15 december
Yoko Ono – Between my head and the sky (Chimera Music)
Yoko Ono är 76 år och har kallats alla fula namn som finns, ”för det var ju hon som splittrade Beatles”.
Allt du hört om henne, allt du hört av henne, allt du läst om henne – strunta nu i det, för det här albumet är alldeles fantastiskt öppet och inbjudande. Hon bryr sig inte om att leva upp till förväntningar, hon vet vem hon är, hon klarar sig. Hon är helt enkelt gammal nog att vara ung.
Hennes och John Lennons son Sean Lennon spelar rätt mycket på albumet, men han är bara en i gänget som får fram ljud jag aldrig hört på så vanliga instrument: det bubblar, det rinner i väg, det svävar, det borrar sig ner i sängen, och Yoko Ono mässar: ”The stars should shine the river, Maybe the river is even too cold for them.” Det finns ju mycket sådant i hennes böcker, se till exempel de som förlaget Bakhåll gett ut: ”Grapefruit” (2001) och ”Imagine Yoko” (2005). Men här har orden komp. Och här kompar orden musiken. Det är dansmusik (jag kan verkligen inte sitta stilla), elektronisk funkmusik, experiment på experiment med den vanliga popen, pianoharmonier man ett tag tror att man känner igen, och allt hålls ihop i hennes säck, det är ett riktigt bag-in och musik utan de vanliga solglasögonen på.
Ja, Yoko Ono håller leker med sin röst, stampar takten med hela kroppen, stöter och stönar fram nya flöden och samspel som skulle få andra att tappa andan, pratar, bokstaverar, och blir i nästa ögonblick alldeles ljuv som om hon säger: Du kanske behöver vila en stund, älskling?
”Ask the elephant, why is he so big?
”He says, that’s because you’re small, honey.”
Också det som ser ut som gymnasiefilosoferande, är fullt av in- och utgångar. Så jag ryser av lycka, av rädsla. Allt medan hon fortsätter skriva dikter, skriva oneliners, skriva sånger, skriva drömspel, skriva sig nya röster. Inte konstigt att allt fler spelar in allt fler av hennes sånger.
All that I’m saying is give Yoko a chance.
Tidigare luckor:
14 december
Willie Nelson – ”American Classic” (Blue Note)
När Willie Nelson fyllde 75 var jag fem meter från honom. Han stod där med sin trasiga gitarr och sjöng ständigt leende gamla låtar som om de var nyskrivna.
En lång rad klassiker, tillika hans egna.
Nu, på det här albumet, sjunger han andras klassiker, och har blivit lite äldre, men rösten är precis som den alltid har varit; man hör på en mil att det är han.
Det här albumet är en naturlig del i hans skivkatalog – han har spelat in över hundra album och ger över hundra konserter varje år! - för han gör så här ibland, återvänder till gamla sånger, skrubbar dem rena, i allt mer återhållsamma arrangemang, också när det är många musiker med.
På hans senaste album finns 30-åriga Norah Jones då och då vid hans sida. Här sjunger hon och Willie Nelson ledigt ”Baby, it’s cold outside”. Diana Krall får vara med på ännu ledigare och sexiga ”If I had you”.
Annars är det Willie Nelson som står där ensam och han, the old outlaw, utmanar låtar som är lika gamla som han själv är.
Det låter som att han är ute och promenerar och lojt ser sig omkring i sånglandskapet när han tar sig an tolv klassiker varav många är heliga. Han vet inte vad olika genrer är, eller rättare sagt: han bryr sig inte längre. En bra sång är en bra sång är en bra sång. Och här tycker han tydligen inte att det är fel att de innehåller stora doser kärlek. Han slår följe med dem, oftast åt jazzhållplatsen till: ”The nearness of you”, ”Because of you” – och Elvisklassikern ”Always on my mind” som Willie Nelson sjunger på varje konsert.
Willie Nelson verkar ha all tid i världen på sig och kommer allt närmare. Gitarren blir allt mer hel för varje ton han får fram. Och hans hår har aldrig varit längre och snyggare än nu
Tidigare luckor:
13 december
Bruce Springsteen – ”Working on a dream” (Sony)
”Jag vet inte utgångspunkten, men jag vet att det jag alltid varit orolig för, det är mig själv. Jag har alltid skrivit om mig, om där jag kom ifrån, och så försöker jag se vad som ’är jag’. Jag tar situationer som jag är i och försöker tänja gränserna.”
