Vi är ju några, mest män, som
försökt skriva om våra döda fäder, eftersom vi måste ha någon
att mäta oss med för att kunna bli vuxna.
Nu har jag läst Rupert Thomsons
berättelse om sin far, och allt annat i denne genre kommer – jag
menar detta på fullaste allvar – att mätas mot hans djupt omvälvande
berättelse om hur det är att förlora sin far och förlåta sig själv.
Rupert Thomsons mamma dör
visserligen
ung, och Rupert är bara nio då, men det går att leva vidare med.
När pappan dör, så är
Rupert i Västberlin med sin flickvän. Han visste att hans pappa har
svårt att andas, men allt går snabbare än i den värsta dröm. Så
snabbt att bandet måste backas.
”This party’s got to stop”
(Granta Books) är minnen från förr och minnen som ska skapas i
Eastbourne
där allt föddes. Släktingarna. Skolgången. Ungdomen. Knarkandet.
Breven som säger ”nej”. Replikerna där döden får sista ordet.
Testamentet. Vem ska ta över huset?
Vem blir man utan sin far?
Tillsammans med bröderna Robin
och Ralph så blir Rupert en ropande, rasande, ruggig historia under
ett nygammalt tak, också när han inte kan snacka med dem som man tror
är honom närmast.
Thomsons språk om tre bröder,
granne med Tjechovs ”Tre systrar”, är fullt av liv, särskilt när
meningarna framåt slutet blir allt kortare, när fadern kommer närmare,
och allt mer blir sagt.