När jag för bra länge sedan klev på bussen i Peking, linje 104 från Dongdan mot Heping, såg jag att några hade lyckats bättre än andra: magert fläsk, årets första tomater, knaprig gurka. Somliga hade inte lyckats alls utan försökte i trängseln skörda andras frukter. Ett hastigt ”förlåt”, handen som grep sitt byte, mannen som sökte sig mot dörren för att knuffa sig ut på nästa hållplats. Det var just då, när dörrarna slogs upp, som han upptäcktes. ”Ta fast den jäveln!” Han sprang, säkert 20 passagerare följde efter. Snart såg ficktjuven att han valt fel gata. Där fanns inga gränder att fly undan i, bara människomassor som bildade en mur. Han bespottades med rop som ”Du son av en åsna” och ”Ditt ruttna ägg”, knuffades in i bussen som nu blev en fångtransport mot säkerhetspolisens kontor. Och fastän han hölls fast och redan fått sig ett par rejäla omgångar, så gick passagerarna en efter en fram och gav honom en smäll i ansiktet. Som om han tänkt spränga bussen i bitar. Efter detta visste ficktjuven: ibland visar kollektivet prov på oväntad sammanhållning.

Men jag, som stod längst bak, visste inte vad jag skulle tycka, vad jag skulle hålla mig i.

Jag hade aldrig sett sådant hat, sådan ondska, så svarta ögon. Mindes just då bara Paul McCartneys invirade blå blick när han i en teveintervju sa att han var glad över att Beatles bara spritt peace, love and understanding och inte ”dra åt helvete, din jävel”.

När jag hörde det tänkte jag att det ligger något i det. Man vill alla gott. Här, där, överallt.

Men ibland hatar man ju att man älskar och jag börjar acceptera att jag också vill andra ont. Jag söker tröst genom att frossa i det som jag tycker så illa om. För när jag tänker på det, eller skriver om det som nu, så ifrågasätter jag mycket mer än jag vågar, vill och förmår omsätta i vardagen.

Förstå mig rätt: Jag tycker inte om att jag vill andra ont. Men när jag grubblar över det så brukar jag kunna minnas mig fram till tider då jag tyckte om mig själv. Och det grävandet kommer att ge utdelning.

För jag är säker på att mitt hat och min ondska bottnar i att jag inte älskar mig själv tillräckligt mycket. Och att jag gör mig själv ont när jag vill andra ont.

Samtidigt är det så här: Om man inte tänker på ondskan inom sig själv så lever man ett lika bedrägligt liv som när man dricker för att försöka glömma. För när man gör det så glömmer man fel saker. Och livet förblir halvt också när flaskan är tömd. Nej, om man inte tänker på det onda, så förmår man inte ta emot det goda. Och inte heller bli av med de värsta avarterna av hatet och ondskan.

Tänkandet och skrivandet om ondskan är alltså, kort sagt, ett rop om nåd. Men också ett tecken på att jag är optimist, att jag vill få tag på något nytt, att jag vill färdas vidare.

Det var därför som jag en tung dag för ett tag sedan i Kalmar – efter att ha stått utanför fängelset där min far satt några år - tog bussen till stans stora kyrka. Där hade två små barn nyss begravts. En ensam man vankade omkring. Inför hans böjda rygg undrade jag: Hur finner man kärlek efter barns död?

Mannen vände sig om, log gråblekt och berättade att kyrkan nu renoveras.

Han kanske inte kunde säga något annat.

Och som vanligt hade jag inget att säga. Jag bara gick sakta genom kyrkan och tänkte: renoveras? Vi är ju inga sommartorp, men bilden går kanske att hålla sig i. För vi bär fortfarande på så mycket sorg och hat och kärlek och ondska som måste byggas om. Nya stenar. Nytt kitt. Ny fasad.

Ny sammanhållning.

Och som ett verktyg låg i kyrkans utgång en trave med ärkebiskop K G Hammars välkomnande bokkommentarer till Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”, en bok som jag läst många gånger. Jag vet: En del tycker att den är pubertal, gymnasiefilosofisk. Jag vet också: Kärleken ser ut på många sätt, precis som hatet och ondskan.

På väg hem mot Göteborg läste jag att Hammar färdas med mycket kärlek mot och med Hammarskjöld. Hammar skriver längs vägen om resor, om att leva på det som skänks, om ödmjukhet, om livets alla krav och uppdrag. Men mer än något annat hörs det tidlösa: Vägen valde dig.

Valde dig. Valde mig. Valde oss.

Hur kan vi välja? Hur kan du, jag, vi som vill kärlek hamna i hat och ondska? Och komma ur det?

Bara kärleken vet.

Jag kan bara tro.

Och jag tror allt mer att allt föds ur en motreaktion, att ondskan kan trängas undan endast om vi är älskade och behövda.

Alltså: Vem behöver mig i morgon? Vem behöver dig nästa vecka?

Kommer vi att behöva Paul McCartneys peace, love and understanding?

Behöver vi varandra nu?

Detta behov av andra, just när vi mest av allt tycker att livet är någon annanstans, tror jag växer. Jag har så många gånger sett att människor förenas av att de är offer, av hat, av ondska. Det är deras A, B, och C.

Men hur lyder D, E och F? Vad gör de när det yttre hotet försvinner, när de inte kan förenas i att önska någon annan ont? Kan de älska då?

Jag tänker ibland på Vaclav Havel. När Sovjetimperiet föll, Tjeckoslovakien blev fritt, och Havel blev landets president, så sa han: ”Nu måste vi lära oss att leva i sanning.”

Just så, just för att hans folk hade levt så många år i lögn. Och i hat.

Jag har det i skallen när jag läser Edda Manga. Hon skriver (i Göteborgs-Posten, 27.7 2010) om när hon färdades med Ship to Gaza, attackerades och häktades och att frågan om vad som hände ”handlar inte om vem som attackerade vem eller vilka som utgör ett hot mot internationell och israelisk ordning och säkerhet, för den saken är helt klar”. Slutklämmen är att det som gjorde ”händelsen historiskt intressant är att den tvingade Israel att ändra inställning till blockaden”.

Ja, kanske är det så.

Men jag tänker också: Sanningen är inte bara god, den är också ond och gör ont. Just det slog mig hårt när jag en gång träffade ett gäng journalister på Västbanken, för de kunde inte skriva en endaste artikel utan att nämna ordet ”ockupation”. Så fattigt deras språk blivit just för att de tror att sanningen är enkel. Kan de bli fria när de inte längre ockuperas av Israel?

Man kan också vända på allt: Kan jag bli fri om jag älskar att hata? Kan jag sluta ockupera mig själv? Hur lever man medan man är vid liv? Ska man bråka med sig själv, ge sig själv en rejäl omgång så man vet att man kan känna?

Nej, detta är ingen lek med ord. Detta är en allvarlig fråga: Kan jag sluta hata dem som fått mig att hata?

Jag har lärt mig att bara den som hatar känner igen andra som hatar. Och att HAT bara är en enda bokstav bort från HOT. (Nätets hotmail – het, kärleksfull post - används ju också till att skicka hot.)

Men det orkar jag inte tänka på i dag, för ibland är det som gör ont för nära, samtidigt som det också redan blivit ett minne.

Ett nu.

Ett då.

Ett nudå?

Nej, jag orkar verkligen inte bråka mer nu. I dag drömmer jag mig i stället till Israel, låtsas att jag tar bussen från Tel Aviv, som jag hoppas avgår i tid. Den går till Jerusalem och färdas vidare till Västbanken och gud vet vad som händer längs vägen.