Årets i särklass bästa teaterreplik.

Om en timme och en kvart ska jag få höra den.

Det vet jag förstås inte om, nu när jag den här fredagen den 11 december står i kylan på  Götaplatsen i Göteborg. Stan ska tändas. Årets julfilm, som har temat kärlek, ska visas på Konstmuseets fasad.

Fackeltåget är på väg till Götaplatsen och uppifrån Konserthusets balkong presenteras kvällens program.

Snart kommer Christer Fuglesang och nu är han redan här och vi uppmanas att applådera honom för han är en hjälte! Han tackar med att säga att det är viktigt för alla som drömmer om att få göra en rymdresa att plugga naturvetenskapliga ämnen, för det har minsann alla astronauter gjort.

Och luciorna sjunger och det visas en eldig föreställning. Ändå blir det bara kallare och kallare för snart är det dags för pjäsen jag ska se på Nya Studion, urpremiären av ”Förvaret”, skriven av Johannes Anyuru och Aleksander Motturi. Jag brukar inte läsa programmet innan jag går på teater, men jag vet att den här pjäsen handlar om invandrare som i väntan på utvisning sitter inlåsta på ett så kallat förvar.

Jag är inställd på en hård pjäs. På en pjäs som inte gäller bara i dag den 11 december. Utan som har gällt länge. Och kommer att gälla länge än. För det finns inget som tyder på att invandringspolitiken kommer att humaniseras.

Jag finner viss tröst i att jag har en plats på sista raden, inte har någon bakom mig, ingen som kan komma bakifrån och rycka i väg mig och anklaga mig för att jag kommer från fel land eller inte har tillräckliga skäl att stanna eller för att jag varit kommunist eller för att jag vägrat göra värnplikten och dömts i rättegång eller kritiserat regeringen eller klankat på kungahuset.

Och nu är pjäsen igång, det är rena helvetet från början, det är repliker som far fram och tillbaka och som aldrig hittar hem, för här finns inget hem, här finns bara ett förvar. Och jag tänker på att jag är halvtysk, på hur min mamma kom in – tog sig in! - i det svenska samhället, på att vi aldrig talade tyska hemma, på att hon blev svensk så fort det bara gick. Ingen kan tro annat än att jag är hundraprocentigt svensk.

Jag sitter säker.

Längst bak.

Med allt framför mig.

Det är då  den kommer, utan att jag är beredd: Årets teaterreplik. Mannen som yttrar den tar några steg bort från de andra på scenen, snurrar runt, är på väg ut i marginalen än en gång, men vänder sig snabbt om och pratar med publiken, till publiken, och nu har han en annan röst. Nu är det inte teater, eller rättare sagt: nu känns det inte som teater. Orden bara kommer, och det finns en hel del uppgivenhet i rösten nu när han tittar på oss alla som sitter där i värmen:

”Oroa er inte, det är inte ni som sitter i publiken som kommer att bli hämtade av utvisningspolisen i kväll.”

Efter det går det knappt att lyssna längre. Nu känns det verkligen som att någon sitter bakom mig, kanske är de några stycken, kanske kommer det ändå att ha betydelse att jag har invandrarbakgrund. Att jag betalt hyran och alla andra räkningar i tid i hela mitt liv kommer kanske att vändas mot mig, för det visar bara hur skum jag är, att jag anpassat mig just för att ingen ska kunna misstänka mig för de planer jag i hemlighet bär på. Hur var det med resorna till Kina, vem betalade dem? Varför är du i Vietnam varje år? Varför träffar du så ofta palestinier? Och kom igen nu, visst är du fortfarande kommunist, din bäste vän är ju kommunist!

Det är då  jag önskar att pjäsen ska ta slut och att jag ska få komma ut på Götaplatsen igen och minnas hur det var där ute häromtimmen.

Ja, låt mig minnas hur det var efter luciorna, efter facklorna, efter astronauterna, men innan det var dags för filmen.

Då!

Då hördes en röst över hela Götaplatsen. Var kom den ifrån? Vi var många som tittade oss omkring. Tills strålkastaren äntligen hittade rätt. Där, på balkongen! I en tunn kostym trots kylan.

Ja, Göran Johansson - som så länge var stans starke man - stod där och sa att han inte såg oss längre på grund av allt ljus i ögonen, men nu ville han ändå säga att det här året inte började vidare bra. Det såg illa ut. Med turism. Med framtidshopp. Med ekonomin. Med det mesta.

Men, kunde han berätta: det gick rätt bra ändå. Och han hade hört så mycket beröm på sina resor i Sverige, folk i andra städer som beundrade hur Göteborg skapat sig en framgångsrik vinterstad.

”Det är gôtt att vara göteborgare sådana dagar, att få vara stolt över vår stad. Det är mycket som inte är bra än, men det finns många som kämpar för att göra stan ännu bättre. Det hänger på oss. Vi får ta nya tag.”

Han sa det med en sådan oerhörd värme, och jag tänkte hela tiden: inne på teatern hör jag rätt ofta repliker som låter falska och tomma. När Göran Johansson stod där på Konserthusets balkong och kom med rätt många klyschor, så trodde jag honom ändå. Det kändes inte ett enda ögonblick som för(e)ställning. Det kändes bara som en värme som gäller också alla från andra länder. Han höll om oss, han höll inte fast oss.

Och när han hade sagt allt det där om Göteborg och vinterstaden, så släppte han ett knippe hjärtformade ballonger i luften och Ljusstråket tändes och det blev ... mycket varmt.

Jag tänkte där och då att det dröjde länge i år - ända tills en stund innan det var dags för årets sista teaterpremiär – till dess att årets bästa ögonblick kom.