"Det var kallt ute den dagen jag fyllde sju", sa far när jag fyllde tretton och solen strålat hela dagen, också inomhus.

Jag invände:

"Det kan inte du minnas."

"Min mor sa det", sa han och tryckte axlarna mot halsen.

Jag hörde att jag inte skulle fråga mer om det.

Som vuxen kan jag leva med hans undanglidande hållning och hans "Du tror mig väl?" fastän frågan sved, som alla frågor gör som ger en dåligt samvete.

Jag tror att jag har lärt mig hur det är med minnet, att det lägger sig tillrätta för annars orkar man inte med det. Så 1931, då far föddes, är ett sådant där årtal som kan vara både fyrkantigt och runt:

I Sverige hade man då några år levt i en expansiv tid. Industrin sysselsatte allt flera. Mekanisering och specialisering var modeord. Ivar Kreuger skapade en internationell finanskoncern. Den första Volvon hade några år tidigare byggts i Göteborg. Arbetslösheten var borta. Man började till och med tala om vikten av fritid.

Och bara några månader senare: Arbetare sköts ned i Ådalen. Japanarnas krigspolitik tog fart i och med erövringen av Manchuriet och Kina bad Nationernas Förbund om internationell hjälp. Arbetslösheten i främst USA, Tyskland och England steg mycket kraftigt. Arbetsgivarna höll nere arbetarnas löner och därmed avtog löntagarnas köpkraft. Kedjereaktionen blixtrade till och högkonjunkturen förvandlades till aska.

Just denna utplåning, som den historielöse inte känner igen förrän det är för sent, kan blända och skymma sikten. Ett år som 1931 kunde lätt fått sorgkanter också  i den mest närliggande familjelyckan, som för farmor om hennes son, min far, dött direkt efter förlossningen eller om någon kört på  honom samma dag han var på väg hem från BB eller om veckan därpå  någon tjuv som flydde rättvisan sprungit omkull barnvagnen som stod i vägen.

Står i vägen gör vi alla förr eller senare. Man möter någon som aldrig mer vill veta av en, kanske för att hon innerst inne vet att det är hon som sviker. Och att det sveket kan leda till att den svikne sviker sina barn, till exempel genom att ta livet av sig. Som far tog livet av sig och lämnade mig.

Sådant där kan man aldrig förlåta, än mindre glömma.

Det är lättare att förlåta regeringen för att den 1931 upphävde guldmyntfoten. Jag läser om det beslutet, ser kringgåendet, det snirkliga, och tänker, när jag jämför med de vuxna beslut far tog, att det var lättare när man var ung, för då hade man närmare till marken. Tillika var himlen då rentvättad efter allt regnande. Nuförtiden, då jag blivit vuxen och mestadels ser moln som aldrig utlöses, är det ofta så att mina känslor går på kryckor.

Som när jag hör en finansminister starkt förneka det alla vet och känner in på bara kroppen. Det är då man tvingas göra sig genomskinlig som en glaskula.

Som jag gjorde mig när far påstod att "mor sa det" och jag svarade "jaha, men då  är det givetvis så" fastän jag hörde att far fått knottror i rösten.

Ska man alltså orka leva vidare så tvingas man inse att lyckan aldrig blir mera än villkorlig, ungefär som man med lättnad läser Ekelöfs rad: "I verklighet är du ingen."

Far lärde mig att man - det vill säga: jag, ja, också den som är ingen - kan dö i det fredligaste av liv, i sitt trygga hem, en vanlig onsdagseftermiddag då potatisen kokar och man just ska börja fixa till en salladsdressing med mycket smak i.

Det tänker jag på nu när jag är i Ramallah på Västbanken, det är tidig november 2009, och det är ett årtal som kan betyda vad som helst. Det sägs ju att det ska bli val i januari, men det är det ingen som tror här. Det blir val först när Fatah antas vara säkra på att vinna. Jag har gått här rätt många gånger och ser att huvudfienden USA – fastän ingen vill tala om det – står för en stor del av upprustningen av stan, inte minst vägarna.

Allt mer blir alltså enbart sken, enbart fasad: man säger ett ord, men menar ett annat.

Jag kollar vad som händer hemma i Sverige och hör nyheter om börskursernas jojo:ande och om massarbetslösheten och om att arbetsgivarna oroas över våra - inte sina egna - löner. Ja, ibland kan tidens ekon och repriser och jinglar och trailers föra ett jävla liv, som om det återigen är 1931 och far föds och ännu lever och ett krig i Kina är på gång där folk föds men snart dör.

Strax innan jag åkte till Ramallah såg jag Mona Sahlin på tv. Hon blinkade ofta medan hon pratade, men jag kunde inte avgöra om hon fått skit i ögonen eller om hon drev med oss som försöker ta henne på allvar.

Hur kommer vi att minnas henne, hon som alltid varit för evigt ung? Det är trots allt skillnad på  att bli gammal och att bli gammalmodig. Kommer minnet att sova över hos nostalgin så att vi bara kommer ihåg hennes framgångar som ung i riksdagen, som ordförande i arbetstidskommittén, som ledamot i folkstyrelsekommittén, som ledamot i Palmes minnesfond, som arbetsmarknadsminister, som partiledare? Och vad har hon - som föddes 1957, 26 år efter krissommaren 1931 - lärt sig?

Vad lär vi oss att minnas, vi som ibland försöker göra oss yngre genom att tänka att andra blivit gamla?

Ta förra hösten. Jag kunde, på  upploppet, titta med båda ögon på de allra sista löven som singlade ner på lekplatsen där jag bor. Allt det gula, det var en bluesig färg, komplementfärg till den djupa blå som ibland kallas violett. Det lärde jag mig när jag var liten. I sanden är spåren violetta. När man kisar mot solen är den färg man ser mitt i ögat violett. Fast de som kan det där med färger säger att gult existerar inte egentligen. Det finns ingen färg som är GUL. Den färg som vi uppfattar som gul uppstår i relationer, i sammanhang, i upplevelser.

Vad har jag för relationer, för sammanhang, för upplevelser den hösten och alla höstar som varit och som kommer, i vad kommer minnet att fastna? Det är som om allt jag tänker och skriver när jag inte älskar någon har nödutgångar. Då är det ovanligt lätt att minnas det som varit, men minns det som varit mig?

Vissa händelser behöver inte minnet bättra på. Man kan inte återuppleva det som man inte längre har i liten och stor bemärkelse - far, den där heta högkonjunkturen och den svala hösten - för minnen blir lätt sår som varar. Hur länge kan man sörja något som är hopplöst?

Ja, nej: vissa tankar har bara funktionen att blockera andra tankar.

Därför orkar jag inte ligga på knä framför minnen, för fastän det ibland är som om alla nerver samlats i minnet så är det inte säkert att allt jag minns verkligen har med mig att göra. Samtidigt är det så att om man inte minns kan man bli behandlad hursomhelst. Man vill trots allt vara med också de dagar man tror att man kommer att lyckas glömma. Och ... om man inte behöver ansvara för det som man inte hade någon möjlighet att påverka? Då kan man heller inte ta åt sig äran av det.

Det kan gälla skotten i Ådalen, det kan gälla ens fars födelse, det kan gälla sådant som gladde andra. Man tvingas överlevaraktigt att välja mellan minnena, mellan det som blev gjort och det som aldrig genomfördes. Vissa minnen får stanna hemma, de åker ingenstans. Man kan gott säga sig själv: Det är bara så. Det är bra så.