Är det din pappa som är skyldig? Eller min?

Så snackas det fram och tillbaka. Och allt tar sin början när en halvt om halvt utslagen mamma mördas. är det hennes exmake som är skyldig? Eller hennes alkoholiserade älskare?

Nu möts – tala om grekiskt drama – exmakens son Aaron och älskarens dotter Krista och kan inte låta bli att borra sig ner i mordet. Om och om: Din? Min?

Joyce Carol Oates ger oss deras nakna, allt äldre klagan och färderna till platserna där det hemska skett. Dottern ser det ena, sonen det andra – och läsaren det tredje. Genom alla 442 sidor sjungs det en sorgesång.

Men ”Little Bird of Heaven” (Ecco) låter också som något annat: ett USA där våldet ligger i bisatser. Som när pappan kör dottern hem och säger att han väntar tills hon gått in. Exakt vilken fara är det som lurar, också i omtanken? Någon måste vara tyst för att en annan vet svaret.

Oates, som än en gång låter allt utspela sig i en småstad i staten New York, säger en sak till: Inbilla dig inte att föräldrarnas kärlek är villkorslös, speciellt inte när de slåss om kärlekstörstande barn.

Men det som hörs mest den här gången kommer i mungipan: Tänk, apropå skuld, om man är skyldig just för att man inte gör något?

Oates allt mörkare historier vet att sveket är det enda som återstår av kärleken när kärleken försvinner.