I morse snackade alla tidningar och radio och tevekanaler om att ett rejält snöoväder är på väg in över New York City och att det är bäst att stanna inomhus, men jag tog tidigt färjan över Hudsonfloden till Hoboken i New Jersey. Där ser allt riktigt gammalt ut, också det nybyggda. Tågstationen ligger precis vid färjeläget och är kanske den vackraste jag sett. Träbänkar, marmortrappor, allt andas tidigt 1900-tal. En hälsning från en värld till en annan.

I Hoboken spelades den allra första baseballmatchen, 1846, och stan, med knappt 40 000 invånare, är berömt för en massa annat och gatorna bär namn av amerikanska presidenter, men jag vek av från den gulliga och insmickrande huvudgatan Washington Street. Sju kvarter senare kom jag till Monroe Street, till nr 415.

Det låg ett hus där en gång. Det brann ner. Nu är det bara en ödetomt.

Men på gatan framför nr 415 finns en stjärna i marken:

”Francis Albert Sinatra. The Voice.”

Stjärnan är gul, plattan är blå. Svenska färger på en gata där folk från många länder bott och bor. Sinatra föddes just här, den 12 december 1915, och växte upp i en italiensk-amerikansk familj i dessa enkla arbetarkvarter. Han – som, menar jag på fullt allvar, hade den allra största rösten – dog 1998. Den sista gången han kom hit var 1984, då hade han Ronald Reagan med sig, det var mitt i presidentkampanjen.

Sinatra stödde ibland det som kallas amerikansk vänster, ibland högern. Och, påstås det, maffian. Det var inte alltid så lätt att veta vad de där etiketterna och Sinatra stod för. Hans politiska röst svajade mer än hans sångröst.

Jag tänker på det i kväll när jag lyssnar på en diskussion om amerikansk journalistik. För på färjan hem till New York City så läste jag New Jerseytidningarna som skrev sida upp och sida ner om politiker i New Jersey som tar mutor och det handlar om byggnadskontrakt och bidrag inför allehanda kampanjer med unga bulvaner som säger sig inte fatta någonting. Olagligt? I så fall är det fel på lagen, ungefär så går tongångarna hos de som nu anklagas.

Bara en enda sak är säker: Allt flyter upp, som smutsen i Hudsonfloden.

Det är inte exakt de orden som Robert W. McChesney och John Nichols använder när de lägger ut texten för oss som i kväll kommer till Barnes & Noble på Warren Street i Tribeca. Men deras alldeles nyutkomna bok ”The Death and Life of American Journalism” (Nation Books) handlar om det som det alltid handlar om i kristider: Mer pengar.

Ja, mer pengar från staten.

Först kommer John Nichols med en undersökning som visar att man faktiskt blir dummare av att se till exempel mycket på teve, eftersom journalistiken där ägnar sig för mycket åt oväsentligheter.

Sedan kommer han med hårda siffror: Varje månad blir tusen journalister i USA av med jobbet. Det har aldrig lagts ner så många tidningar som nu. I fjol försvann 140 till, och det var inte i huvudsak oansenliga, små tidningar, utan det vi kallar riktiga morgontidningar i stora städer.

Sedan kommer Robert W. McChesney med receptet: Medierna måste bli mycket mer statsunderstödda. Han tar upp invändningar: det blir som i Pol Pots Kambodja, som i Maos Kina. Men varför, frågade han, ska man titta på just de länderna, varför inte titta på stora, demokratiska länder i Europa och Asien?

Så det gjorde dessa två  mycket namnkunniga och högt respekterade journalister som har granskat medier mycket länge. Och vad de kom fram till är att de länder som räknas som mest demokratiska – inte minst i The Economist, som inte kan beskyllas för att vara det minsta vänster – är just de länder som ger medierna mycket starkt statsstöd.

- Det är flera skandinaviska länder som ligger i toppen, säger Nichols, och till exempel den svenska mediepolitiken borde färga av sig på vår mediepolitik.

McChesney, som poängterar att han är gift med en norska, säger att om man ser på USA och hur det var innan tidningar levde på annonser – det vill säga de första 75 åren – så gav staten tidningar oerhört mycket stöd. Det var en del, sa han, av det som kallas public good. Ingen ifrågasätter public good, säger han, när det gäller stöd till forskning, utbildning, försvar – men så fort det handlar om stöd till medier så protesterar många.

Nej, han kan inte förstå det.

Vad är det då som gjort att det är som det är? Beror det här på internet, på bloggandet, på att unga inte prenumererar på tidningar?

Nej, säger McChesney och Nichols. Nedgången började redan på 80-talet och det var innan nätet blev var mans tillgång. Fram till dess fanns en lag om att ingen fick äga mer än ett fåtal medier. Då släpptes den lagen, och tongivande ledare och politiker började säga att en sådan mediemogul som Rupert Murdoch måste få tjäna si och så mycket för att vi ska få den information som trots alls finns i hans medier. Och så blev det mer och mer likriktat, mer och mer underhållning som skulle tas fram av allt färre: mer och mer telefonjournalistik, färre och färre följdfrågor – för det hinns helt enkelt inte med.

Därför får vi se längre och längre väderleksrapporter på teve och i radio och i tidningar - för materialet till detta kommer så gott som gratis och behöver inte bearbetas. Så varför, undrar de båda, ska man betala för till exempel en tidning, om innehållet som inte handlar om väder och vind går att läsa på fem minuter?

En sak till: I dag går det i USA fyra pr-anställda på varje anställd journalist. Alla mätningar – och det är kanske det som jag kommer att verkligen komma ihåg – visar att av allt material som sprids i dagens medier, så kommer 86 procent uppifrån (för ett decennium sedan var det 50). Det vill säga: medierna tar upp det som makten vill att medierna ska ta upp. Det kanske skrivs om lite, det kanske redigeras en aning, det kanske kortas – men maktens huvudtanke kommer fram till medborgaren.