Plus:
”Jag har alltid velat sjunga sånger som jag inte behöver skämmas för.”
Så sa Bruce Springsteen för 35 år sedan, och årets album, fångar det där. Han skäms inte. Han sjunger sockersött om sin lyckliga dag, om att man aldrig vet vad som väntar i morgon, om att livet är en överraskning.
Det är enkelt att säga att det är banalt (om man tror att välkända rim är lika med banalitet). Mycket ”Let me show you what love can do.” Än mer ”With you I don’t hear the minutes ticking by.”
Men Springsteen har aldrig varit enkel: rak, kanske. Men inte rätlinjig. Som när jag såg honom några gånger i USA i oktober. Då hade han varit ute länge. Jag trodde att hans spelningar skulle ha tagit slut för länge sedan. Men han var så ... ung och leende och Springsteen säger hela tiden att så här bra har E Street Band aldrig spelat. Det ligger något i det, åtminstone live. På skivorna, åtminstone de senaste, tar ibland produktionen över.
Jag tänkte, då i oktober i New Jersey, på något som Springsteen sa samma dag som han fyllde 30 och stod på scen i New York City:
”Jag vet inte om jag kan lita på mig själv längre.”
Det känns som att han allt oftare litar på sig nu, och om det är någon som tvekar på det så läs hans saxofonist Clarence Clemons självbiografi ”Big Man” (skriven tillsammans med Don Reo, Grand Central Publishing, 2009). Den är full av hisnande historier om livet med Bruce Springsteen. Springsteen själv skriver i bokens förord att ”den historia jag har berättat i hela mitt liv kunde jag inte ha berättat bra utan Clarence”.
Vill du se ännu mer fler sidor av Bruce Springsteen så unna dig den purfärska ”The Light In Darkness” (Lawrence Kirschs Communication) av Lawrence Kirsch. Det är den mest närgångna och vidvinklade fotodokumentation av Springsteen jag sett. Alla fotografier är från 1978-79, det är då allt handlar om hans kanske största album: ”Darkness on The Edge of Town” (som förresten återutges nästa år, med dvd, bonusspår, med mera). Kirsch fångar Springsteens ”Jag vet inte om jag kan lita på mig själv längre” på scenen, bakom scenen, och när ingen annan är där: det är både snabba och lugna andetag i nästan varenda bild. Längs vägen berättar folk som vet något om vad Springsteen är i deras liv.
Och det där livet, och den där luriga döden, den finns på årets album. Det sista som sjungs på det är:
”These things that have comforted me I drive away
This place that is my home I cannot stay
My only faith is in the broken bones and bruises I display.”
Tidigare luckor:
12 dec
New Tango Orquesta – ”Vesper” (HOOB Records)
Svepande melodier. Nordiskt. Är jag nära att fastna i. Men det är ju inte så det är, det här är mer gränslöst.
För 13 år sedan, när bandet bildades, var det någon sorts nytango som gällde. Och om man riktigt lyssnar – och vill lyssna just efter det – så finns det väl tango där borta någonstans, där runt hörnet.
Nu är det snarare ... kammarmusik. Men det är det inte heller. Ibland är det bara kusligt.
Hursomhelst: bandet är stort utomlands – i länder som Kina och Ryssland – men inte så stort här hemma. Jag hoppas att det ändras, för här är något nytt, åtminstone något eget: en orkester som spelar hursomhelst var som helst för vem som helst. Här bjuds man upp och jag tackar ja.
Tidigare luckor
11 december
Bob Dylan – ”Together through life” (Sony)
”Well now what's the use in dreamin'
You got better things to do
Dreams never did work for me anyway
Even when they did come true.”
Så länge Dylan sjunger sådana här texter så kommer jag aldrig förbi honom. Då måste jag lyssna.
På det här albumet, som säljer otroligt mycket, är Dylan någonstans i Mexiko rent ljudmässigt. Det är släpande dragspel, det är haciendor, det är cikador och det är varmt och klibbigt och kvällen är verkligen alltför sen. Dylan ser sig omkring på världen, bluessjunger om något som kan hända, men som kanske aldrig händer och sångerna heter sådant som ”Life is hard” och ”Behind here lies nothin’”. Han Tjechovsjunger ”It’s all good” så att man blir genomskinlig. Då och då skrattar han ljudligt, som om han säger: Tror du på detta också?
