Lars Vilks attackerades av, jo, en uppretad mobb under en föreläsning på Uppsala Universitet igår. Det liknade ingenting. Skyddet var ett skämt. För en gångs skull håller jag med SvD:s ledarredaktion. "Det ska inte kunna gå att överfalla Vilks" skriver de. Självklart ska inte någon person som kan utgöra ett hot komma i närheten av Lars Vilks. Men lika självklart är det här ingen polisiär fråga.
Text: Jerker Jansson
Vilks är en pajas. Jag är inte kapabel att bedöma det konstnärliga värdet i det han gör. Jag tycker att det verkar mest vara trams och hafsekladd, men det tycker jag om mycket här i världen. Men jag kan se att han är en pajas och har en stark känsla av att han inte bara agerar som konstnär, utan att det ligger betydligt mer bakom hans agerande än konstnärlig skaparglädje. Vad vill jag inte riktigt spekulera i.
Problemet med debatten kring Vilks och hans muhammed-grejer är att den har handlat helt snett. På något märkligt sätt finns det en förståelse för den kränkthet som muslimer uttrycker. Det är acceptabelt att de känner sig kränkta. För det blir man när ens profet skändas. Det är fullkomligt begripligt att folk blir förbannade så länge som de inte tar till våld eller hot om våld. Så ser det nämligen ut i den postsekulära västvärlden. Jag vet inte vad det beror på. Osmälta postmodernismstudier? Ett grundläggande missförstånd av upplysningstanken? Feghet? En egen agenda, en missriktad empati byggd på att man själv är anhängare av allehanda vidskepligheter? Jag vet verkligen inte. Men faktum är att rågången mot vidskepligheter och moralistiska sagokonstruktioner är långt ifrån tydlig i vårt samhälle idag. Bara för att det högerkristna spöket har skrämts till tystnad och sitter i sitt lilla abortmotståndshörn och tullar på nattvardsvinet betyder det inte att Sverige idag är sekulärt.
Vi kan se en epidemi av vanföreställningar dra genom våra medier som gräshoppssvärmar. Rent nonsens upphöjs till underhållning och människor kan tjäna stora pengar på att agera "medium", förmedla budskap från andra sidan. Reklamteve spyr ut allt märkligare program med spökjägare som visserligen blir livrädda när det hettar till, men som sprider den mest märkliga budskap rakt in i våra vardagsrum. Men det där är ju inte "vanlig religion" invänder kanske någon missionsvän. Det där är ju rena vansinnet.
Jag håller med. Det är rena vansinnet. Men tänk så här. Tänk dig att någon sa att hon tror att det finns en allvetande gubbe i himlen. Den gubben skapade jord och himmel på sex dagar. Han skapade mannen och sen kvinnan av mannens revben. Några generationer senare beordrade samma gubbe en sentida ättling till de första människorna att han skulle göra sin tjänarinna med barn, sen döda sin egen son och därefter skära bort förhuden från alla manspersoner i hans läger. Och så vidare och så vidare.
Jag skulle faktiskt vilja påstå att det enkla budskapet att människor som dör med ouppklarade affärer kan stanna kvar ett tag som spöken är lättare att hacka i sig än snubben som åkte omkring i magen på en stor fisk eller han som gick på vattnet. Det bara kan jag inte tro på. Men lika självklart bejakar jag alla människor rätt att tro på vad de vill. Frågan är bara vad som ska definiera det offentliga samtalet.
Det offentliga rummet är genomsyrat av religiösa föreställningar. Det är extremt känsligt att säga vissa saker. Skulle jag gå ut i en debattartikel och kräva, vilket jag i och för sig tycker, att manlig omskärelse, läs könsstympning, borde förbjudas skulle mina motiv ifrågasättas. Jag lovar. Olika ord som börjar med "anti-" skulle genast börja flyga i luften. Det är inte så att någon skulle försöka hindra mig från att säga det, men jag skulle stigmatiseras. Skulle jag kräva, vilket jag kanske inte tycker, att man borde förbjuda religiösa skolor skulle jag få stora delar av kristenheten emot mig.
Det finns en öppning i vårt medieklimat för att det kan vara rättfärdigat att agera utifrån kollektivistiska antikverade ideologier som tar sin utgångspunkt i overifierbara och ickevetenskapliga påståenden. Enklare uttryckt finns det en massa människor i maktpositioner som själva tror på en massa "övernaturliga fenomen". Skillnaden är bara att deras övertro grundar sig på en annan tradition än spökjägarna. Våra egna hedningar, de asatroende har en betydligt längre historia bakom sig än de kristna, men behandlas i allra högsta grad styvmoderligt av media. Det är nämligen skillnad på kreti och pleti i det översinnligas gästabudssal.
