Hur många kroppar har Dylan Moran i sin? Jag undrar, för när han kommer in från sidan, med ett glas rödvin i handen, så vacklar han, småsnubblar, med en del av kroppen på väg åt golvet, med en annan del på väg förbi oss alla. Och allt på honom är skrynkligt, som om han sovit i rännstenen.
Jag tror att det är för att vi ska tänka: Är han full igen? Det är ju den vanliga bilden av honom: ett glas i handen, lite sludder mitt i klarspråket.
Men han är inte här för att infria förväntningar. Ingen i salongen sitter säker när han nyktert ser till att scengolvet ligger stadigt. Ibland kommer han nära scenkanten, vänder, och så är han tillbaka igen, tror man. Ljuset ligger alltid nära honom. Han pratar om njutning, världshistorien, om Reinfeldt (”vem kan lita på en man som har städandet som hobby?”), om att svenskar jobbar i Norge.
När han öppnar munnen, sluddrar lite – som om han vill säga: så här låter jag alltid, oavsett hur livet är – så märks det att det inte är lika sammanhållet som när ståuppmästaren Eddie Izzard drar sina berättelser. Men Dylan Moran är självklart en av alla kronprinsar, de som lika säkert som Izzard osäkrar sina historier: de börjar i en ända, och de slutar alltid i magen.
Jag kommer att tänka på Graham Parker, speciellt på hans nya album ”Imaginery Television” (Bloodshot). Den ständigt arge engelsmannen har den här gången klätt sina låtar i mer trallvänliga versioner, men man ska inte låtas sig luras. För också de ljuva tonerna handlar om hur teve tar över, hur själva mediet riggar med fantastiska historier i makalösa shower, lockar med att gräset alltid är grönare någon annanstans, och dit kan man komma – om man satsar! Det vill säga: satsar sig själv i ett lotteri där de allra flesta förlorar. Graham Parker - som snart fyller 60 och som var som mest populär för 25 år sedan, men aldrig har legat mer rätt i tiden än nu - ljuger sig med ett gäng medföljande texter om teveprogram (”recensioner” och ”programförklaringar”) till nya insikter. Han visar vår tid och andras tider, ständigt nya tevetider.
Och det gör ordakrobaten Dylan Moran också i kväll. Hans poänger i den här föreställningen, som heter ”What it is”, väcker tvekan, precis som om han skrivit dem tillsammans med Graham Parker: sant, kanske-sant, inte-sant? Intressant!
Dylan Moran - som många minns som boknörd i teveserien ”Böcker” - slår och smeker på en och samma gång, som en modern Lenny Bruce: smekandet känns genast, örfilarna känns först efter ett bra tag. Och då är han redan någon annanstans, skämtet är alltid skönare någon annanstans, och han har så mycket att berätta, och ser måltavlor vart han än vänder sig: ung, gammal, engelsman, invandrare. Han tar upp sättet att dansa på, hur vi pratar med varandra, att vi behöver något att tro på, könsrollerna, ålderdomen, grälandet – och jag har aldrig hört något av de här skämten eller poängerna. Han vet hur man siktar, skyr det neurotiska och rör sig fritt, som om han – född av irländska föräldrar i London 1971, boende i Edinburgh – inte har något hem och att den känslan är på riktigt, inte ett poserande. Han är bara på väg, häromdagen i Oslo, i går i Malmö, i kväll den 12 april på Konserthuset i Göteborg, i morgon på Göta Lejon i Stockholm. Han ler aldrig åt sina skämt, ber till och med publiken att inte applådera, och flaxar aldrig med poängerna: han roastar på allvar. Som när han snackar om Skottland, som ”vanliga” engelsmän inte besöker för att ”det är för mörkt och saggigt där”, som om solen skiner i söder. Och i Skottland får han berätta om hur trevliga de i söder är. Så där håller han på: alla har sina mörka hål. Som när han binder ihop Strindberg med Ibsen. Som när han toastar med kvinnorna, just för att de inte får vara som de är: är de högljudda ses de som horor, är de tysta, ja, då är de horor då också.
När han lämnar scenen går han rakt och snabbt. Det gör inte vi andra.