Det är i mars 1978 i Shaoshan, jag sätter mig för att smälta intrycken, och för att äta resten av persikan. Då kommer en gammal kvinna med sned ryggrad fram och undrar om jag verkligen vet vem Mao var.

Tolken, som är 24 som jag, översätter och säger innan jag hinner svara:

 

- Klart att svensken vet vem Mao var.

Jag fyller i:

 

- ”Maos lilla röda” har sålt i etthundratusen exemplar i Sverige.

 

- Men vet ni svenskar vem Mao var?

Nu struntar tolken i hennes fråga. Han är genomtrött efter tre veckors rundresa i södra Kina med den här gruppen och säger lite för hårt att svensken vet.

 

När vi lämnar kvinnan för att åka tillbaka till hotellet ger jag honom en persika och frågar vad han skulle ha svarat på frågan som kvinnan ställde.

 

- Jag möter ofta sådana som tror att det bara finns ett enda svar på den sortens fråga.

 

Min fråga? Kvinnans?

 

Jag hör att tolken vill ha tystnad och låter honom vila medan vi studsar fram över landsbygden. Men just när vi är framme vid hotellet, så undrar tolken om jag minns hur det kändes när Mao dog.

 

Ja. Jag kom hem från ännu en jobbdag på tvätteriet. Kvinnan jag bodde med fyllde år. Precis när jag skulle sjunga en sång jag skrivit till hennes ära, sa hon att hon hört på radion att Mao dött. Det kändes overkligt, sa vi båda, som om Mao alltid skulle leva, som om en födelsedag blivit en dödsdag.

 

När jag berättat det så säger tolken:

 

- Att Mao är död är väl det enda som är säkert. Hursomhelst ska jag i kväll plugga facktermer inför besöket i morgon på det stora sjukhuset. Kanske föds någon just när vi är där? Förresten, vet du om att persikor odlats i Kina i mer än 4 000 år? Har du en till?