Mahmoud Abbas, Benjamin Netanyahu, Barack Obama, Ban Ki-moon, Dmitri Medvedev, Robert Mugabe...

Dessa ledande politiker fotograferas i senaste numret av New Yorker. Flera av dem säger till fotografen, som heter Platon:

”Se till så att jag blir bra på bilden.”

Precis så sa Henry Kissinger när Richard Avedon skulle plåta honom, just efter Vietnamkrigets slut. Som om dessa ledande politiker mer fruktar hur de ser ut och tar sig än för vad de orsakar.

När Eddie Izzard i kväll, den 20 december, är på Scandinavium i Göteborg så klär han av politiken och politiker. Men bara tre gånger nämner han namn på politiker, och dessa namn dyker upp bara en enda gång, tillika så gott som i förbifarten:

George W Bush.

Sarah Palin.

Adolf Hitler.

Just då är han inne på  människans uppkomst, den så kallade intelligenta designen.

Ändå står så gott som alla ledande politiker och makthavare nakna i den här föreställningen som kallas just ”Stripped”. Men det är inte bara makthavarnas vilja att skriva (om) historien som Izzard resonerar kring (jodå, han resonerar mycket); ”Stripped” anspelar också på Eddie Izzards sätt att se ut den här gången: jeans i stället för klänning, osminkad i stället för sminkad.

Som att vi ska lyssna mer än titta.

Några få gånger skämtar han med att han är en strejt transvestit – men annars är det bara allvar. Inga som helst sexskämt, inga spritskämt.

Petra Mede, Johan Glans, Johan Rheborg och andra som de uppträder med hamnar snabbt i ”hans kuk var så liten att ...”, medan Eddie Izzard börjar i något vedertaget och innan man vet ordet av så vet man inte vad man ska tro, men känner sig riktigt skärpt. Han låter alltid publiken slå in matchbollen.

Tajmingen är som alltid helt makalös, och hans kroppsspråk är Guds gåva till jorden (nåja). Flera gånger fortsätter han när publiken applåderar och verkar verkligen inte suga på applåderna. Han ska vidare: skapelseberättelsen, Wikipedias makt, skillnaden mellan jägare och samlare, djurlivet, giraffernas brist på varningsrop, kycklingar som spelar jazzinstrument, språket, Guds budord, berömda krigsskådeplatser, stenåldern, romarimperiet. Det blir historier om historien.

Och allt – jag menar verkligen allt – hamnar i en poäng som ruskar om, även när han säger att han inte vet vart han är på väg.

Och så är det plötsligt slut efter två snabba timmar.

Men då kommer han raskt tillbaka ytterligare en minut, och knyter, utan att det är det minsta ansträngt, ihop allt som han tidigare tagit upp på det mest eleganta sätt.

Runt mig står vi alla kvar ytterligare en stund och snackar om tiominuterspausen han tog mitt i föreställningen. Då svepte kameran över publiken och vi såg varandra på stora skärmar: någon pussade en annan, och detta spred sig, pussarna belönades med applåder, fler och fler i publiken pussades; vi stod själva för underhållningen. Och före Izzards entré spelades musik. Varannan låt var Beatles, det var oftast Paul McCartney som sjöng, och det var mest kärlekslåtar.

Så ramades allt in i kväll: en Eddie Izzard, som är född 1962 i Sydjemen men är uppväxt i Nordland och i Wales, som kan mycket om Sverige, som berömmer sig själv med att han är den som bäst av alla som pratar engelska uttalar namnet Göteborg (och Malmö), som medverkat i många filmer, som är kanske världens störste stå-uppkomiker (kolla på youtube.com), som snubblar till ibland och låtsas slå foten i en sten (”och just så upptäckte man att stenar kunde användas i djurjakten”), som i höstas sprang 43 maratonlopp på 51 dagar som en del av välgörenhet, som stöder Labour med stora belopp – och så vi många, många tusen i publiken i en islada en kall decemberdag då allt där utanför lyser som om hela världen går på batterier, och det hörs att åtskilliga här inne i Scandinavium kan honom utan och innan, för när han ibland slinter in på något han sagt i en tidigare föreställning så kommer applåderna mycket snabbt.

Men han bara står där på den stora scenen med en mikrofon i handen – och det är inte mycket mer än så, och det är så mycket.