Hem / Kulturonsdag / Nytvättade Beatlar

Nytvättade Beatlar

I dag när vi skriver datumet 090909 öppnade skivbutiken klockan 09.09 och började sälja de remastrade (”tvättade”) Beatlesalbumen 46 år efter det att Beatles började släppa sina skivor. De kommer nu på denna B-day i två versioner: en i stereo och en i mono.

I stereo kan man köpa de 13 albumen var för sig, men också samlade i en box och då ingår också ”Past masters” som innehåller singlarna som inte låg på albumen. Den boxen kostar ungefär 2 400 kronor.

Monoalbumen släpps enbart i en box som kostar cirka 2 700 kronor, och då ingår de tio album som gjordes i mono plus lite annat smått och gott.

Dagens i-landsproblem lyder: Ska man välja mono eller stereo?

Att frågan ens uppstår och är värd att fundera på beror på att Beatles första album gjordes i mono. Det var alltså där krutet lades, det var monoljudbilden som allt mixande utgick ifrån och det var den som beatlarna slet med. Efteråt fixade någon ljudtekniker till en stereoversion och med den tidens teknik så blev det stelbent. Det är därför sången kan hamna i ena högtalaren och trummorna i den andra. Mycket delades alltså upp helt och hållet och låter konstgjort och konstigt. Det var inte förrän Beatles på slutet av 60-talet spelade in sina sista album som det var stereo som gällde från början till slut.

Som voltaire.se:s utsände konsumentjournalist har jag köpt båda boxar (de som inte hade förbeställt blev i morse utan, så stor efterfrågan är det) och har nu jämfört, spelat samma sånger i stereo och mono, hört i lurar, hört i en vanlig anläggning, hört i mp3:n, hört på datorn.

Nu är min bäst-i-test klar och jag tvekar inte:

Köp monoboxen!

Detta är inte kejsarens nya kläder. Jag instämmer nästan i vad Beatles legendariske producent George Martin säger: ”Inte förrän du lyssnat på Sgt. Pepper i mono så har du hört den.” Nu är det som att sitta i publiken medan de spelar hela albumet ett par meter framför oss. Det är lätt att känna sig såväl koögd som kisande, för det är ljudteater, eller rättare sagt ljudföreställning. Det är skattgömmeljud som förstår oss, som är beroende av oss – musik som inte blir falsk för att någon lyssnar på den. Och det låter ... annorlunda. Närmare. Större. Rikare. Tyngre. Renare. Tätare. Fylligare. Mer energirikt. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Men vill ändå lägga till: Det finns fler ljud i monomixen och fler röster hörs och fler instrumentinfall dyker upp. Något händer som jag – som har Beatles i varenda del av kroppen – inte är beredd på, något knackar på en dörr jag inte visste att jag hade. Tala om att få oväntat besök. Och tala om att det var värt att vänta. Och tala om att inte hitta rätt ord utan bara prata på, i stället för att enkelt säga: Beatles som grupp är långt ifrån dödsannonserna.

Jag vet att jag låter mutad av skivbolaget, men jag kunde inte ana att skillnaden skulle vara så upplyftande: allt mer är uppenbart, allt mindre döljs. Det låter verkligen som att beatlarna inte försöker lyckas, de bara lyckas.

Jag vill vara lika tydlig som det nya Beatlessoundet, så jag återvänder till refrängen nu när jag tittar ut och ser att det börjat falla ett lätt lennonregn: Köp monoboxen. Albumen som saknas i den kan du köpa i stereo.

Yeah, så är det problemet löst.

Nu – nu alltså, inte om 46 år - ska vi bara komma till rätta med att det varje dag på året svälter ihjäl 40 000. Och då räcker det inte med att Beatles sjunger ”All you need is love”, då behövs det fler röster och andra takter.

Stig Hansén

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Nytvättade Beatlar