Text: Stig Hansén

”Hela samhället var efter oss. Först försökte myndigheterna sätta dit oss med att jaga oss för vårt narkotikamissbruk. När inte det funkade, så kom man med sina skattelagar och tog 95 procent av våra intäkter”, säger Keith Richards i Record Collector (june).

”Vi lyckades få till riktig rock’n’roll”, säger Mick Jagger nu i The Word (june).

”Det är detta album som jag helst återvänder till”, säger Keith Richards i Guitar (june).

Och i Q (june) är det ingen ände på det fartblinda berömmet.

Det handlar alltså om ”Exile on Main St.” (Polydor), som nu under stort buller och bång återutges, 38 år efter att dubbelalbumet kom i original. På köpet får man tio bonuslåtar – men dessa är mest alternativa tagningar och lite annat, inget som skulle platsa på originalet (dessutom är de här bonuslåtarna fixade och trixade med härom månaden).

Historien om hur albumet kom till är stor och växer för varje år som går, än mer nu när Rolling Stones bara orkar blicka bakåt: Bandet flydde från England, tog sig till Frankrike, bodde i ett slott och spelade in i en kaotisk källare, hur många som helst kom och gick, Mick Jagger blev pappa mitt under inspelningarna, alla knarkade och söp – men Rolling Stones lyckades mitt i detta kaos skapa gruppens största album.

Som vanligt i rockhistorien så är det här en massa myter: Rolling Stones spelade in albumet också i andra länder, en del hade de redan med sig när de åkte till Frankrike, rätt mycket gjordes efteråt i USA. Och när albumet kom 1972 så fick det rätt sval kritik och Mick Jagger var inte alls nöjd med den spretiga sångsamlingen.

Jag som har hört originalalbumet mer än många gånger kan lugnt säga, som ren konsumentupplysning, att det inte är värt att köpa den här nyutgåvan trots extragrejorna som följer med.

Nej, vill man förstå tiden då albumet kom ut, då Stones hade sina största album bakom sig – ”Beggar’s Banquet” (1968), ”Let It Bleed” (1969), ”Sticky Fingers” (1971) – rekommenderas i stället, och detta är konsumentupplysning nummer två, att köpa två böcker som finns i pocket: Först och främst Philip Normans ”The Stones” (Pan Books), men också Sean Egans ”Rolling Stones and the making of Let It Bleed” (Unanimous Ltd). Här är nyktra intervjuer med många centralt inblandade, klargörande svep över samhällsutvecklingen, och öppnande förklaringar till de musikaliska stegen. Dessa två böcker har visserligen också några år på nacken, men behöver inte mystifieras när de kommer i nya upplagor.