Där ligger hon. Utsträckt. Gula väggar. Ett blommigt överkast på sängen. Varma färger överallt i sovrummet, men Monica Zetterlund som kom från Hagfors och aldrig tilläts komma undan Hagfors ens när hon flyttade till Stockholm har mycket på sig när hon tittar rakt in i kameran. Vänsterhanden stöder huvudet, högerhanden är nära en bok. Hörnlampan lyser, allt är i ordning, allt pekar ditåt det ska och det är svårt att säga hur gammal Monica Zetterlund är på bilden.

Det är mycket i Jan Ehnemarks fotografi som lyser nu när Veckojournalen har skickat sin hemma-hos-reporter till Monica Zetterlunds och Steve Kuhns hem. Skärpan och kraften ligger överallt: allt är nära, även fönsterna som skyms av gardinerna. Mycket ljus, visst, men det är omöjligt att veta om det är natt eller dag.

Nu ser jag. Bilden är tagen 1968. Hon är alltså 31.

Då har Monica Zetterlund (född Nilsson) redan varit med i några filmer, mest känd är ”Att angöra en brygga”, och det är tio år sedan hon skivdebuterade med ”Swedish sensation”.

Vill man göra det enkelt för sig kan man köpa samlingsalbumet ”Monicas bästa” som innehåller ”Sakta vi gå genom stan”, ”Gröna små äpplen” och låtar många känner igen.

Men jag rekommenderar hellre ”Waltz for Debby” som kom 1964 (och som finns billigt på cd). Där har hon Bill Evans Trio runt om sig och det är visserligen en del örhängen som ”Come Rain Or Come Shine” och ”Once Upon A Summertime”, men framför allt är det albumet lika med ”Monicas vals”. Bill Evans har skrivit musiken och Beppe Wolgers texten och rösten går inte att förskjuta:

”Enkel, vacker, öm

är min valsmelodi

min valsfantasi

en sång i en dröm.

Sakta morgonljus

strömmar över vårt fönster

ritar ett mönster

på alla hus.”

Det är inte den bästa av alla Beppe Wolgers texter, det är rim vi känner igen, som inte säger så mycket längre. Men det är inte en sång som blir gammal så fort man hört det. Den har inte bråttom för den ska ingenstans. Monica Zetterlund pekar åt andra håll, trots att visan handlar om henne, för hon vet att i centrum är man alltid ensam och hon har ingen lust att förolämpa sig själv. Det är därfför som hon släpper ut orden som om allt är flytande, som att vi inte ska bry oss. Bakom sig har hon inledningsvis pianotoner som låter som halva ackord, som om låten knappt är färdigskriven. Låten börjar klättra först när ackorden blir hela och fylligare och basen tar sig ner i källaren när hon sjunger om det som varit och det som väntar och det är då trummorna också visar sig och då vet vi inte längre var vi är, eller rättare sagt vart vi är på väg.

Här är hon ännu inte fast i hur hon ”ska” låta, här är hon ännu inte Monica Z. Rösten är utan manér, både säker och skör. Hon sjunger utan förväntningar och utan publik. Det är hon och pianisten och några musiker till och hon är en ton i taget, ren och skär musik med rena och skära ord. Finns det ett skämt i texten, en knorr, så är det inte bara roligt eller lättviktigt: hon vet det, ja, hon vet att det är mycket mera allvar än det ser ut att vara, och hon tror sig inte om att kunna lura någon, allra minst sig själv. Därför har hon inget bakom örat. Hon sjunger rakt, som om hon säger: lita på mig, det du ser och hör, det är det du får, och det är inte illa.

Det är här på Guds fest, när inget är till salu eller för(e)ställning, som hon har sitt kanske största ögonblick.

Det verkar, lärde vi oss också när hon blev bara Monica, som om hon hade många största ögonblick. Men samtidigt är det så lätt att se henne när hon gästspelar på Mister Kelly’s i Chicago och blir förtjust i trumslagaren. Eller när hon får sin sneda ryggrad. Eller när hon revyar och dricker och blir så förbannad att hon slår igen dörrar så att målarfärgen faller av väggarna i huset. Och när jazzmusiken försummar henne. Och när hon måste ha någon bredvid sig.

På upploppet är rösten inte längre hennes, hon kan inte längre behärska den, inte längre hålla den i handen, inte låta den sväva, den går inte att sträcka ut, den är i vilken ålder den vill och hon är inte ett Z längre, hon är vilken bokstav som helst, och den ena rösten dumpar den andra.

Men hon – som en gång i tiden var växeltelefonist på Televerket - var ännu hjälpsamt nära och andades fortfarande varmt mot ögonen, man visste inte om man skulle blunda eller våga hålla kvar blicken.

Ända tills hon slutar andas den 12 maj 2005.

Och allt detta och mycket mer får man av Klas Gustafson. Han har tidigare skrivit om Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk och Tage Danielsson och kommer nu med en rikt illustrerad bok om Zetterlund. För första gången hörs Monica Zetterlunds dotter Eva-Lena Jerneld berätta om sin mamma som var gift tre gånger och blev 67 år. Boken, som kommer ut i dag, heter ”Enkel vacker öm” (Leopard förlag). Den är just det, mest när den visar vilken kamp livet är, också när hon ler på bilderna, med och utan ”boxningshandskar”.

Tom Alandh berättade en gång för mig att det var ett helvete när han skulle göra sin tevedokumentär om Monica Zetterlund. När de satt på tu man hand var hon en riktig storyteller. Så fort kameran riggades och ljudet kopplades in blev hon tyst och ville att han skulle komma tillbaka en annan dag. Hon började trumma med fingrarna mot bordet, som om livet fortfarande var en sång. Och vände sig om, som om hon letade efter sig själv där inne i hörnet. Jag tänker på det när jag granskar den där bilden i Gustafsons bok då hon ligger på sängen, mitt i bilden, i centrum, och allt är i ordning och i ljus, att hon inte alls är så utsträckt som jag trodde, hon är ju nästan i fosterställning, och nu kan jag äntligen läsa mig till vilken bok hon läser: Stig Dagermans ”Vårt behov av tröst”.