Hur beskriver man smärta?

Jag har den frågan i skallen när jag läser om purfärska ”Hundra dagar” (Norstedts). Det är Lukas Bärfuss som med stark närvaro berättar om några som tar sig fram under folkmordets Rwanda. Här är den goda viljan som kommer med bistånd, här är svart jord som färgas röd, här är våld. ”Jag utfodrade mördarna.”

Och jag läser Petina Gappah när hon sjunger sin nyutkomna ”Sorgesång för Easterly” (Bonniers), om livet i Zimbabwe. När hon blir maskinskriverska är det många som applåderar. Och när det pratas mindre och mindre om kriget är det lättare att andas. Petina Gappah berättar fantastiskt och till och med roligt i denna novellsamling om vad saker kan vara värda för folk, vilket ju är något helt annat än vad de kostar.

Men hela tiden tänker jag på Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Łódź” (Bonniers) som kom i höstas och som redan fått många priser och utmärkelser. Och det är den absolut värd. För när Steve Sem-Sandberg berättar om Łódź getto i Polen - det näst största judiska gettot i Nazityskland: minst en kvarts miljon levde där – så ser man inte bara ett arbetsläger. Man ser också en författare som kunde ha gjort det enkelt för sig. Han kunde ha valt ett par tre öden, följt dem genom alla sina 662 sidor, skapat det slags nav som romaner brukar behöva. I stället tar han dem en och en, berättar det vi behöver få reda på – och sedan släpper han dem. Inte för att han inte bryr sig. Utan just för att han bryr sig. För så var det i lägret som stängdes i augusti 1944, som det sista av alla getton i Polen: därifrån skickades de som bodde där till andra läger. Och nästan alla dog. Sem-Sandberg låtsas inte att någon lever längre än de gör. Han går inte in genom en dörr i början och ut genom samma dörr i slutet: här tar det slut. Vi kommer inte längre. ”Nu återstod bara de gamla och barnen.” ”Vi är redan en timme sena.” ”Han hade lutat sig bakåt mot suffletten, inte orkat hugga efter dem med käppen som han brukade.” ”Ändå hade han aldrig sett till något annat än gettots bästa.” ”Bara de som redan sluppit ur inspärrningen skulle ha kunnat säga om han handlat rätt eller orätt som låtit dem gå som ändå inte skulle ha haft något annat liv.”

Hur tänkte ledarna, de som ansvarade? Sem-Sandberg låter oss höra deras röster, talen, ursäkterna. Först tvetydigt, sedan allt tydligare. Ofta hålls det förflutna hemligt. Nu är det framtiden som gäller. Och när jag är halvvägs, sidan 331, har jag hört så många röster, sett så mycket vardag, så stora absurditeter, att jag håller boken en bit ifrån mig. Men då kommer en lång mening: ”Det dröjde därför ganska länge innan de församlade dignitärerna fick upp ögonen för barnet som gick omkring bland de vuxna och skrek oanständigheter.” Och jag undrar: meningen med det här, inte med den långa meningen utan med det livet? Meningen med all ondska, med all desperation? Med remsan som tas fram och trycks i ungens mun så att han slutar gapa?

Bäst av allt är skildringen av gettots ordförande, kollaboratören Mordechai Chaim Rumkowski. Han kommer med sina order, har en adopterad son, vet inte hur han ska lägga sina lojaliteter. Vet inte hur han ska utföra det som tyskarna ålägger honom. Och det vet heller inte vi. Var exakt går gränsen? Han intalar sig att han gör vad han kan för invånarna. Han säger att om inte han gör det, så blir det värre. Jag kommer inte undan. Han kommer inte undan. Steve Sem-Sandberg naglar fast den känslan och langar över allt till mig som läser: Nå, var går gränsen? När blir det fel? Och hur mycket fel blir det?

Jag har det i skallen och ser: Taggtråden runt scenen som visar var gettot var och var det slutade. Odlingslotten som låg en bit från gatan bakom en grå stenmur. Utegångsförbudet. Och sådant som man knappt kan minnas när det väl hänt, som mordförsöket på gettots ordförande. Och dikterna om att allt går över. ”Efter varje december kommer månaden maj än en gång.” Och: Det faller ny snö. Och: ryssarna kommer.

”De fattiga i Łódź” kunde ha blivit en tegelsten som inte rör sig. Nu flyter den omkring: det handlar om då, men jag tänker mycket på det som är nu. Fortfarande är den tiden het. För inte så länge sedan skrev ansedda tyska tidningar om ny forskning som visar hur många judar som mördades utanför koncentrationslägren. Ibland blir de nya upptäckterna ren statistik. Då är Sem-Sandberg där och begripliggör: ”Men hela natten och långt in på småtimmarna hörs dånet från lastbilarna som stannar och kör igen utan att någon enda gång slå av sina motorer; och snart är trängseln i salen så stor att Rosa bara får rum under fönstret om hon sitter upp med benen uppdragna under sig.”