Neil Young. Beatles. Bob Dylan. Stones. Det slår nästan aldrig fel. Dessa män – dessa pensionärer – finns på omslaget på musiktidskrifterna Q, Mojo, Record Collector, Uncut, The Word.

     Och det är män som jag – i 56-årsåldern – som handlar dem och som frossar i detaljer som vilken mikrofon och vilken förstärkare som användes till just den där speciella inspelningen.

     Jag läser ännu en lista, som nu i senaste Uncut, om de bästa albumen av dem som inte längre återutges och alltså inte finns att köpa på vanligt sätt. Och det skrivs på liv och död.

     Och när jag läst den uppräkningen, så går jag vidare till de riktiga dödsannonserna. Jaha, nu är han – det är nästan alltid en han – också borta. Vilken leder till tanken: Tack gode Gud att jag fortfarande lever.

     Och jag fortsätter, med hörseln i behåll, att gräva i musikmyllan. En gång i veckan går jag till skivbutiken och köper en eller två cd. Ofta något gammalt plus något jag aldrig hört.

     Mina vänner frågar: Hur kan du lägga så mycket som 30 000 om året på musik? Jag svarar att den frågan inte ställs till en som köper en ny Volvo, där och då är det helt okej att lägga en kvarts miljon på något som - beep beep'm beep beep yeah – minskar i värde med minst 30 000 om året.

     Mina instrument minskar inte med en enda spänn i värde. Men jag ser heller inte dem som en investering. Jag har de senaste tio åren handlat rätt många gitarrer. Elektriska. Akustiska. I gitarraffären ser jag mest sådana som jag. Jag vet inte de andras bevekelsegrunder, jag vet bara mina: Jag längtar inte efter att spela i band, jag har spelat tillräckligt i band när jag var ung. Nej, det har – mina vänner säger att detta låter som en undanflykt – med ljudet att göra. Jag går på ljudet. Inte märket på gitarren. Och har på så sätt hittat gitarrmärken som jag inte alls gillade förr. Jag hör nya ljud jag inte visste att jag tyckte om.

     Som när jag såg Band of Horses på Trägår’n i Göteborg i lördags. Jag tänkte ett tag att det här låter som ett hopkok av Crazy Horse, Neil Young, Yes, Crosby, Stills & Nash. Men när jag, som stod mitt i en mycket ung publik, efter ett par tre låtar släppte det farbroderliga katalogiserandet så hörde jag ju också att Band of Horses visserligen låter som andra, men också har en egen ton som gör att ingen låter som de gör.