Den brittiska regissören Christopher Nolan framstår som en av det senaste årtiondets sanna visionärer när det gäller storskalig underhållningsfilm. Hans specialområde är alternativa universum, parallella verkligheter och filosofiska funderingar kring vad som ska uppfattas som verkligt och inte. Alla hans filmer innehåller ett visst mått av paranoia, vilket egentligen inte är så konstigt. Han tog sina första stapplande steg inom filmindustrin under den senare delen av 90-talet. Under den tid då hela världen tycktes drabbas av en stegrande paranoia inför det stundande millennieskiftet. Filmer från denna tid som David Cronenbergs eXistenZ, Alex Proyas underskattade Dark City och mästerverken Matrix och Fight Club verkar ha betytt enormt mycket för honom och aldrig tidigare har denna påverkan framträtt tydligare hos Christopher Nolan än i hans nya, på många sätt ytterst imponerande, film Inception.

Inception är något så ovanligt som en sommarblockbuster som kräver tankeverksamhet av sin publik. Inte så lite heller. Den är så pass komplicerad att det inte går att slappna av i många sekunder under filmens nästan två och en halv timmas speltid för att inte vara hopplöst förlorad i dess tankevirvlar. Den utspelas under långa stunder på flera parallella plan, fyra stycken när det är som snårigast. I grund och botten är det en kuppfilm, men en osedvanligt komplicerad sådan: en jungiansk Rififi som någon så träffande kallat den. Grundstoryn är grovt förenklat följande: ny teknik gör det möjligt att via drömmar stjäla saker ur människors medvetande. Den allra vassaste på området är amerikanen Dom Cobb. Han plågas dock av att han av olika anledningar tvingas hålla sig i exil och inte kan träffa sina barn. En affärsman erbjuder en lösning på Cobbs problem. I utbyte ska han och hans team utföra en sista kupp: plantera en tanke i hjärnan hos en arvtagare till en mäktig industrikoncern. En farlig och komplicerad uppgift för Dom Cobb eftersom det innebär en resa djupt in, inte bara i offrets, utan också i hans eget undermedvetna. Filmens upplägg och egenkomponerade logik är självklart oändligt mycket mer avancerade än så, större delen av filmens första timme går åt till att presentera grundförutsättningarna. Men när händelseförloppet sedan verkligen tar fart är det oavbrutet fascinerande. Inception är en smart, omtumlande och djupt fängslande film som är den coolaste i sitt slag sedan Matrix – eller Christopher Nolans egen genombrottsfilm Memento.

Christopher Nolan har själv skrivit filmens manus, med uppenbar inspiration från berömda science fiction-författare som Philip K. Dick och William Gibson, och det håller ihop imponerande väl rent logiskt. Åtminstone vad jag kan bedöma. Sin vana trogen lämnar Nolan fältet öppet för olika möjligheter att tolka filmen och det är ingen vild gissning att filmens slut kommer att diskuteras av åtskilliga besökare på väg ut från biografsalongen – och troligen under längre tid än så. Jag kan bara gå till mig själv. Jag har funderat en hel del på den här filmen sedan jag såg den. Och det är helt i sin ordning. Vi behöver verkligen den typen av filmer. Inte minst ett år som detta då filmer som kräver tankeverksamhet är en extrem bristvara.

Inception är utan tvekan inte bara sommarens hittills bästa film, konkurrensen är inte direkt knivskarp, utan också en av årets vassaste. Men den är ingalunda fulländad. Underhållningsvärdet är enormt högt, actionsekvenserna häpnadsväckande och fotot magnifikt. Inception är en smart film, men den hade kunnat vara ännu smartare. Mot slutet känns det trots allt som att den inte riktigt lyckas ta vara på sin fulla potential. Upplösningen motsvarar inte de enorma förväntningar som filmen byggt upp längs vägen. Dessutom tar Christopher Nolan i några skeden den enklaste vägen och väljer action före filosofi och riktig psykologisk tyngd. Men det är små invändningar i sammanhanget. I det stora hela är Inception en anmärkningsvärd film som utmärkt fångar upp den nya paranoia som har uppstått och råder i världen i spåren av traumat efter 11 september-attentaten och den ekonomiska kraschen.