an vet att om man ler, så kan man säga och påstå nästan vad som helst, och framför allt fråga vad som helst. Nå, det här skrattar du åt, men vad var det egentligen jag sa? Nå, den här tonen och melodin som är så vacker och som kompas så ledigt av Anders Ekdahls Maxorkester, hur låter den? Vad handlar egentligen verserna om månens ljus om, vad är det som lyser på oss? Hur mycket kan man vrida och vända på bokstaven F och få den till att bli en historia jag aldrig hört maken till, utan att tappa tråden? Vad visar konsten när den visar oss det som är dött?

Claes Eriksson tar några steg i sidled, tar på sig en lösnäsa, gömmer sig under en hatt, flyttar sig några meter till, gnider sina händer, låter axlarna sjunka för att inte se så lång ut, går tusen mil från Jonas Gardells flaxeri, andas in, tittar oss och sig själv i ögonen, vandrar omvägar kring genvägarna. Det är bara när han sjunger som rösten höjs och då inte bara tonmässigt.

Claes Erikssons motto är att man aldrig ska underskatta publikens förstånd, men man ska alltid underskatta publikens kunskap. Det vill säga: publiken kan eller vet nästan aldrig så mycket som man tror, men den förstår nästan vad som helst bara den får en ärlig chans.

Och den hållningen stöttar alla 29 nummer: Här är vinprovare. Reklamens paroller. Thorbjörn Fälldin och Maud Olofsson. Det självgoda. Tvivlet och självsäkerheten. Konsumtionen. Det positiva: ja, för det mesta är Eriksson för det mesta, trots att han sägs vara en skeptiker.

Men framför allt är här  – och detta nummer har tuff konkurrens eftersom denna revy är det bästa han gjort – ett mästerligt trolleritrick som visar hur världen är beskaffad: repet som han klipper och delar och drar och sliter i, så att det blir olika långt, är rena lektionen i hur klassamhället fungerar, och hur man kan förhålla sig till utopier.

Allt är mer avskalat än i hans förra föreställning ”C Eriksson Solo”, men Eriksson tar samtidigt ett steg framåt med sin vältajmade förundran, med sin öppna min, med ordvitsandet, med de dåliga vitsarna som är bra på nya sätt, med sitt smyckade leende, med sina Tage Danielsson-krumelurer, med insikten att man föds bara en gång men kan dö hur många gånger som helst, så vad gör vi med denna måndagskväll, med morgondagen?

Han, som fyller 60 i år, har i över 30 år gjort sina stora fyrverkeriföreställningar med Galenskaparna/After Shave – ”Macken”, ”En himla många program”, ”Stinsen brinner”, ”Grisen i säcken”, ”Lyckad nedfrysning av herr Moro” – men när han förvandlar sig till en rad självlysande figurer med löjliga namn också i kväll, så visar han tydligare än tidigare att hans skämt är marinerade i allvar. Huvudtemat är: Vem har grepp om vår tid, när är tiden inne?

Nästan allt han säger följs av ett kommatecken och vi får fylla i resten. Inte en enda svensk artist (o)roar mig mer än Claes Eriksson.