Hon minns exakt att de stora händelserna och känslorna kom till henne, in i henne och slingrade sig runt henne, men hon minns inte när.

Och spelar det egentligen någon roll?

Yoko Ono står alldeles ensam på  scenen med den frågan. Hon har nyss kommit in från vänster, i svart som alltid, och hon vet hur hon ska sjunga starkt, nästan skrika, och sedan låta ännu mer när hon står alldeles tyst.

Hon fyller 77 i dag den 16 februari 2010.

Vi i publiken har redan sett en hel del om hennes liv på den stora filmduken mitt på ridån: från det att hon var en liten flicka i Japan, vid pianot, på gräsmattan, fram – med stora hopp förbi hennes egen avantgardistiska karriär – till åren med John Lennon. Vi har sett avsnitt från deras filmer, från ”Bottoms” - med rumpan i närbild, den som är lika vacker som andra delar av kroppen, som hon säger - till ”Fly”, om flugan som tycker om att trippa omkring på Yoko Onos vänstra bröstvårta. Och vi har sett John Lennons och Yoko Onos nakna kroppar, på varandra, om varandra. Vi har sett dem äta frukost halvnakna och vi har sett dem påklädda i Central Park i New York City när deras son Sean är nyfödd. Vi har sett, när filmen nästan är slut, John Lennons blodiga glasögon.

Och det är nu, när det börjar bli dags att fira Yoko Onos födelsedag med en stor konsert, som hon står kvar i sången hon sjunger utan komp: Nå, spelar det någon roll när de stora livshändelserna händer?

Ridån hissas och hennes band, med flera musiker från Japan, är berett och Yoko Ono drar utan minsta tvekan igång det elektroniska kompet, dansar över scenen, och är alldeles självklar i strålkastaren. Som om hon uppfunnit det märkliga ordet krutgumma.

Låt efter låt: tungt komp, unga musiker som rör sig obehindrat mellan instrumenten, en scen som sluttar mot Yoko Ono var hon än är.

Allt leds av Yoko Onos och John Lennons son Sean Lennon. Han prisar sin mamma, berättar anekdoter, och liknar sin far så mycket att det klibbar: När ska han – som är 34 år och föddes på samma dag som hans far fyllde 35 – lyckas bli vuxen, bli sin egen, börja likna sig själv?

Den första timmen är det bara Yoko Ono och hennes band - och det följer uppvärmningskonserten från i går: samma låtar, samma ordning, samma tryck. Efter det kommer gästartisterna:

Scissor Sisters dansar Onos ”The Sun Is Down”. Justin Bond kabaréar fram Onos ”What A Bastard The World Is”. Gene Ween jublar Lennons ”Oh Yoko”. Bette Midler, som äger scenen och som älskas av publiken, charmtrallar ”Yes, I’m Your Angel” (som Yoko Ono skrev till Lennon när han kände sig deprimerad inför att snart fylla 40). Paul Simon och hans son Harper Simon, som båda bor grannar med Yoko Ono, sjunger Onos mycket ängsliga ”Silverhorse” och Lennons tröstande ”Hold On”.

Och sedan kommer de legendariska musikerna Jim Keltner och Klaus Voormann, som spelat mycket med John & Yoko och med många andra av de stora. Plus Eric Clapton! De spelar Beatleslåten ”Yer Blues” (kvällens största jubel) och den klagande ”Don’t worry, Kyoko”, sånger de senast spelade ihop för 41 år sedan.

De flesta av gästartisterna var inte med i går, och då hände det att jag började titta mig omkring på alla 102 år som sitter i väggarna i det inbjudande Howard Gilman Opera House, på Lafayette Avenue 30 i Brooklyn. Loger, balkonger, oväntade snirkligheter överallt, allt laddat med ljus historia. Och jag såg på åren hos publiken. Jag har aldrig sett så mycket uppåtattityd: alla såg utklädda ut. Unga, gamla, alla färger, alla kön, alla sammansättningar, händer i händer, alla som snirklar ihop i något vackert, som om de konkurrerar med konserthuset.

Så var det i går kväll, så är det i kväll när tjutgumman Yoko Ono mest vilar i låtar från det prisade albumet ”Between My Head and the Sky” som kom i fjol. Men hon backar också några gånger och stegrar sig som mest i sin kanske största framgång, sången som har tolkats av många: ”Walking On Thin Ice”. Historien kring den är svår att skrapa bort: inspelningen blev klar den 8 december 1980. Det sista John Lennon gjorde, innan han åkte hem från studion, var att spela in gitarren på den låten, och det blev det bästa gitarrspelande han någonsin fick till. Han var så glad och stolt över det att han hade inspelningen med sig hem då när mördaren Mark Chapman väntade på honom.

När Yoko Ono sjunger sången i kväll så ylar hon ovanligt mycket. Och då blir det verkligen mycket, så pass mycket att ylandet försvinner upp i logerna, klättrar med sugproppar vidare över väggarna, slipar ner dekorationerna, hamnar på min plats, tar sig in i mina hörselgångar. Då minns jag åter gårkvällen då hon sjöng den helt ordlösa ”Mulberry” i en längre version än kvällens. Den bestod av tio minuters ylande och ylandet kompades av två skrikande elgitarrer. Jag vet att den handlar om när Yoko Ono var barn i Tokyo, andra världskriget mullrade, barnen evakuerades ut på landet, alla hungrade, hon lyckades hitta mullbär och gav dem till sina småsyskon. Kanske är det för att jag kan historien som jag i ylandet hör krig, förtvivlan, hunger och hamnar, i går och i dag, i djup respekt för Yoko Ono. Hon säger år ut och år in – sedan långt innan John Lennon dök upp på en av hennes många utställningar och föll för henne – att inget är omöjligt. Och i kväll säger hon, när hon nästan lämnat scenen, att hon njuter av att fylla 77, att hon har många år framför sig och att hon vill att vi som är yngre ska tänka på det. Det kommer nya år, det kommer nya händelser, vissa är stora och vissa är små, men det händer något. Livet går alltid vidare. Man får se till att det gör det.

Så står hon åter där, än en gång i sin yokoska, alltså i tecken och bokstäver och ljud som inte finns i vanliga alfabet. Hon är de här båda kvällarna sina böcker och skulpturer, sin performancekonst, sina bed-ins och sit-ins, sin musik, sina installationer. Hon kommer inte med så många one-liners som hon brukar
(”en dröm som en enda drömmer är bara en dröm, men den dröm som många drömmer är verklighet”), utan allt hör samman i en större mening. Och just när det är skönt att vila i lite av det där sockriga, så kommer hon med nya oväsen, det är helt obegripligt, och hon besegrar nya hinder och gamla normer: Så här kan det också låta, säger hon utan att säga det och jag tror att vi är en och annan i publiken som känner oss äldre än hon gör.

Hon växer för varje år och kanske kommer hon att bli större än John Lennon. Hon viftar hur som helst i väg sin ålder och andra gränser: hon kom till New York City när hon var 18, återvände till Japan när hon var 30, for senare till London, och bor sedan 1973 på Manhattan i den avvisande Dakota Building som är laddad med mörk historia. Jag är nästan säker på att när jag går i hennes trakter i morgon, så kommer jag att skriva en dikt till henne som kanske börjar så här: 

”En gång

var hon en liten flicka.