En av samtidens viktigaste fotografer. Hundratals bilder av kändisar blandat med fotografier av Leibovitz familj och nära vänner. Johnny Depp, Nicole Kidman, Cindy Sherman och en höggravid Demi Moore. Stela, livlösa poser, som om objekten står modell för ett målat porträtt snarare än ett fotografi. Alla tecken på verklighet är noggrant utsuddade. Allt är medvetet. Snyggt och enormt skickligt utfört. Tråkigt? Ja. Ganska.

Men det är inte de konstnärliga bilderna som är värst. Det är de privata bilderna. Givetvis håller de högra standard än mina egna hafsekladdefoton. Givetvis är de noggrant urvalda för att omge de "riktiga" konstverken. Men de är så tråkiga. Sååå tråååkiga.

Perfektion är trist. Det som är färdigt är ointressant. Det räcker inte att kunna tekniken för att kunna säga något som fängslar. Det svåra är att få någon, som en fotokonstnaiv person som jag, som inte vet att ragera. Det svåra är att använda sitt tekniska kunnande till att få också den som inte bryr sig att bry sig.

Det händer mycket med kulturprodukter när de definieras som konst. Poplåtar som förändrat människors liv blir till vulgärt pladder när de spelas av en symfoniorkester. Textrader som upplevs som revolutionerande blir banala när de fyller sidorna i en diktsamling. Nyhetsbilder som skildrar historiska förlopp blir tomma och intetsägande om de bara förflyttas till ett galleri.

Och tvärtom.

Annie Leibovitz bilder blir till enormt välgjorda studiobilder. De säger mig, med få undantag, ingenting annat än det de föreställer. Jag känner ingenting. Tänker bara:

Jaha, där är Robert De Niro också.

Museet?

När jag går därifrån känns det som om jag är i en annan stad. Jag känner mig som en turist. Det känns pampigt och viktigt. Det känns som om jag har varit på en betydelsefull plats.