller inte ens på att han smittats med virus, utan han säger som ett mantra att hans föräldrar borde tagit livet av honom, på så sätt hade många andra sluppit att råka ut för hans våld.

Charlie Huston funderade länge – och var en bra bit in i första boken – innan han gav upp tanken på att komplicera historien. Han kom på att han inte behövde ha tolv sorters virus, han behövde inte ha med en massa vetenskapliga data.

– Jag behövde bara en bra historia.

Och i den historien ingår New York City, och det var på så sätt vi kom in på Hustons fylla: det finns tydliga förebilder till mycket av det som beskrivs i böckerna om Joe Pitt. Inte bara namn – en hel del heter likadant, eller nästan likadant, som Hustons bekanta – utan framför allt platser. Man kan gå, och det har jag gjort, med hans böcker i handen och se plats efter plats som han beskriver. Pizzerian. Den där lägenheten med det hemliga rummet. Gatuhörnen.

Ändå: Charlie Huston är inte från New York City utan från Oakland i Kalifornien och bor nu, efter elva år i New York City, åter i Kalifornien, i Los Angeles.

– När jag växte upp var New York City något man kände igen från filmer och musik … Min familj reste inte mycket. Inte för att mina föräldrar var provinsiella, utan därför att de inte hade råd. Så Kalifornien var min enda värld.

När han började skriva – han är nu 42 – var han 35 och då hade han bott några få år i New York City.

– Jag upptäckte tätheten i stan. Att mycket låg så nära. De där berömda ställena kunde man se utan att röra sig särskilt långt. Det första året var en enda stor upptäcktsfärd, och efter det året var jag alldeles förälskad i stan, såg bara nytt hela tiden, såg alla historier som fanns på de där gatorna, i de där husen.

Det är först i de två senaste böckerna som inte allt utspelas i New York City. I dem syns i stället Los Angeles, och Charlie Huston talar länge om hur utspridd Los Angeles är, det blir med nödvändighet mycket bilåkande i berättandet och det påverkar tempot, språket, hur folk är.

– I New York City är allt tätare i mina böcker.

– Du arbetar i en hård deckartradition, även om din kriminalare är vampyr.

– Ja, jag vet att det är hårdkokt, och jag vet att det är noir, och jag vet att det är en kliché – men det är också något som folk känner igen.

– Du påstås annars vara en av dem som utvecklar deckargenren.

– Jag tänker inte så. Jag har i många år skrivit två böcker per år, och inför varje Joe Pitt-bok, för att nu nämna ett exempel, brukar jag läsa något hårdkokt. Och sedan så läser jag något jag tidigare skrivit om Joe Pitt för att komma in i hur han låter. Annars läser jag inte andra, så jag vet inte hur jag ska kunna avvika från deras skrivande. Jag har inte någon avsikt att spränga gränser.

– Apropå att spränga gränser, så kunde jag knappt läsa våldtäktsscenen i din första Joe Pitt-bok.

– Det finns inget av allt det som jag skrivit i mina böcker som plågar mig mer än den våldtäkten. Jag var till och med så osäker att jag frågade min fru, min agent, min förläggare, mina vänner – och de sa alla att den var så pass viktig att den skulle vara kvar.

– Menar du att allt våld du lägger in har ett uppenbart syfte?

– Ja. Vampyrerna är för effektens skull, men mest handlar det om djupt existentiella frågor: Vad gör man när man hamnar i vissa situationer? Vilka överväganden gör man?

Han – som också skriver framtidsberättelser, grafiska romaner, noveller som innehåller romanpersonerna, tecknade serier – säger att han vet att många av hans läsare, och de är mestadels unga män, går igång på våldet. De ser inte det som han vill att de ska se.

– Men vad kan jag göra åt det? Jag vill inte vara övertydlig, jag skriver det som jag själv skulle vilja läsa. Jag tänker aldrig på läsaren när jag skriver.

– Ibland får man vänta 30, 40 sidor innan man förstår poängen med det som tidigare skett.

– Ja, så är det. Jag har som utgångspunkt att … våldet … att det ska leda någonstans. Att man ser offret. Att man ser bödeln. Att man ser konsekvenserna.

Charlie Huston, som säger att han inspireras av Cormac McCarthy och av vissa av James Ellroys böcker, skriver varje dag. På vanliga arbetstider. Ser skrivandet som ett jobb. Försöker få ihop tio färdiga sidor i veckan. Säger att för tio år sedan trodde han aldrig att han någonsin skulle kunna skriva en bok. Nu sitter han kvar vid skrivbordet också när det inte blir något.

– Ibland är det som med våldet i böckerna; det dröjer innan man ser att det tidigare skrivna verkligen hade ett syfte. Det är så mycket som sker omedvetet, och det var länge sedan jag slutade fundera på det, kanske för att jag inte vågar tänka på vad allt beror på.

Nu har han och hans fru en dotter på två och ett halvt år, och han har åter börjat lyssna på musik när han arbetar – mest för att stänga ute ljudet av den övriga familjen. Tidigare lyssnade han alltid på musik, och i serien om Hank Thompson finns det ett tydligt soundtrack. Han nämner en lång rad artister, mestadels nya, som han verkligen lyssnar på nu när han försöker komma in i en ny bok, försöker få fram en stämning och ett språk som ska överraska också honom.

– Det talas ofta om att författare har sina ämnen. Och jag undrar om ditt ämne har med familjeliv att göra?

– Jo, jag fattade det inte först. Men jag ser det, det återkommer, man ser familjer i alla möjliga konstellationer.

– Joe Pitts familj är inte den bästa …

– Nej, han har behandlats illa för att hans föräldrar behandlats illa.

– Ditt våld fortsätter generation efter generation.

– Ja, och statistiken visar att det ofta är så. Men det finns undantag där också. Och jag känner många som lyckas, sådana som säger att just för att de misshandlats, så ska deras barn bara få mycket, mycket kärlek.

– Finns det något ljus i det du skriver nu? Mycket, rentav det mesta, är mörkt.

– Jag är i grunden en optimistisk kille. Jag hoppas på en bättre värld.

– Skriver du om mörkret för att vi ska se ljuset?

– I böckerna om Joe Pitt finns det några – kvinnan som han är efter till exempel – som står för ljuset. Men du, hur ser världen ut?

Vi ställer oss vid fönstret och tittar ut.

Jag säger att det för ett tag sedan förekom skottlossning nära där jag bor, och jag drar lite rubriker ur dagens tidning om de senaste våldsdåden.

Han säger att det är nio grader, det är inte varmt, det är inte kallt, det är någonting, men vad är det är?

Sedan säger han att det inte är lätt att tro på det goda.

– Jag försöker få in lite humor i det värsta.

Och tillägger att man måste försöka tänka gott.

– En sådan här dag till exempel. Jag får prata om skrivandet. Det är en boksignering. I kväll är det middag. Sedan åker jag i morgon bitti till Berlin där jag pratar om mina böcker. Och sedan till Paris. Min fru möter mig där. Vi firar bröllopsdag. Så ser världen också ut. Och snart är det sommar. Förresten, jag undrar om det inte var på sommaren jag kom hem så full den där natten. Jag minns i alla fall att det var hårt att sova på ett betonggolv. Det känns i kroppen än.