Text: Stig Hansén
Sen, när kvällen är sen, och vi äter fisk (”jag vill äta lätt”) och han tar ett glas vitt (”ibland sticker jag ut och springer på natten, till och med när jag druckit, för att bli av med oron”), så säger han:
”Du kan inte ana hur det var.”
Günter Wallraff brukar inte säga så. Inte med den där rösten och det tonfallet. Han är van vid det mesta och är inte den som är rädd precis.
Han säger att till och med i kvarteret där han bor ...
Det heter Ehrenfeld, ligger rätt centralt i Köln, är brokigt, med många nationaliteter, samtidigt inbott, både förfallet och modernt.
”... till och med där hemma så hände det att folk bara vände sig bort. De såg inte mig.”
Han pratar om sin senaste stora roll: den som svart, som somalier. Den som han hade försökt sig på tidigare, för tio år sedan, när han hade sett båtflyktingar i Spanien och själv försökt låtsas vara båtflykting och ta sig uppåt, in i Tyskland. Och misslyckats. Ja, den roll som han äntligen lyckades med, rollen som tog honom till fotbollsmatcher, till bilhandlare, till campingplatser, ibland med en svart familj, ibland utan, den roll som han gjorde en film om med titeln ”Svart på vitt”.
”Jag försökte förbereda mig på att det skulle vara svårt, men inte att folk bara skulle vända sig bort, och inte se mig.”
Jodå, han vet vad vetenskapliga undersökningar visar: en tredjedel av alla tyskar har fördomar mot folk från andra länder och kulturer.
Men han vänder på siffrorna och det är nu som de blir verkligt intressanta:
”Vad gör de andra två tredjedelarna? Många, kanske de allra flesta, är passiva – och är inte det en viktigare fråga än den där tredjedelen som är öppet rasistisk?”
Nu skjuter han fisktallriken åt sidan.
Det har varit en lång dag. Han är ett utdraget dygn i Sverige i samband med att hans senaste bok, ”Rapport från vår sköna nya värld” (Norstedts), släpps. Han har intervjuats av teve och av tidningar.
Han börjar bli trött på sina formuleringar.
Jag tänkte på det tidigare i kväll, när han pratade på ett möte på Kulturhuset i Stockholm (fullsatt, 400 i publiken, ett hundratal på våningen under som fick följa Wallraff på bioduken). Han använde flera gånger uttryck och exempel som jag hört honom säga förr. Det enda som var riktigt nytt för oss som följer honom var när han kom in på att han inte har något parti som stöder honom, eller någon organisation bakom sig.
”Har man inget ryggstöd, så sägs det att man får en stark ryggrad.”
Han fick på det mötet frågan om civilkurage – och om han kunde berätta om hur det skiljer sig mellan de europeiska länderna när det kommer till frågan om, ja, civilkurage. Han fick också frågan om hur den europeiska utvecklingen ska kunna förändras.
Och så vidare, och så vidare.
Och detta fastän han betonar att han bara kan prata för sig själv, att han inte är en politiker.
Ju mer han säger just så, desto mer påtalas att han, som är 67 år, är en ikon efter fem decenniers wallraffande, att han betytt så mycket.
Und so weiter, und so weiter.
”Jag är ju ... bättre på att ställa frågor än på att komma med svar.”
Hans bok, som alltså nu kommer på svenska, och som kom på tyska i höstas, tar upp hans senaste roller, de han gjort för Die Zeit. Som telefonförsäljare (”vet du att det blir 50 000 fler telefonförsäljare varje år?”). Som uteliggare. Som svart. Som bagare.
Varje gång får det följder: fabriksarbetarna får lite högre lön, uteliggarna får några nya härbärgen, det kommer några nya lagar om hur telefonförsäljningen måste skötas.
Men det blir allt kortare effekter, allt mer fyrverkeri, eller snarare tomtebloss.
Han vet om det, men säger: Lite är ju trots allt bättre än inget.
”Jag är ingen stat, ingen institution. Jag kan bara göra ... stickprov.”
Jag tror att det som ändå blir av, det som ändå förbättras, beror mycket på att han gör tevefilmer av det, och han håller med: han når ut till dem som inte läser hans reportage.
De unga?
Han äter det sista av fisken, och vet att frågan om de unga har vi diskuterat förr, när jag skrev boken ”Wallraff” (2009). Nu säger jag bara att senast jag var i Tyskland, så märkte jag återigen att de unga inte vet vem han är. Rollen som turken Ali? Rollen som vapenförsäljare? Rollen som reporter på Bild-Zeitung? Som industriarbetare?
Nej, nej, nej, nej.
”Såg du publiken i kväll?” säger han.
”Ja, snittåldern låg på kanske 50.”
Jag säger att inte ens journalistelever verkar komma och lyssna på honom, fastän hans senaste bok är rena uppmaningen till vad som kan göras. Det går ju att översätta. Lidl finns också i Sverige. Hemlösa finns också i Sverige.
Han säger, apropå inget, att valdeltagandet i Nordrhein-Westfalen var det lägsta någonsin.
Jag säger att restaurangen vi sitter i ägs av Benny Andersson och att han alldeles nyligen skänkte ännu mer, den här gången 300 000 kronor, till Feministiskt initiativ.
Han säger att man kan klanka mycket på Angela Merkel, men till skillnad från andra stora politiker, som han egentligen sympatiserar mer med, så tar hon alltid kontakt med dissidenter när hon är utomlands – trots att det tyska näringslivet hatar henne för det.
”Har du märkt”, säger jag, ”att folk förväntar sig att du ska klanka på Tyskland?”
”Så är det utomlands, men jag tycker, att ... Så här: jag brukar försvara Tyskland, för det som trots allt är bra.”
”Som vadå?”
”Som att vi inte följer USA i allt. Mest av allt talar jag väl om Tyskland när jag kommer till ett land som Turkiet.”
Sedan säger han att han är chockad över att de svenska Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag får presstöd.
”Så kan det bli när ... Jag förstår principen om yttrandefrihet och allt det där. Men jag tror att Sverige påverkas av att ... det inte finns ett nazistiskt förflutet här, åtminstone inte i särskilt hög grad. Ni har inte haft krig. Hur många kommer att rösta på rasisterna? Hur många kommer att rösta på Sverigedemokraterna?”
Han säger att han tror att vi kommer att få en svår debatt om hur vi ska hantera de främlingsfientliga.
Sedan tittar han på klockan, säger att det har blivit en ny dag, och föreslår att vi smälter gårdagen med lite efterrätt, varför inte persikosorbet?