Ja, det gör jag.
”Well there's reasons for that
and reasons for this
I can't think of any just now,
but I know they exist.”
Vad han vill med sitt julabum ”Christmas In The Heart” (Sony) kan man spekulera länge om (skämt? fullaste allvar?). Alla amerikanska artister verkar ha sjungit in julsånger, och nu också Dylan. Detta är en samling klassiska julsånger, och Dylan har själv arrangerat och producerat, så man får utgå från att det är precis så här han vill att det ska låta. Rösten är lika skrovlig som ljudbilden är glitterbjällrig. Bäst är han när han längtar och sjunger att ”jag kommer hem till jul, om inte annat så i mina drömmar”.
tidigare luckor:
10 december
Hoola Bandoola Band – ”Vem kan man lita på?” (MNW)
Detta är kanske den skiva som mer än någon annan symboliserar proggen. Den sålde fantastiskt bra när den kom 1972 och det var då medlemmarna i Hoola Bandoola Band blev proffs. Mikael Wiehes ”Vem i hela världen kan man lita på?” och ”Det verkar som om det i varje tid och i alla sorters folk finns några som vill skapa pyramider” (från ”Keops pyramid”) innehåller en skepsis som ingen kunde fly, och som spelats in i många versioner: de sångerna får gång på gång nya liv och nya betoningar och nya betydelser.
Nu kommer en jubileumsutgåva, som en del i firandet av att skivbolaget MNW fyller 40. På köpet får man en konsert som spelades in i Nässjö 1974. Här hörs det hur bra Hoola Bandoola Band blev live efter flera års flitigt turnerande. Där markeras det att ”dom försöker lura i en att historien har ta’tt slut”.
Tidigare luckor:
9 december
Neil Young – ”Archives vol.1” (Reprise)
Om man har någon som helst relation till Neil Young så kommer man inte förbi den här (upp)samlingen, som det snackats om i så många år nu. På åtta cd får man hans karriär åren 1963-72. Här är den unge, osäkre killen som blev stor.
Samlingen laddas med demos, färdiga inspelningar, liveupptagningar. Allt det kända, och det som gjorde honom så omtalad, får sin framträdande plats.
Neil Young är alltid Neil Young, även om han utmanar oss allt mindre, men just den här arkivrensningen känns tillrättalagd. Den kan alla som föredrar att ha honom på lite lagom avstånd gilla.
Tidigare luckor:
8 december
The Beatles – ”Rubber Soul” (Parlophone)
För någon månad sedan släpptes alla Beatlesalbum igen, nu ”tvättade”, remastrade. Ljudet blev klarare, som om Beatles kom ännu närmare. Och det är verkligen värt att köpa den här skivan än en gång.
”Rubber Soul”, Beatles sjätte album, kom ut i december 1965 och spelades in bara några månader efter ”Help”. Samtidigt gav gruppen ut singeln ”Day Tripper”/”We Can Work It out”. Kvantiteten och kvaliteten var alltså makalös och när The Fab Four gick in i studion den här gången så började de utveckla tekniken och pröva helt nya sätt att spela in låtarna.
Det här albumet är deras bästa, och det beror främst på John Lennon (som mördades i dag för 29 år sedan). Här är hans ”Norwegian Wood (This Bird Has Flown)”, ”Nowhere Man” - och ”Girl” med den gripande texten:
”Was she told when she was young
that pain would lead to pleasure?
Did she understand it when they said
that a man must break his back to earn
his day of leisure?
Will she still believe it when he's dead?”
Men den allra bästa sången – en av Beatles största - är ”In My Life”, 2:26 lång. Här riktigt värker det när den 24-årige Lennon redan ser tillbaka på sitt liv.
”There are places I’ll remember
All my life though some have changed
Some forever not for better
Some have gone and some remain.
All these places have their moments
With lovers and friends I still can recall.
Some are dead and some are living
In my life I’ve loved them all.
But of all these friends and lovers
There is no one compares with you
And these memories lose their meaning
When I think of love as something new.”
