En morgon i början på februari släpptes Don DeLillos nya roman ”Point Omega” (Scribner). Vi var en handfull som väntade på romanen när Bordersbokhandeln på Park Avenue i New York City öppnade.

Medan jag stod i kön så  tänkte jag på att det ett tag var rätt många författare, till exempel Joyce Carol Oates, som nämnde bokmässan i Göteborg i sina böcker. Men än mer nämns Svenska Akademien, som i Don DeLillos roman ”Ratners stjärna”; den kom i original redan 1976, men släpptes först häromveckan på svenska, på Atlantis förlag: i den dyker Akademien upp ett par gånger.

Don DeLillo, född 1936, är en av vår tids största författare. Jag återvänder ofta till hans berättelser, hittar nya betydelser, ser hur både elegant och finurligt och jordnära han bättre än de flesta andra beskriver samtiden och fenomen som terrorism och övervakning och mord.

”Ratners stjärna” däremot... är så pass elegant och finurlig att den förlorar det jordnära. Ändå ser det rätt enkelt ut i upptakten: en ung kille har fått sitt Nobelpris i matematik, men resultatet av hans genialitet kan bara förstås av några få.

Sedan får jag helt enkelt svårt att hänga med, även när jag går tillbaka och läser om långa stycken. Jag lär mig att matematik är en modell för exakta resonemang, att matematik är ett bihang till logiken. Men jag lär mig också att det finns hur mycket som helst som jag inte förstår när DeLillo ger sig ut i allehanda vetenskaper, kring språk, föreställningar, det mystiska. Så fort jag tror att jag förstår, så lägger DeLillo in en ny växel: nej, inte backen, inte något som går långsamt, inte något jag trots allt känner igen - utan växlar jag inte visste fanns. Det enda jag tror mig veta är att Don DeLillo i den här berättelsen om yttre rymden och våra inre rymder vill säga att vi inte ska lita på vetenskapen. Ja, jag är nästan säker på att han har en dold agenda, och det finns säkert otroligt intrikata matematiska formler i det här skrivandet, men jag hänger helt enkelt inte med.

Någonstans fram emot slutet skriver han: ”De såg på under tystnad.” Precis så är det med mig också: jag ser en mycket vacker prosa, jag ser formuleringar som andra författare skulle älska att ha skrivit, jag lyssnar på mycket spännande dialoger. Men jag ser ingen berättelse.

I hans nya roman ”Point Omega” däremot! På bara 117 glesa sidor fångar han på en och samma gång tider som varit och som är, särskilt många sorters krig. Här är 73-årige Richard Elster, som varit med och planerat krig, och han möter en yngre man, den hälften så unge Jim Finley, som vill intervjua honom och filma honom. Och så får man se vad man ser. Krig. Strategi. Universum där ute kontra den kalla gröten och de smutsiga kastrullerna och restskatten här inne. Allt medan det i boken flimrar förbi till exempel en Hitchkockfilm som visas så långsamt att den nästan aldrig tar slut. Världens slut är kanske inte så långt borta, trots allt?

Någon frågar: ”Kan du tänka dig att leva ett annat liv?” Svaret lyder: ”Den frågan är för enkel. Fråga något annat.”

Dagarna går, de sitter där ute någonstans i ingenstans, Richard Elsters dotter dyker upp, de har svårt att veta vad de ska göra. Gå en runda? Eller återigen dra ett varv om bråket med höjdare i administrationen?

Allt kommer på det mest nakna språk Don DeLillo någonsin klätt en berättelse i, också när tankeflöden glider i väg in i stora, svällande drömmar. Vad driver människor? Hur ser det ut i hjärnan på en som alltid tänker strategiskt? Varför går tiden snabbare på vissa geografiska platser än på andra? Det är konst och politik och ännu mer konst, utan att det blir konstigt. När tar lögnen över sanningen?

Det är lätt att vara seriös om vissa ämnen, men svårt att tala allvar om det riktigt allvarliga – så lyder en av känslorna som dröjer sig kvar. Som när folk svarar på frågor man inte ställt, i stället för på de frågor som man verkligen vill ha svar på. Det är ett snackande som lever sitt eget liv, lite som hos Tjechov: vi pratar väder och vind fastän marken under oss skakar. Och allt handlar, nog, om konsten att återta framtiden, att äga sitt liv oavsett vad det utsatts för.