Förväntan.

Allt går ut på förväntan.

Först en kö.

Sedan en kö till.

Efter det får man en audioapparat plus hörlurar och de ska man koppla ihop och så ska man välja språk. Svenska? Engelska? Inga andra, trots att det här ska locka turister från hela världen.

Sedan är det, i nästa kö, dags för klockan på väggen, den tickar, räknar ner med tydliga sekundmarkeringar. Det tycker barnen är roligt, de räknar högt.

Och sedan, äntligen: In i nästa sal. En filmsal. Och filmen rullar igång och det är ingen ände på de stora orden, om tidens konstverk, om de största konstnärerna, om tidens gång, om ljuset som äntligen kommer, om allt stort som väntar.

Och namnen:

Leonardo da Vinci (1452-1519).

Rafael Sanzio (1483-1520).

Michelangelo Buonarroti (1475-1564).

Också i filmen tickar det tal, årtal. Från renässansen.

Och nu!

In i salar, man slussas vidare, och alla hamnar vid det stora: da Vincis ”La Bella Principessa”, ”Den leende prinsessan”, den enda teckning han gjorde på pergament. Här sägs det: han ville framhålla kvinnans naturliga skönhet, så därför har hon inga smycken. Målad cirka 1490. Bläck. Svart, röd och vit färgkrita. Kvinnan i profil.

Här finns också en del med Rafael och Michelangelo, men inget går upp mot den här prinsessan.

Ju längre jag går på utställningen ”And there was light” på Eriksbergshallen i Göteborg, desto mer upprörd blir jag över det som saluförs som de ”tre mästarnas kamp”.

Och det är för att detta är tingel-tangel.

Låt mig vara tydlig: jag förstår att det ska dras in stålar (inträde 225:-) och jag förstår att det lanseras hårt, för detta visas bara till den 15 augusti och det gäller att locka turister. Och jag har verkligen ingenting emot nya grepp för att få besökare, för att locka dem som kanske aldrig annars går på en utställning som denna.

Men detta är liksom ingenting (skulle man välja Liseberg i stället skulle det åtminstone kittla i magen). Detta är bara något som man luras tro ska vara någonting. Något uppblåst. Något som spinner vidare på genikulten. Så mycket vikt läggs vid det biografiska, och alltför lite vid det som skapades. Det är alltså väldigt lite av nytt ljus. Det är mest begagnat ljus.

På andra sidan älven, vid Götaplatsen, på Konstmuseet, finns en utställning, som också den varar till den 15 augusti, om renässansen. Den är betydligt mer tankevidgande – och komplicerande: svaren är inte så givna som de verkar vara i Eriksbergshallen.

Men Konstmuseet får nästan inga pengar alls till utställningar. 600 000 kronor. Det är i sammanhanget ingenting. Detta samtidigt som Göteborgs stad genom kulturnämnden sponsrat den kommersiella utställningen ”And there was light” med 500 000 kronor.

Man behöver vanligtvis inte ställa sådant här mot vartannat. Men just här tycker jag att det är alldeles relevant, för ”Renässanser” på Konstmuseet bjuder tuggmotstånd medan ”And there was light” är en mycket blaskig soppa. Jag går in och jag går ut ur Eriksbergshallen och jag letar efter det som ska ge mig något, förutom reklambranschens vanliga fraser. Jag tittar på prinsessan, och jag är som de flesta: jag häpnar. En da Vinci! När dök det upp en oupptäckt da Vinci senast, ett verk som experterna är övertygade om är av da Vincis hand? Fingeravtrycken avslöjar det. Att den är målad med vänster hand avslöjar det. Motivet visar det. Och en massa därtill. Och vägen till upptäckten är spännande. För inte så länge sedan kostade den här teckningen mindre än 20 000 dollar. Och nu? Hur mycket som helst.