Hon står stadigt. Tar bara några danssteg då och då. Som om musiken inte rör sig.

Och det är klart: det kan man tro just för att Rosanne Cash mest spelar låtar som har många år och många sår på nacken.

I går var hon i Stockholm.

I morgon är hon i Malmö.

I kväll den 10 mars är hon i Göteborg, för första gången.

Låtarna är desamma varje kväll. Mellansnacken likaså. Kanske för att arvet hon fått är svårrubbat: en lång sånglista från sin far, Johnny Cash (1932-2003). Men det är också den där listan som gör att hon nu fått ännu ett genombrott, med albumet ”The List” (Manhattan Records), som kom i fjol.

Listan med hundra sångskatter fick hon för 35 år sedan. Då var hon 18.

”The List” är första urvalet, det kommer fler. Hon väljer sånger och hennes man John Leventhal spelar nästan alla instrument och arrangerar allt. I kväll kompar han henne, ibland spelar också hon gitarr, det är bara de två på scenen.

Jag saknar ingen, det låter tillräckligt mycket. Det är nära och ska ingenstans, hon andas ut och jag andas in.

Det första halvdussinet sånger är från listan, sedan kommer några som hon skrev när föräldrarna dött, sedan är det listan igen för nästan hela slanten. Och hon kommer närmare och närmare.

Just närheten blir allt tydligare i musik som letar sig bakåt, något som också förbinder Rosanne Cash och Johnny Cash. Nyss kom han med det som sägs vara hans sista album: ”Ain’t No Grave” (Lost Highway). Här är uppskrapade rester av en hög mestadels traditionella sånger och hans röst ekar allt mer. Bilden av den döende mannen tar över. Det är lätt att glömma hans bredd och höjd och djup, som hans aktivism, som hans kamp för dem som sjunkit till det som kallas livets botten. Han görs tydligen allt mer levande och framgångsrik och lönsam som död. Också så kan ett arv se ut.

Rosanne Cash nämner i kväll sin far några gånger. Hon säger också några ord om listan han gav henne, att hon undrar vilken sång som skulle blivit nummer 101, och hon säger att hon inte vill avslöja om några av hennes pappas låtar är med på listan ”med dessa fantastiska countrysånger”.

Men hon brukar också betona att hon inte är en countryartist.

Jag vet inte riktigt vad hon menar med det. Jag vet inte vad det är som hon backar undan från.

Jag vet däremot att när John Fogerty, som jag annars håller högt, i fjol släppte coveralbumet ”The Blue Ridge Rangers Rides Again” så snurrade det knappt, just för att han gjorde allt för att det ska låta country. Rosanne Cash är country. Hon tar sig till det enkla, och tar till sig det enkla, som låter som många andra, men ingen låter som hon.

Jag brukar tänka att efter Bob Dylan och några till, så skrivs de bästa texterna av countryartister. Det är inte bara gråta i ölglaset-texter. Det är om det som inte är något annat än det svåra livet, det som släpper taget om en ibland.

Musik brukar vara ett bra recept, särskilt countryn, för att baxa upp livet till en platå som åtminstone ger något slags utsikt. Det var därför jag köpte John Hiatts nya album som kom häromveckan, ”The Open Road” (New West). För inte så länge sedan var Hiatt på Cirkus i Stockholm tillsammans med Lyle Lovett. De vet båda vad storytelling är. De minsta orden. Som man inte hör förrän efter en stund. Ord som man aldrig vet var de hamnar: i hjärtat, mellan benen, på axlarna, på ögonlocken, i bakfickan, i minnet.

Hiatts nya countrybluesiga album låter skramligare och mer än vanligt, fastän bandet är litet. Det är som att Hiatt har skrivit låtarna i en för hög tonart. Han får klättra på stege för att nå upp. Det där är medvetet, jag kan inte tänka mig annat. Han har varit med så länge, han kan alla tricks i boken. Och kunde varit mycket kommersiellt större om han velat. Men han sjunger nu hårt och smutsigt om de sena kvällarna som faller över honom, om att han är rädd för sin egen skugga, om att han varit otrogen.

Jag vet inte om jag tycker att albumet är bra, men jag lyssnar i alla fall mycket på det. Och medan musiken maler på så läser jag i stället för hans låttexter ibland tacklistan. Den är lång. Men främst är det hans mamma och pappa som får sig ett tack, för att de trodde på honom.

Ungefär så är det också med Rosanne Cash, hennes musiktack har gått många omvägar innan det nått hennes släkt, en släkt som låter rejält och som skulle kunna kväva alla ljud. Pappa: Johnny Cash. Styvmamma: June Carter. I 12 år var hon gift med Rodney Crowell, en av de verkligt stora i countrybranschen. Och hennes dotter Chelsea spelar in skivor (och kommer i sin tur också att få en lista). Och mannen hon nu är gift med delar hon scen med.

Men det finns ingen tvekan. Hon är en gigant, så självklar och så stark: man hör varenda ton, varenda stavelse, varenda värmeslinga. Som om hon är hemma i vardagsrummet och det är alldeles för kallt ute, så varför ska hon inte stanna hemma? Hälsningarna når ändå fram.

”If you’re travelin’ in the north country fair, 
Where the winds hit heavy on the borderline, 
Remember me to one who lives there.”

Hon sjunger Dylan, Hank Snow, Merle Haggard, det är i den fåran hon ligger, oavsett vad hon vill kalla genren. Texterna har färdats länge och melodierna ligger nära grundharmonierna: vi har dem i oss också när vi inte känner dem. Det är det Rosanne Cash påminner oss om denna fina kväll. Det näst sista hon undrar är ”why don’t you want me?” och det allra, allra sista, som dessutom upprepas, är: ”Perhaps he’ll weep for me.” Utan frågetecken.

Nej, Rosanne Cash ska ingenstans, hon har varit nära att dö och vet att det mesta är skört. Det är kallt ute och hon vet och jag vet och alla vet att också en sådan här onsdagskväll är allt på liv och död – och precis det har ju många countrysånger livnärt sig på, just att konsten att lära sig leva kan ta död på en.

Det är tur att Rosanne Cash värmer denna sena timme, värmer vår tid.