Text: Stig Hansén.

Det är det blå kvällsljuset och inget annat som hindrar Ivar från att skjuta mål. Himlen lyser som den mest självklara förklaringen. Tills Ivar snörar av sig skorna, drar sig hemåt framåt natten, möter brodern Martin som ligger och läser men undrar hur många mål Ivar fick ur sig under matchen. Det är då andra anledningar smyger sig på liksom bakifrån och från sidan, nästan off side. Det kanske var något slags medlidande, det hade helt enkelt varit för enkelt att göra mål.

Fram till dess är den 19-årige Ivars livsmål lika med fotbollsmål. Fotbollen är alltid rund. Världen viker undan när bollen kommer rullande och studsande.

Ja, den är där när vi i publiken kommer in i Eyvind Johnsons "Minnas", när vi utan att betala snubblar in i handlingen och kommer in på läktarna och tror att det väntar underhållning men får betala dyrt när bollen kommer farande. Det är ingen match egentligen, för det ena laget, Ivars lag, är vida överlägset det andra laget, som är rena b-laget. Ändå är det svettigt värre när vi får syn på bröderna Ivar och Martin och upptäcker att något är större, kanske rundare, än fotbollen.

I kulisserna väntar ett liv i en norrländsk småstad där allting ser ut att stå stilla också  när det rör sig.

Det är en Eyvind Johnson som - trots att han i flera böcker redan skrivit moget om skvallrets och förtalets effekter - inte hunnit bli så gammal och prosan är mycket ung, eller rättare: tidlös.

Man hamnar i ett fotogenrus. Man vet att stadsparken kommer att grönska varje år. Man vet att den städade stadsbibliotekarien aldrig kommer att förvåna stan. Man ser Ivar få jobb som leverantör av kol och det kan räcka hela livet, det vill säga om han sköter sig. Först kommer han inte att kunna behärska något, men när han väl får in vanan då kan han allt, för vanan är hela konsten.

Vanan är hela konsten, själva konstarten - så lyder andningen i den här boken, och man vet snart att det alls inte handlar om någon vana eller någon passning i ett idealiskt spelsystem. Vanan gör att man går att förutse, att man stelnar och det är inte något liv att andas i.

Ivar och Martin är alls inte stelbenta i denna unga och vuxna bok där deras mamma lyssnar efter sina minnen och man ser att den som sitter mycket på restaurang får ett urkokt ansikte och att den som super för mycket har lätt för att förvandlas till en filosof. Och att någon har ögon som ett par revolvermynningar. Och att den som förälskar sig får ... något att tänka på. Och en mor kan med förvåning säga: "Och idrottsmän som skall vara sådana kamrater!" Och en son kan tänka: "Ångesten är ingen medveten tanke."

Över allt detta: Vem ska ta hand om sin bror?

Här finns de alla utan att bli sådana som bekräftar, sådana man lätt känner igen. De rör sig framåt och bakåt och i sidled, en del springer sig in i ett tomrum, åter andra placerar sig rätt, en del av dem lättare än lätt medan andra verkar få bära tunga ... ja, blytunga väskor i hela livet.

1928 kommer denna smidiga minnesbok om en småstad ut. Den skrivs i Paris och i Saint-Leu-la-Forêt. Eyvind Johnson - som senare utropade "Bort var ordet för alltsammans" - säger att han i den här berättelsen påverkats av Freud och Marcel Proust. Och han tillägger, utan att hämta andan, att tillvaron spelat in.

Tillvaron.

Vilket ord.

Hur ser den ut, den där tillvaron? Vart är den på väg?

Jag menar, vad händer när den lämnar "Minnas"? Och när den lyckas fly ut ur mörkret? Vilka stigar kommer att leda in i återvändsgränder? Stigfinnaren Johnson vet att ljusa böcker inte är sannare än mörka. Han skriver i vetskap om att all handling samtidigt är moder till en annan handling, och att också de plattaste av ord är havande med andra. Inget ord är så sterilt att det inte kan föda nya ord, nya betydelser, nya betoningar som sväller i munnen och magen och hjärtat.

Eyvind Johnson krystar och föder. Han som först ses som proletärförfattare förvandlas, experimenterar allt mera, ser ord bli finniga och fumliga men samtidigt växa upp och där, just där ser de som vänt blickarna mot himlen den där bollen som stannar i luften, som om den inte väger någonting. Bolljäveln vill aldrig landa, och alls inte på foten eller skallen. När den väl far ner som vore den gjord av järn tar den sig förbi all hud och sliter sig in i hjärtat.

Och där står Ivar och Martin mitt på den största planen av alla, mitt i mittcirkeln, med andan i halsen - i denna Johnsons femte bok. De flesta ser Olof- och Krilonböckerna framför sig när stenarbetarsonen Johnson kommer på tal. Man vet att han engagerade sig politiskt. Man pratar också mycket om hans ståndpunkter när det gällde krig, att han ville slåss "för det goda" och "det demokratiska samtalet".

Men jag, jag hör honom tala som tydligast om (livs)moral när han, medan han själv lever ett osäkert vagabondliv utomlands, på bortaplan, låter Ivar på hemmaplan komma fri mot målvakten, målet är vidöppet och allt ser enkelt ut.