Det finns två riktigt bra uppväxtlåtar i svensk musik.

Den första är Mikael Wiehes ”Basin Street Blues” från 1988. Man landar direkt inne i minnet: ”Det var Harry och Kenneth och Torbjörn och jag och Göran som brukade ses med piano och banjo”, och någon var söt och någon var blyg, och de tar alla vägen någonstans. Wiehe är inte längre en ung man, heller inte en gammal man, men det är en tid som det inte går att sjunga sig fri ifrån. När livet var något annat. När livet förändrades. När det var klart att det var Lennon som var bäst.

Ordet när är stort i Wieheland: ”När allt är gjort”, ”När bolaget kom till byn”, ”När det är som det är”, ”När man jämför”, ”När ormen ömsar skinn”. Inte bara som första ordet i titlar. Många sånger inleds med när: ”När dina känslor blir till tankar”, ”När du ser mej”, ”När du är ensam”, ”När musiken har slutat spela”, ”När den bleka månen lyser” ... Men ordet framför andra i MW:s sångkatalog är jag. Hur många sånger och verser och refränger som helst börjar med det ordet. I ”Basin Street Blues” är ”jag” vinddriven, i ingenmansland. Han vinkar till sig själv – ”hej” eller ”hej då”? - och tänker på hur det var förr, då det var den som kunde spela som var kung. Ja, världen låg öppen och ingenting var för svårt, inte ens kärleken, inte ens för lyssnaren.

Favoritsång nummer två om uppväxten är Tomas Andersson Wijs ”Tommy och hans mamma” från 2004. Det är en böljande sång, ett tag på bara två ackord innan den skjuter sig i väg till en vision om att det då var möjligt att ”stifta nya lagar tills fattigdomen inte fanns”. Men barndomen fanns och finns. Doft av kastanj. Aspudden. 50-talshus. Ovanför Tobak och Spel bodde Tommy och hans mamma. ”Hon hade smink och inget hår under armarna.” Kylskåp brummade. Det var tyst mellan husen - och så den stora insikten som svepte förbi all tystnad:

”En sak har jag lärt mig nu,

livet är inte ute efter mig,

en sak har jag fattat äntligen,

livet vill mig inget ont.

Och det jag inte kan förändra,

det kan jag acceptera,

och det jag kan acceptera,

det är redan förändrat.”

I kväll, den 28 mars på  Lorensbergsteatern i Göteborg, sjunger han den som tredje låt, och alla verkar kunna den. Tomas Andersson Wij, som drar allt större publik för varje år som går, har med sig två följsamma musikanter: på keyboard och trummor. Själv håller han sig i, och till, de akustiska gitarrerna. Också hans röst är unplugged på något sätt: lite knarrig, lite trött. Han har inte så många lägen och låter sig mycket lik från albumen, oavsett om det är glädje eller sorg. Och det är mycket mörker i texterna i kväll. Albumet ”Spår” (Ebeneser), som kom för en månad sedan, är hans mest enhetliga och vi får mycket från det i kväll. Det har en grundklang av livochdöd över och i och om sig. Några av hans kompisar har dött – och samtidigt har han blivit far: ja, visst är livet ett mysterium. Kanske därför som han inte riktigt vet var betoningarna ska ligga, kanske därför som de stora melodierna och texterna den här gången tar god tid på sig innan de visar sig på allvar, kanske därför han är både långt borta och nära, och kanske därför som Gud får komma till undsättning igen:

”Om det var Gud och inte du

skulle jag be om hjälp nu.”

Gud dyker som bekant upp då och då hos Tomas Andersson Wij, kanske som tydligast på hans andra album ”Ett slag för dig” (Warner) från 2000, som mest och som bäst i ”Där får jag andas ut (avsked till en svensk predikant)”:

”I hans nåd faller jag

där får jag andas ut.”

Den har en melodi som verkligen påminner om dem som Frälsningsarmén sjunger, men Tomas Andersson Wijs röst har det sorts eko som omringar varenda känsla, som gör att man tror när han sjunger om Gud. Det låter som att han sitter i ett kök, nej, det låter inte bara som det, han sitter verkligen i ett kök, när alla flaskor och alla tilltugg är slut, när alla har gått hem. Nu är han där i ett ljus som kanske är sen kväll eller tidig morgon och sjunger för sig själv och det hörs, utan att han behöver bokstavera det, att livet inte är en fest. Det blir otroligt sårigt och hoppfullt, just för att han trots allt inte är ensam, för att Sara Isaksson sjunger med, för att det kanske finns fler rum i livet än ett kök.

Hans bästa album är annars ”Stjärnorna i oss” från 2004 (Warner) för där är inte bara ”Tommy och hans mamma” utan där är Tomas Andersson Wij, nu 38 år, i alla åldrar: som nyfödd, som grabb, som den som minns, i kärleken som följs åt av skräcken, som den som tar några simtag ut i vattnet.

”Ändå sitter vi runt bordet

dukat med allt det bästa i världen

och några tar vad de vill ha,

medan andra inte förmår att lyfta armen.”

Och nu denna palmsöndagskväll i Göteborg då sommartiden börjar, står han där, i ljuset, som under en stjärnhimmel, och ser ut som att han vet något som vi aldrig kommer att förstå. Han sjunger så många välfunna ord om hur Sverige ser ut, hur släkten hade det, om att man får ta ett helvete i taget. Mellansnacken är om turnélivet och om att hans ämnen är sig lika.

Han har inte bråttom och publiken vill absolut stanna.

Tomas Andersson Wij, som bakom sig har en stor bild på en pojke med en mask för ögonen, bevisar allt mer att han har egna ord för det som han sjunger om. Ja, han står där fullständigt trygg och fullständigt lysande avslutar han a capella med avskedssången till den svenske predikanten. Köket har blivit ett vardagsrum, ingen har gått hem.

Andersson Wij ser ut mot oss, mot kärleken. Han ser ut att veta att man inte behöver ta emot den smärta som andra lämnar efter sig och att ingen liknar någon annan än sig själv.   

Resten av turnén:

4 april: Västerås

9 april Uppsala

10 april Vara

11 april: Borås

14 april: Linköping

15 april: Växjö

16 april: Helsingborg

17 april: Malmö

22 april: Skövde

23 april: Gävle

24 april: Järvsö

29 april: Luleå