Text: Stig Hansén
Jag
kan inget om blommor. Jag brukade visserligen få dit pelargoner
på min fars grav, men nu är graven borta, så nu har jag
aldrig fingrarna i jorden.
Kanske
är det därför jag gärna läser Marie Louise Samuelsson när hon
(i M-magasin, 7 juni) skriver om trädgårdsmanin, om att det där
grävandet i jorden, i leran, är en kompensation för de prydliga
flickorna som växte upp på 50- och 60-talet och som skulle akta
kläderna och inte lorta ner sig. Kanske är det därför jag också
lockas av SVT:s Trädgårdsfredag och av dem som kan sin jord. Men
också av språket kring växandet, som när det sägs att folk
blommar ut – vilket ju betyder att de vissnar.
Då och
då när jag träffar någon, och vi egentligen pratat klart,
brukar jag försöka få ut honom/henne i trädgården - just
för att se hur han/hon är i den miljön. En gång stod jag med
Joyce Carol Oates i hennes trädgård, men där blev hon mer eller
mindre tyst. Och jag märkte efter det att det i hennes romaner och
dagböcker inte finns särskilt mycket trädgårdsliv.
En
annan gång var jag hemma hos Suzanne Brøgger.
Vi snackade om Albert Camus, om dansk bokutgivning, om moral, om
författarroller. Hon sa att tanken att varje författare
nödvändigtvis skriver om sig själv och målar av sig i sina böcker
är en av de barnsligheter som romantiken har gett oss i arv. Det är
inte alls uteslutet, tvärtom, att en författare först intresserar
sig för andra eller sin tid eller för redan kända myter. Till och
med om det inträffar att hon själv uppträder i sina skrifter, kan
man betrakta det som ett undantag ifall hon talar om vem hon
verkligen är.
Jag
tänker på det när jag läser hennes nya bok, den laddade
”Slöjan” (Norstedts), som handlar just om hur man skapar sig ett
liv, också i en annan kultur, i något annat som växer. ”Här var
hon åter på herrens mark.”
Och
jag minns att Suzanne Brøgger
ofta ritade små punkter i luften och sa att vi lever i ett
fragmentariserat informationsflöde, allt blir en massa punkter i en
teckning. Hon saknade någon som fyllde i så att vi kan se bilden
och vad den föreställer, sa att vi behöver dem som vågar
psykologisera, ge helheter, som ger oss det som litteraturen gör när
den är som bäst.
Och
så gick vi ut i trädgården (nej, fråga mig inte vad som
växte där). Bortom det grönskande fanns stora åkrar som försvann
i fjärran och jag visste knappt var jag skulle vila blicken.
Det
var då Suzanne Brøgger
böjde sig, la handen på jorden, sa att när hon står här på
svart jord och ser sig omkring och ser hur långt hon kan se, så får
hon alltid nya perspektiv – men också ett stort lugn. Hon sa att i
dessa tider då det finns vissa saker som är farliga att tala om,
vill hon ha en plats – boken! – där man kan tala om dem, där
man kan rikta ljuskäglor mot flera saker samtidigt, belysa från
flera håll.
Jag
frågade vad hon saknar i litteraturen och hon svarade att vi skulle
behöva förstå mer av vår sårbarhet, av var vi kommer ifrån och
att det enda vi vet något om är livet vi lever nu.
Handen
låg kvar på jorden, hon sa att vi lever ett bra liv, och att
det är en skandal att livet tar slut. Sedan log hon, pekade på
jorden och sa: Här är liv.
Och
här är dikt, tänker jag när jag läser ”Slöjan” och
fastnar i frågan: ”Är solen såret i himlens lungor?” Och så
ser jag Suzanne Brøgger
igen, ser hur hon lät högerhanden vila på jorden, rörde handen
lätt, som om hon skrev ännu några rader som snart skulle bli
övervuxna och ändå finnas där och fortsätta gro.
Vad
har Lars Vilks i sin trädgård? Hagtorn, den som både växer vilt
och är prydnad?