Tiden att återhämta sig och smälta intrycken efter Inception har varit knapp och redan nu är det dags för en dos än mer avancerad hjärngymnastik. För den som till äventyrs tyckte att Inception inte var tillräckligt komplicerad är det bara att rekommendera Mr. Nobody, den belgiske regissören Jaco van Dormaels första engelskspråkiga film. Det är en film som, för att använda en sliten klyscha, inte liknar någon annan. På sätt och vis är det mer av ett tankeexperiment och en bildsatt föreläsning om bland annat strängteori, olika filosofiska sätt att närma sig begrepp som tid och rum, slump och sannolikhetslära och big bang-teorin, än en film i traditionell mening. Det är science fiction med extra science, om du förstår vad jag menar. Mr. Nobody är en film med enorma pretentioner och den håller sig hela tiden på en innehållsmässigt hög, ibland snubblande nära högtravande, nivå. Med tanke på det är den rent strukturellt sett jämförelsevis traditionell. Berättarknepet att låta en mycket gammal man intervjuas om sitt liv är, låt oss säga, inte direkt sensationellt och nydanande. Och det är egentligen inte heller idén att bygga en film på frågan: ”vad hade hänt om?” Om jag hade agerat annorlunda i den eller den situationen, om jag hade valt att göra på det andra sättet – vad skulle ha hänt då? Utifrån denna, aningen slitna grundtanke, väver Jaco van Dormael ihop en film som utspelas på tre parallella plan. Handlingen i filmen tar fart kring en ytterst svår valsituation som titelpersonen Mr. Nobody ställs inför i ung ålder. Utifrån den valsituationen utvecklas hans liv i tre parallella riktingar, i tre parallella universum. Beroende på vilket val han gör: den ena eller andra sidan – eller inget val alls, vilket i sig också är ett val – tar sig hans liv totalt olika riktningar. Och det är här som Jaco van Dormaels film också utvecklas, trots att själva grundpremissen inte direkt är outforskad, till något som ändå inte liknar något annat. Varje parallellt liv ges sin egen visuella utformning och Mr. Nobody är en fantastiskt snygg film. Själva tankeexperimentet är ytterst fascinerande och det akademiska och teoretiska sättet att närma sig det känns fängslande och intressant. Det är möjligt att Mr. Nobody framstår som lite väl mycket populärvetenskap för den som redan är mer bevandrad inom naturvetenskap, men för en mer på humaniora inriktad person som undertecknad, är den absolut tillräckligt avancerad – och bildande.

Bröderna Karlsson

Och så har då Kjell Sundvall, mannen som gav det svenska filmpatriarkatet ett ansikte under vårens uppmärksammade debatt kring varför så få kvinnor lyckas inom svensk film, gjort en ny film. Från sin position på de där höga hästarna där han har placerat sig själv efter några få kassasuccéer, men ännu fler floppar, kläckte han ur sig att ”det är inte mitt eller Colin Nutleys fel att de (kvinnorna) har gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva”. Det var Kjell Sundvalls kommentar till den skeva könsfördelningen inom svensk film. Uttalandet i sig är så dumt att det inte förtjänar att kommenteras och de underliggande insinuationerna om att begåvningen skulle sitta i könet är bara så befängda. Jag kan under alla omständigheter i det närmaste garantera att en kvinnlig regissör i alla fall inte hade lyckts sämre med det material som Kjell Sundvall hade att jobba med när han gjorde Bröderna Karlsson. Det är snarare troligt att den hade blivit bättre. Åtminstone hade förmodligen filmens kvinnoporträtt inte varit så platta. Inte för att männen porträtteras med något större djup för den delen, men Kjell Sundvall visar i alla fall lite intresse för filmens huvudpersoner, titelns Bröderna Karlsson – ett tvillingpar spelat av en riktigt bra Björn Bengtsson, men inte ens där håller det särskilt länge. Manuset är helt enkelt för klyschigt. Hur många gånger har vi inte sett det dramaturgiska greppet med tvillingar som är varandras diametrala motsatser, men ändå till slut kompletterar varandra? Ulf Kvensler, som har skrivit manuset, verkar ha sparat alla sina bra idéer och insikter till tv-succén Solsidan som han också ligger bakom, för Bröderna Karlsson utvecklas snabbt till en allt fortare snurrande farskarusell utan stil, finess eller igenkänningsfaktor. När det är som värst väntar man bara på att någon irriterande figur från någon Stefan & Krister-revy ska hoppa fram som gubben i lådan. Visst, några poänger har filmen och rent tekniskt fungerar tvillingspelet oftast förbluffande bra, men det räcker inte på långa vägar. Inte till att göra en bra film, men kanske till att det ska bli en publikframgång. Vilket räcker för Kjell Sundvall. Publik framgång betyder ju per automatik att filmen är bra. Åtminstone i Kjell Sundvalls lätt begreppsförvirrade patriarkala värld. Å andra sidan behöver du inte oroa dig för om Bröderna Karlsson blir en succé eller inte, Kjell. Du har ju några lyckträffar bakom dig och är man. Det betyder att du kommer att få nya chanser ändå, oavsett. Det hade inte nödvändigtvis en kvinna fått.