Tidigare luckor:
7 december
Regina Spektor – ”Far” (Sire Records)
I kväll och i morgon är Regina Spektor på Cirkus i Stockholm. Den 11 december är hon på Liseberg i Göteborg och den 13 december på KB i Malmö.
Och jag skulle vilja se alla dessa konserter. För Regina Spektor är den som jag det senaste året fångats mest av. Jag har skaffat alla hennes album: ”Soviet Kitsch” (2004), ”Mary Ann meets the gravediggers” (2005), ”Begin to hope”(2006) – men om du vill skaffa bara ett, så köp hennes ”Far” från i år.
För nu är historierna som mest självsäkra: tricksens tid är förbi, detsamma gäller mycket av antydningarna. Hon - som är 29 och kommer från Moskva, men bor i New York City sedan 20 år tillbaka - verkar dras till melodier som låter svåra, men som fastnar efter ett par tre lyssningar. Hon gillar Vladimir Vysotsky (som Fria Proteatern gjort känd i Sverige) och är lite som när Joyce Carol Oates skriver: hon kan alla genrer, och lägger till allt fler lager. Ös. Lugnt. Vaggsånger. Enkla pianotoner. Symfoniorkestrar. Modernt och klassiskt i ett.
Rösten är en brunn (”The sea is just a wetter version of the sky”): den kan låta som Kate Bush och som Björk, den kan eka, droppa, skrika dig i ansiktet. Jag vet: det här är bara ord som egentligen kan betyda vad som helst. Men det är för att Regina Spektor, som gillar att vara ful i mun, betyder vad som helst när som helst. Jaga henne, gör det. Du kommer att märka hur bra hon är när du väl kommer ifatt.
Tidigare luckor:
6 december
Blända – ”Minnesmissbruk” (Fashionpolice Records)
Det här är en grupp från Småland och jag vet inte vad det låter som. Kanske 60- och 70-tal. En del Crosby, Stills & Nash. Två delar George Harrison. Tre delar något eget. Mycket akustiskt, mycket i en öppen famn, vill man stiga på så verkar det vara okej. ”Du finns i en egen färg”, sjunger man till mig och det sjunger jag tillbaka.
För jag har ett enkelt sätt att pröva mig på: Vill jag höra det här igen, nynna med? Ja, det vill jag. ”Jag saknar någon att förstå mig på”, sjungs det, och jag tror på vartenda ord, allt eftersom takterna markeras tydligare. Men jag tror också att det inte spelar någon roll just nu. Det finns nämligen ett uttjatat minnesmissbruk som hålls undan i de här texterna och jag gillar det. Det här är en grupp som övertygar också sig själv under låtarnas gång allt medan de undrar över vad som kommer att hända. De är inga vägvisare, däremot medvandrare.
Tidigare luckor:
5 december
Kris Kristofferson – ”Closer to the bone” (New West)
Jag såg Kris Kristofferson ett par gånger i fjol och för varje gång blev han allt säkrare och berättade bättre.
Ibland tycker jag att det är som om allt kring honom växer.
En gång i tiden skrev han klassiker som ”Sunday Mornin’ Comin’ Down” och ”Me And Bobby McGee”.
Nu faller plagg efter plagg, allt blir mer sparsamt, som om inget ska slösas bort, men han blir inte sämre.
2006 års ”This old road” (New West) var en lättklädd man med frusna berättelser på tre ackord.
Årets 33 minuter långa ”Closer to the bone” får mig att gråta flera gånger, precis som när Johnny Cash sjöng sina ”American Recordings” på upploppet. Utan hud mellan oss och skelettet. Det är – enkelt uttryckt - så blodfyllt av liv också när det handlar om död. En röst och en gitarr. Bara i undantagsfall dyker något annat instrument upp.
Åldermannen Kris Kristofferson, 73, förställer sig inte. Han sjunger med skrovlig röst till Johnny Cash, till sina barn (”if you need a reason for living, do it for love and me”). Och så sjunger han att
”There’s no use pretending
There’s no happy ending.”
Men det allra sista blir ändå ord om ”The chance I was given to live and believe in the love and the wonder of you”.
