På mitten av 70-talet hade David Bowie fått nog av att vara skivartist. ”I’ve rocked my roll”, som han sa. Så han började skriva filmmanus, spela in film, vara regissör. Hela tiden – och allt detta berättas i nya Uncut, julinumret – tittar han sig omkring: Hur gör andra? Vad kan jag lära av dem? Hur kan jag ta det som de har och göra något eget av det?

Jag tänker på Bowies gränsöverskridande när jag läser den alldeles nyutkomna ”In Rough Country” (Ecco). Det är Joyce Carol Oates som har samlat en del av det som hon skrivit om andra konstnärskap: Alice Monro, Salman Rushdie, Vladimir Nabokov, Flannery O’Connor, John Updike, E.L. Doctorow, Cormac McCarthy, Annie Leibovitz ...

Konstant söker hon sig till de svåraste frågorna i verken, som när hon tar sig an ”Lolita”: Vad är det som upprör så många när Nabokov skildrar Lolita, vilka bekännelser kommer fram här, vari ligger skandalen? De som söker det pornografiska, får leta länge, skriver Oates, och drar Nabokov vidare till J.D. Salinger – och visar att Nabokov inte bara gett oss ett av de starkaste porträtten litteraturen känner, utan än mer bättre än alla andra skildrat besatthetens pris.

Så där fortsätter hon: hon uppsöker ”platserna” där handlingarna utspelar sig geografiskt, men också psykologiskt. Seendet är brett, hon upptäcker Nietzsches och Camus tänkande när hon tittar på boxning, men hon låter också boxningen vara boxning när andra vill innesluta och omfamna alla slags tankegångar; Oates är hård mot dem som använder skohorn för att få allt på plats. Själv citerar hon hellre Mike Tyson: ”Other than boxing, everything is so boring.”