14 juli. Franska revolutionen.
Och Kronprinsessan Victorias födelsedag. Vet hon att
Marseljäsen handlar om att orent blod ska vattna landets
fåror?
Jag – som precis som Victoria är halvtysk – mötte henne i
Gamla stan i Stockholm en sensommardag för åtta år sedan. Jag
minns att jag då var dubbelt så gammal som hon.
Några sekunder efter ögonkastet var hon borta.
Just känslan av något nära som upplöses på ett ögonblick
påminner mig om återvändandet till Sverige efter
sommarlovsveckorna i Tyskland. Så fort jag trampade svensk
mark igen försvann det tyska.
Som om mitt andra hem, som var min mammas första hem, aldrig
funnits. För jag visste att vissa svenskar såg ner på
tyskarna.
Och ändå levde jag med en egen karta, där Tyskland och Sverige
var samma land.
Hur tyskt var och är Victorias liv med drottningen och kungen
på Drottningholms slott? Märktes och märks det tyska på sättet
hon behandlar sina föräldrar?
Min mamma säger att den kanske största skillnaden mellan
Sverige och Tyskland är synen på barn: i Sverige är
föräldrarna till för sina barn, i Tyskland är det tvärtom.
Jag såg det praktiseras varje gång min mamma var med sina
föräldrar.
Och jag sa onödigt hårt:
- Jag lever i Sverige, jag vill vara mer svensk än tysk.
Men nu vill jag vara mer tysk än svensk när det gäller våra
hågkomster och för mig är kriget den största skillnaden mellan
mina länder. Jag brukar säga det när jag hör att språken är
det bästa med att ha föräldrar från olika länder.
Ett annat språk kan vem som helst lära sig.
Men ingen läser sig till hur det var att komma till Tyskland
när andra världskriget pågick fastän det upphört. På bussarna
fanns platser reserverade för krigsinvalider. Min släkt hade
förlorat många i kriget. Deras berättelser om bombningar och
fångläger tog aldrig slut, kriget tilläts inte dö.
Med all säkerhet har Silvia, som föddes i Heidelberg under
kriget, berättat liknande historier för Victoria. Och det är
viktigt hur blodigt det än är, för den som inte minns kan
behandlas hur som helst.
Det är därför jag är tacksam också för de tyska minnen som gör
att jag lärt mig att svenskarnas syn på invandrare skiftar med
konjunkturerna. Algots och andra textilindustrier i Borås for
strax efter krigets slut till Tyskland och värvade arbetare.
Det som då var en svensk öppen hand blev senare en knuten
näve. Min mamma såg allt det där när hon kom för att arbeta
ett år eller två.
Hon träffade min far och stannade precis som Silvia som kom
hit och blev svenska sedan hon träffat Carl Gustaf 1972.
Och så föddes Victoria. Jag hoppas och tror att hon vet att
vissa navelsträngar inte behöver klippas av. Och att hon som
fötts med ett segerklingande namn vet att det är förluster man
lär sig mest av. Och att man mår bättre av att ha två kulturer
i sin kropp än en.
Jag är ingen vän av kungahus, men hoppas att Victoria, som är
halvsvensk, aldrig glömmer att Sverige också är ett utland,
och att hon för in tyskarnas och andras erfarenheter av krig i
det förskonade Sverige. För frihet, jämlikhet och broderskap.