Text: Stig Hansén
Hon
sitter där med en trädgårdssax när han kommer hem och ber om hans
plånbok. Hon rotar fram hans kreditkort och klipper sönder det.
”Bäst att bli av med frestelsen”, säger hon.
Och
Stephen King ger henne rätt. Det är hans fru, hans kreditkort, och
de har ont om pengar, men gott om räkningar.
Historien
berättas i förordet till Kings nya novellsamling, ”Strax efter
solnedgången” (Bra Böcker), och hela tiden tänker jag att det
som King här berättar är lika med en countrysång: mannen,
kvinnan, pengarna, läkarräkningarna, den begagnade lekhagen.
För
så är det ju, oavsett hur det är: det regnar, jag pratar med min
son, solen skiner snett, jag somnar inte, det
blåser varmt, jag
springer för att komma någonstans, jag handlar allt mindre mat för
jag äter allt mindre, jag har allt längre vita perioder, jag läser
allt fler tidskrifter, jag försöker låta bli att handla
ännu en
gitarr, jag väger
mindre och mindre, det
går ibland flera dagar utan
att jag talar med någon alls – men det finns nästan
ingen dag utan att jag spelar Willie Nelson eller Kris Kristofferson
eller Merle Haggard. Jag vet: tre män. Det är männens värld. Män
som pratar med män. Gamla män som pratar med män i alla åldrar.
Kunde
förstås också nämnt Johnny Cash.
Eller
Hank Williams.
Eller
Waylon Jennings.
Och
alla har druckit och knarkat och burit sig åt.
Men
alla har också några rader, några ord, några meningar som gör
att jag får tag
på livet, får ta på livet. Också när det kantrar. Särskilt när
jag mött någon jag inte
skulle ha mött. Särskilt när jag inte
vet var kärleken är eller hur den ser ut.
En
räkning kan ju se ut på hur många sätt som helst.
Då
kan jag lyssna på nästan
vilken sång som helst av de här männen.
När
Uncut i sitt
senaste nummer
listar de mest klassiska
countryalbumen så
är Nelson (som
toppar listan med ”Red Headed Stranger”) &
Kristofferson & Haggard med,
och allt annat vore tjänstefel. Och de tre album som de släpper nu
kommer också att hamna på listor.
Ta
Willie Nelson. Han spottar
ur sig album, han
är uppe i över hundra. De är
i alla stilar, och ändå
smälts allt ihop till country.
Det är nästan ironiskt att hans
nya heter ”Country music”
(Decca), som om det behöver betonas. Han vet hur man åter(an)vänder,
tar nya vägar, och hittar hem. Den här gången gräver han djupt i
myllan, det är låtar med nästan hundra år på nacken lika väl
som nya (och med
nya menar jag sådana som bara är 50 år gamla). Willie Nelson
är 77 och kommer
till Sverige i sommar, gå och se honom, jag
har sett honom: det är löst, men det mesta hålls
samman med ett leende. Och den där
trasiga gitarren helar
allt. Så är
det också
på det
här albumet: det är de
bästa av musiker och
det är T-Bone
Burnett som producent. Jag försöker sluta lyssna, jag vill och
behöver ta en paus, men jag kan inte.
Jag
kan heller inte riktigt förklara varför. Jag kan säga: tonfallet,
glidningarna, det avslappnade, de eviga sanningarna. Jag kan också
säga: Willie Nelson är så makalöst trygg att han inte räds
något. Det finns inte ett enda ord här som jag inte litar på: han
sjunger, han tar några steg, han gör en och annan paus, han låter
banjon komma fram, han gör varenda tradition till något nytt.
Och,
sannast av allt:
Det
är inget gnäll.
Och
precis det gör att detta är sånger som ger kraft: Man kan blänga
på den där kvinnan, man kan förbanna det där som hände
– men man ger inte upp. Man
slåss. Och skyller inte på andra. Man kräver inte att alla andra
ska behöva ändra sig.
Detta
har inget med tufft machotänk att göra, det handlar om
värdighet och
livshållning: ingen annan gör
något åt en. Och man vill heller inte det: hellre en smäll som
känns också när man reser sig än
att man kryper.
När
det gäller smällar så har stilbildaren framför andra, Merle
Haggard, 73 år och
så långt från hippiestuket man kan tänka sig, varit mer illa ute
än de flesta. Han har också låtit mer höger än de flesta.
Men
ju mer jag lyssnar på honom, desto mer ser och hör jag att han inte
går att stoppa i ett fack, att hans sånger förändras med åren
fastän de låter likadant – och att så många andra har plockat
upp mycket av hans sätt att sjunga och spela och betona och
förstärka. Hans bästa album på länge, det purfärska ”I am
what I am” (Vanguard), är fullt av erfarenheter. Det är som han
uttrycker det både
här och där: ”You are only guessing if you haven’t lived it.”
Det är de vanligaste ackorden,
det är nyskrivet och med
mycket frihetsljus i, det
är hela liv i halva meningar, han har varit allt och inget,
gift sig fem gånger,
men han är den han är,
efter att ha slagits för den
rätten så länge, och
det hela packas
in i något som är
sparsmakat. Han gör inte en stor sak av det på
detta sitt 67:e album, han bara spelar och sjunger och
han blir bara bättre och
sjunger rätt in i mitt öra.
Precis
som Kris Kristofferson, 73 också han. De
senaste åren har han haft något av en comeback och jag har sett
honom ett par gånger (och
jag kommer att se honom när han kommer till Sverige i sommar).
Ibland fumlade han med strängarna, ”feeling
nearly as faded as my jeans”,
men sedan blev han säkerheten
själv, ”new
ain’t nothing but a state of mind, keeps a man from missing what he
left behind”.
Också han använder de vanliga harmonierna, det hörs tydligt nu när
det samlats ihop halvnakna demotejper från åren 1968-72,
utkast som vem som helst skulle
dö för (och det
tjocka häfte som följer med ger många spännande inblickar i
Kristoffersons sångskapande, om orden han använder, om valörerna,
om hur de förändras). Albumet
”Please don’t tell me how
the story ends: The publishing Demos” (Light in The Attic Records)
är en prövande Kristofferson med ett guldleende: Se
här, kolla, jag testar,
anstränger mig inte, men det låter kanske
just därför rätt
bra ändå, eller hur?
Ja,
det gör det, så här lät mästerverken när de var nyfödda.
Många
har sagt att Kristofferson är
världens störste kompositör.
En
gång sa Merle
Haggard det också.
Då
svarade Willie Nelson:
- Ja,
Kristofferson är störst, efter dig och mig.
Dessa
män, dessa kungar!