Tidigare luckor:
4 december
Ebba Forsberg – ”Ta min vals” (Eboth/Amigo)
Jag har sett Leonard Cohen många gånger. Varje gång slås jag av hans små gester. Det vill säga: de syns knappt. Han står vid mikrofonstället, eller som senast: går runt med mikrofonen i hand. Han säger allt mindre mellan sångerna, för det är själva sångerna som allt mer är berättelsen, och det är han som är berättaren.
Det är därför jag blir lite skeptisk när Ebba Forsberg ska tolka honom. Inte för att jag misstror henne, hon är en av våra stora svenska sångerskor, kanske den allra största. Hon har en nerv i rösten som inte gör mig nervös, utan bara får mig att lyssna ännu mer, ännu närmare på det som inte sjungs så tydligt.
Mikael Wiehe har översatt Cohensångerna som hon sjunger. Flera av dem som valts ut är de mest kända (som ”Hallelujah”, ”Sisters of Mercy”, ”Dance Me To The End Of Love”) och jag blir ännu mer tveksam. Hur ska detta gå? Eller rättare sagt: det kan inte gå bra. Sångerna är redan gjorda. (Den enda som jag tidigare tycker lyckats bra med Cohentolkningar är Jennifer Warnes.)
Men detta är årets svenska album, ta mitt ord på det, för Ebba Forsberg och hennes musiker tar låtarna hem till sig och vi får hänga med in i vardagsrummet (och ibland ända in i sovrummet). Det låter ... mänskligt, om man nu kan säga så. Jag vet i alla fall att det ibland dröjer innan jag känner igen sången, utan att melodin eller texten misshandlas. Kompet är sensationellt bra, som om Cohen skrev låtarna till Forsberg & Co.
Jag vet att Cohen önskar att inga fler spelar in ”Hallelujah” för att den håller på att försvinna i alla olika röster och omtagningar. Men jag är alldeles säker på att han ler av stilla glädje när han hör Ebba Forsberg valsa med honom, när han hör henne bära också den här sången:
”Du säger att jag stal hans namn
förgäves, om det nu är sant
Än sen, det kan väl knappast du förbjuda
I varje ord finns ljuset gömt
Som längtan, eller hopplös dröm
Ett heligt eller brustet Halleluja.”
En annan samling Cohentolkningar, ”Cohen – The Scandinavian Report” (Sony), är däremot mer som man väntar sig. Här sjunger svenskar som Rebecka Törnqvist, Sara Isaksson, Mikael Wiehe och Eva Dahlgren en hyllning till Cohen på hans 75-årsdag. De ger sig på Cohen på engelska (med två undantag: Wiehe och Jan Malmsjö) och det är bra och har en hög lägstanivå, men inte någon gång slår något originalet.
Cohen himself kan avlyssnas på en gammal inspelning som släppts nyss, säkert för att hans förra livealbum, ”Leonard Cohen Live In London” (Columbia), från tidigare i år, sålde så bra. ”Leonard Cohen Live at the The Isle of Wight 1970” (Columbia) är Cohen i verkligt bra form, ensam med sin gitarr och framför en stor publik, redan då hade han fått ihop till en greatest hits, redan då var han så ung och så vis.
Tidigare luckor:
3 december
West of Eden – ”The West of Eden Travelouge” (Zebra Art Records)
För tio år sedan skivdebuterade Göteborgsgruppen West of Eden, och nu smälter alla dessa år på vägarna samman i något slags resedagbok. Golvet allt vilar på är folkmusik, det är mycket Irland och Skottland, och musikerna är urskickliga, men ibland svänger det inte hur många instrument och takter grupper slänger in, just för att det låter som att gruppen tänkt: ”Så här ska det låta!”
När gruppen skruvar ner på volymen och takten finns här emellertid sånger som jag nu hört hur många gånger som helst och inte tröttnar på. Som ”Broken Sky Over Waterville”: om hur livet levs, om regn och otäta skor, om att det finns en utsikt någonstans där man ser något nytt, om hur lätt det blir så att man snurrar runt utan att komma någonstans. Eller än mer ”Scottish Rain”: om Göteborg, om Glasgow, men mest om längtan som lever i vilket land som helst – en lång ton i bakgrunden, medan Jenny Schaub sjunger en melodi som balanserar på den sköraste av linor. Mer än en kväll har jag somnat med den slingan i skallen, och den har hängt med långt in i regniga drömmar.