Hem / Kulturonsdag / Nick Cave i Stockholm

Nick Cave i Stockholm

Gillar du kukar?”

Nick Cave ser undrande ut. Han tittar på kvinnan som frågar en gång till och svarar att visserligen sa han alldeles nyss att det är okej att fråga vad som helst, också riktigt personliga saker, men det där var väl ändå i personligaste laget?

En stund tidigare öppnade han den här kvällen, den 20 oktober, med en kortfilm om en försäljare, om allt nyttigt som en försäljare står för. Ja, det är försäljaren som är oljan i hela det ekonomiska maskineriet.

Sedan läste han några sidor ur sin nya bok ”Bunny Munros död” (Forum) som nu släpps i 31 länder.

Och efter det:

”Jag är här för er skull. Fråga vad ni vill.”

Första frågan handlar om kärlek och andra frågan är den om kukar.

Sedan får han en fråga om hans nya bok, och så tar han en sång.

Bakom sig har han en kille på bas, en annan kille som skiftar mellan trummor och gitarr och fiol och den senare är ofta en kvarts takt fel. Nick Cave är mest bakom pianot och försöker hålla ihop låtarna.

Och det är kanske därför som han ger oss lite av en hitsamling i kväll, med mestadels lugna låtar, för att vi ska svälja också missarna.

Då och då läser han ur sin nya bok. Det är hans andra roman, men den första som släpps i Sverige. Debuten ”And The Ass Saw The Angel” (1990) skrevs när Cave simmade i droger. Denna den andra är mer nykter, eller rättare sagt: inte skriven i rus. Det betyder inte att den inte rusar, men i botten är det en berättelse som visar att också festen tar slut någon gång.

Nick Cave, 52, född i Australien, är efter långt drogande äntligen ren och gift sedan tio år. Han lever i Brighton, England – där också hans nya boks huvudperson Bunny Munro bor – och skriver dagligen, antingen på musik till sina grupper Bad Seeds och Grinderman eller på böcker eller på dramatik eller på filmmusik. Han är också skådespelare.

Det är rätt mycket mörker omkring honom, vad han än gör, inte minst i hans musik; den är hans egen dysterhet, och det har den varit ända sedan första albumet kom för 30 år sedan. Mest kända album är ”Murder Ballads” (1996) och ”Dig, Lazarus, dig” (2008). Det vanligaste omdömet om honom är att han är underground.

Men det är han inte i kväll.

Han skämtar, han knycker på kroppen, han kramar en kvinna som ropar att hon vill krama honom, han ler och ser lycklig ut.

Däremot är hans nya roman en sorglig berättelse. Bunny Munro är ute och säljer sina hudvårdsprodukter, knullar sig fram, också när hans deprimerade fru Libby – som är rädd för allt - en dag tar livet av sig och hennes föräldrar anklagar honom för att ha slitit hjärtat ur henne. Då utnyttjar Bunny, som snart med rätta kallas kaninmannen, andras medlidande för att – ja, knulla sig fram.

Hans son Bunny Junior älskar sin pappa, ser på honom och hans framfart med stora ögon och tvingas träffa en del av pappans brudar. Kanske inte så konstigt att han då och då snackar med sin döda morsa.

Men allt kommer i fatt Bunny Munro, det gör det ju alltid, och om döden bara är en del av det som vi kallar livet, så vet vi att även om man leder på upploppet så behöver man inte nå målet.

Nick Caves romanberättande är fullt med liknelser och metaforer (jag tänker Baudelaire och Rimbaud), och det uppstår snart en lätt mättnadskänsla (jag tänker att boken på 279 sidor är åtminstone 50 sidor för mycket). Det är inte dåligt, men Nick Cave kan aldrig berätta något utan att också hamra in att det känns bra/dåligt/svindlande. I boken nämner Cave sin gamla flamma och duettpartner Kylie Minogue flera gånger – hennes sånger, hennes underklädesmärke – och också Avril Lavigne förekommer; oftast är det i samband med sex. Alla dessa varumärken!

Det mesta i den här smått såväl groteska som fyndiga boken går ut på att sälja: sin kropp, sina varor, sig själv. Sitt liv. Ovan jord. Under jord.

Det som verkligen dröjer sig kvar är den nioårige sonen Bunny Junior Munro som är så duktig på geografi och som till slut inser att han själv kommer nog alltid att klara sig, men hur ska det gå för farsan? Farsan vill i det längsta att också sonen ska lära sig sälja grejor, men den där farsan ... Han som sonen skulle mäta sig mot. Han som sonen skulle slåss mot för att själv inte bli svag. Allt som sonen ser är en farsa som glider undan, som tänker på sin egen njutning, som stöter, stönar, säljer, svinar sig.

I botten i denna road movie – alltid på väg någonstans! - finns orden om att man måste vara optimistisk när man säljer sina varor och köper brudar. ”Det måste man vara om man ska leka den här leken.” Till och med när det på nyheterna ofta visas bilder på den där våldsmannen som också hans fru var dödligt rädd för, så kastas det in i en makaber livshållning.

Nick Cave är inte den han är utan att blanda in hinsidesvärlden. Det ställs krav från den, och Cave som ofta sjungit om djävulsutdrivning – och i den här romanen skildrar sexutdrivning – sjunger den här kvällen på Chinateatern med stora gester och markeringar några av sina mördarballader, allt medan han tittar ut mot publiken med ett snett leende, som att han vill säga: Jag ger er detta, för det är det ni vill ha, ni vill ha det som ni känner igen, även om det inte känns.

Finns det - som det står i romanen, och det är något slags tema för den här föreställningen - en nåd i hjärtat att förlåta?

Det är väl också en fråga att tugga på, men jag måste nog i stället hamna i en utvikning som handlar om att jag tidigare på dagen handlar Philip Roths purfärska ”The Humbling” (Jonathan Cape) som kommer på svenska nästa år. I den möter man också en man som likt Bunny Munro är på väg utför. Roths man heter Simon Axler. En gång i tiden var han en stor skådespelare, nu är han bara något före detta. Han får erbjudanden, men tackar nej. Han säger sådant som att den enda roll man kan skriva åt sig själv är väl självmordet.

Den här boken är ungefär hälften så lång som Nick Caves nya roman och handlar om att det inte finns ork till att gå upp på scenen. Simon Axler vill helt enkelt inte vara där längre. Till och med det han spelade förr, det kan han inte längre spela, han har tappat tonsäkerheten.

Starkast är det när Simon Axler tänker på allt av Shakespeare som han gjort och inte längre förmår få ordning på, mest av Macbeth. Och där, där har vi en riktig mördarballad.

Stig Hansén

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Nick Cave i Stockholm