Det lät som att hon var andfådd, men det var bara för att hon varit stressad så länge, sa hon. Nu stod vi i en korridor, bara hon och jag, och hon bad mig upprepa frågan.

”Hur mycket har Flannery O’Connor betytt för dig?”

Jayne Anne Phillips svarade:

”Var ska jag börja?”

Sedan stod vi i säkert en kvart medan orden flödade ur henne, och detta var kanske tio år sedan, men under denna tid så har Flannery O’Connor inte försvunnit ur Phillips värld. Det tänker jag när jag läser Jayne Anne Phillips nya roman ”Lark & Termite” (Forum). För det olycksaliga, som bor hos sydstatsförfattaren O’Connor (1925-64), är med på var och varannan sida.

Inte bara för att Koreakriget mullrar.

Utan för att alla replikskiften, också all omsorg och värme, laddas med oro. Ju långsammare saker och ting kommer fram, desto snabbare slår de till mot andningen.

Allt utspelas under fyra julidagar 1959. Koreakriget, som sagt. Ett barn som föds. Ett barn som lämnas vidare. Vem ska ta hand om vem? Hur nära kan kriget komma? Okänd far.

Sparsmakade Phillips har aldrig berättat så här självsäkert, så fullständigt klar över att smärtan har allt mindre med synliga sår att göra. Här är utsträckta armar, här är syskonberoende som är bortom allt som har med det gemensamma blodet att göra. Misslyckade äktenskap. Allt mer uppblandade familjeförhållanden. Mer och mer öppnar sig. Lager på lager. Det här är verkligen ett ödesdrama. Folk är närmare jorden än himlen. Phillips levandegör, tänker jag allt mer ju längre in i handlingen jag kommer, O’Connor.
Jayne Anne Phillips betyder allt mer för mig.