Kay Ryan var nästan 40 när hon 1983 gav ut sin första diktsamling, på eget förlag. Sedan gav hon ut några böcker till. Inget av det hon skrev fick någon vidare uppmärksamhet.
    Tills den ansedde kritikern Dana Gioia skrev en essä om Ryans  dikter. Han hade upptäckt henne av en slump när någon gav honom hennes samling ”Flamingo Watching”. Då var Ryan 54 och hade i det tysta publicerat dikter i ett par decennier.
    I dag är Kay Ryan 65, hon bor kvar i Kalifornien där hon alltid  bott – och anses vara en av USA:s största poeter, tillika så kallad nationalpoet. Det finns väl inte en enda så kallat fin utmärkelse i hemlandet som hon inte fått. Om du vill förstå varför så skaffa nyutkomna ”The Best of It: New and Selected Poems” (Grove Press).  Där blir det tydligt att det finns mycket vardagar i hennes skrivande som hon sakta vrider på tills man inte kan sluta titta. Och lyssna. Det här skrev Kay Ryan – och det är ovanligt långt för att vara henne – om sin mamma:

A life should keep deep tracks: ruts  where she went out and back to get the mail or move the hose around the yard; where she used to stand before the sink, a worn-out place. Beneath her hand, the china knobs rubbed down to white pastilles. The switch she used to feel for in the dark almost erased. Her things should keep her marks. The passage of a life should show; it should abrade. And when life stops, a certain space, however small, should be left scarred by the grand and damaging parade. Things shouldn't be so hard.

För fem år sedan skrev hon:

We
do know, we do
know this is the
Niagara River, but
it is hard to remember
what that means.

Och:

You get
pretty stringy and impatient
with the fat smoke off
old cities.

Jag tänker på Ryan när jag läser Bengt Jangfeldts bok om Joseph Brodsky - ”Språket är Gud” (Wahlström & Widstrand) – för det finns något i Brodskys liv som påminner om Ryans hållning: att vara och verka i det tysta, i skymundan om man så vill. Och framför allt: deras små ord ska någonstans, utan att författarna undrar om vi vill hänga med. Inga omfamningar, inga välkomstapplåder. Inga växlar på hur hårt livet kan vara. Och ändå, kolla Brodskys liv: Han spärras in, tvingas flytta, häktas, misshandlas, avlyssnas, förhörs, förföljs – och till slut, 1972, landsförvisas han. Men aldrig, säger aldrig, ser han sig som ett offer. Han klagar inte. Han pratar inte om det. Han bara fortsätter skriva, hamnar i USA, reser världen runt, får träffa förebilder, som den alkoholiserade W.H. Auden. Joseph Brodsky (1940-66) är också i Sverige mycket, för det påminner honom om det gamla livet i Leningrad: vatten, natur.
    Bengt Jangfeldt som översatte Brodsky, och kom att lära känna  honom mycket väl, skriver om sina minnen av Brodsky, och att den enda patriotism som Brodsky kände var mot språket. Han lockades av det ryska avantgardet, tog senare avstånd från det, kunde sin Majakovskij och de andra stora poeterna. Jangfeldt kommer med resonemang som gör att Brodsky syns mer och mer, som i Venedig där Brodsky skriver: ”Ögat föregår pennan, och jag är fast besluten att inte låta pennan ljuga om sin position.” Senare kommer orden: ”Men när ögat lösgjort sig från kroppen/kommer det snarast att vilja slå sig ner någonstans.”
    Jangfeldt, som inte vill kalla sin bok för en biografi, utan bara  för anteckningar om Brodsky, ger oss en massa små steg som Brodsky tog. Man ser honom i hemmet, ser pappan fotografera honom varje födelsedag, ser Brodsky leva i poesin, i metern och rimmet, ser honom börja skriva på engelska, ser honom få Nobelpriset 1987, ser flera språk samsas om utrymmet i hans hjärna, ser honom möta så många – men det är Brodsky som växer och jag måste under läsningen hela tiden lyssna allt mer på honom, på hans dikter och essäer, på hans språkfilosofi, och på hans sätt att fånga världen, också när han blir nonchalant. Brodsky lever ett rikt liv, dör snabbt, begravs i Venedig, och då kommer, så kan historien också se ut, en krans från den ryska statsledningen.
    Kay Ryan – som inte finns översatt till svenska - och Brodsky visste  och vet att poesin är äldre än politiken och överlever den. Och att den som inte låter lidandet ta över kan leva riktigt länge. Som Brodsky mycket befriande sa: ”Man får inte bli gisslan hos sin egen biografi.”