Och det är den gränsen det handlar om. Inte om rågången mellan upplysning och religiöst mörker. Inte om skiljelinjen mellan rena fantasier och vetenskaplig empiri. Det handlar om vilka som förtjänar en plats runt nattvardsbordet. Tro inget annat. Det handlar inte om huruvida flummerier ska ha få styra hur vårt samhälle ser ut. Det behöver vi bara titta i vår riksdag för att konstatera. Vi accepterar att ett parti bygger sin ideologi på kristen grund, om än tillkrånglat med ord som värdegrund instoppade här och där för att villa bort korten som en dålig magiker. Religionen är fortfarande en betydande del av vårt samhälle. Det är långt ifrån sekulärt. Själva det faktum att religiösa samfund får bidrag bevisar det. I ett sekulärt samhälle tolereras religioner, men uppmuntras?
Som frihetlig marxist har jag faktiskt en hel del gemensamt med
libertarianer. Jag brukar säga att jag nog kan komma så långt som till
sängkanten, men något ligga blir det inte. Men om det är något jag har
lärt mig av liberaler i allmänhet är det synen på individen. På
individens okränkbarhet. Jag drar kanske inte samma slutsatser som dem,
men jag håller med om att religionen ofta står i motsättning till
individuella fri- och rättigheter. I synnerhet den enskilda människans
rätt att uttrycka sig fritt är okränkbar. Det finns ett fåtal
inskränkningar mot den, i princip att du inte får snacka skit om folk
utan att ha på fötterna och att du inte får vara rasistisk, homofob
eller misogyn i dina offentliga uttalanden.
Låt oss tala klarspråk. Det är dags att lägga ner diskussionerna. Det är
dags att sluta förstå kränktheten. Det är dags att börja behandla dessa
människor för vad de är. Brottslingar. Människor får ha vilka märkliga
föreställningar de vill. De får hävda att de tror att det finns aspekter
av verkligheten som inte går att beskriva. De får köra sina
spelteoretiska resonemang om att det är bättre att satsa på att gud
finns än att han inte gör det och de får komma undan med det. Själv
skulle jag satsa på att jag är gud, men det är en annan historia. Vi
accepterar att människor gör påståenden som om de formuleras på ett lite
annorlunda sätt renderar dig en psykosdiagnos. Jag kan köpa det. Men
jag kan inte köpa att medierna gullar med kränkta människor.
Du påstår skitkonstiga grejer. Hacka i dig att vi skrattar åt dig.
Gränsen går inte mellan det sekulära samhället och vidskepelsen. Gränsen
går rakt igenom vårt samhälle. Kolla runt, bara. Hur många människor i
din närhet tror du blev förbannade över Ecce Homo 1998? Hur många tror
du hade full förståelse för när den israeliska ambassadören Zvi Mazel
2004 förstörde Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feilers installation på
utställningen Making Differences. Hur tror du att det ser ut på
tidningsredaktioner, på radiostationer och tevebolag? Tror du att alla
automatiskt tar ställning för yttrandefriheten? För det sekulära
samhället?
Knappast.
Näppeligen.
Och värst av allt. Dessa religiösa fundamentalister spelar andra
fundamentalistiska grupper i händerna. Ingen tjänar mer på sådana här
uppträdanden än Sverigedemokraterna. Möjligtvis den kristna högern. Men
dem behöver vi ju knappast oroa oss för. Och frågan om vi ska tolerera
intolerans i ett öppet samhälle låter jag någon annan utreda. Där är jag
för folkilsken för att tänka klart.
- - - - - - - - - - - -
Ordet skeptiker har, som förresten Frank Furedi så
förtjänstfullt
utreder i denna text, kommit att stå för typ klimatnazister eller
miljopedofiler. I själva verket är skepticism ett begrepp som har
lika
gamla anor som demokratin. En hållning som har massor av ansikten,
varav
en är den moderna skeptikerrörelsen. En rörelse som ägnar sig åt att
avslöja vidskepelse och lurendrejerier, som närgranskar i synnerhet
olika påståenden om övernaturliga fenomen. Den företräds i Sverige
främst av Föreningen Vetenskap och Folkbildning och Humanisterna
men
har
nyligen fått ett nytt ansikte genom Skeptikerpodden.
Podden befolkas av ett gäng
skeptiker under ledning av magikern John Houdi studerar olika fenomen
inom främst olika andliga rörelser. Det hela är, som de också
påpekar,
en aning amatörmässigt, men intressant och underhållande. Det faktum
att
det låter lite si och så om poddavsnitten kan jag förlåta dem, men
jag
tycker att de, som skeptiker med vetenskapliga ambitioner skulle
fundera
ett varv till över hur de uttrycker sig. Det kan låta som
randanmärkningar men svengelska ord som "podcasts" är inte direkt
uppbyggligt för trovärdigheten.
Men programmet är väl värt sin plats i internetetern och
barnsjukdomarna
blir snabbt färre för var avsnitt. I synnerhet det senaste, med ett
långt samtal med skeptikern "Garvarn", som tydligen är välkänd i
skeptikerkretsar, men en ny bekantskap för mig, gav mycket.
Skeptikerpodden finns i iTunes Store
eller här: http://skeptikerpodden.se