Eins, zwei, drei... Nej, takterna är inte glasklara. Han borde låta det vara, lass dass sein. Det skulle åtminstone gå bättre om den blinde gubben utanför Zoostationen i Berlin inte spelade orgel, och framför allt om han lät bli psalmerna. När han spelade positiv på vardagarna droppade mynten tätare. Men eftersom det var söndag höll gubben fast vid gnällorgeln och psalmeriet. Han hade alltså en bit kvar att sjunka, skrev Stig Dagerman, som precis hade kommit från Hamburg. Han hade framför sig fem dagar i Berlin innan han skulle vidare till Hannover. Stig Dagerman reste runt i efterkrigs-Tyskland på Expressens uppdrag. Resan som varade 15 oktober-10 december 1946 resulterade i 13 reportage, det från Berlin fick rubriken "Konsten att sjunka med öppna ögon". I Berlin såg Dagerman människor som mer eller mindre behärskade konsten att sjunka. Och så fanns det de som "har passerat ungefär allt". Dagerman gick i de stora stationernas mäktiga väntsalar, mötte flyktingar från öster och söder "som ligger utsträckta på det nakna golvet utmed de nakna väggarna". De underjordiska stationerna hade klarat sig bättre. Visserligen luktade det där "väta och fattigdom, men tågen går snabbt och säkert som i fredstid”. Det var på stationerna ovan och under jord som Stig Dagerman vandrade, pratade med folk, funderade kring den rena framtiden och det smutsiga nuet och om den nya moralen som framtvingats av hungern. "Det nödvändiga brottet betraktas med större tolerans i Tyskland." "Att sjunka är tillåtligare än att gå under." På en av stationerna mötte han en polsk lärarinna och hennes son. Hon sa att hon höll på med "affärer", att hon längtade bort, till Sverige eller Norge. Hon hade "en tavla hemma som hon brukar längta med. Den föreställer en norsk fjord - eller Donau vid Siebenbürgen. Vill jag följa med hem och säga vilket, så att hon inte skall behöva längta fel längre?" Och just den scenen – Dagerman och polskan - tänker jag på varje gång jag hör Paul McCartney sjunga ”Let it be”: ”And when the broken hearted people living in the world agree, there will be an answer, let it be. For though they may be parted there is still a chance that they will see, there will be an answer, let it be.”
Albumen, vilka de är? Det första, ”Please please me” (1963), spelas in på en enda dag och är mest en blick tillbaka på gruppens rock’n’roll-uppfostran. Det andra, ”With the Beatles” (1963), kommer ut samma dag som John F Kennedy mördas och Beatles är fortfarande unga och vill bli älskade. Tredje albumet, ”A hard day’s night” (1964), inleds med ett ackord som är lika ovanligt som stilbildande och nu hoppar de ledigt över alla hinder som kritikerna rest. Fjärde albumet, ”Beatles for sale” (1964), matas fram i stor hast och nu hörs det vad Dylan betyder för Lennon. Femte albumet, ”Help” (1965), är till hälften ett filmsoundtrack och här är för första gången en annan musiker med (fast bara på en enda låt). Sjätte, ”Rubber Soul” (1965), tar nya steg, ett nytt sound, ljud som kommer och går och vänder och som ingen annan – och det var meningen – kan härma. Sjunde, ”Revolver” (1966), bjuder på indiska toner och några av Beatles allra hårdaste och mjukaste låtar. Åttonde, ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (1967), brukar ligga i topp när så kallat vanligt folk ska lista deras bästa, men det imponerar mest i själva ansträngningen som lagts ner från gruppens sida: Hur många ljud kan man skapa till ett vanligt popalbum? Nionde, ”Magical Mystery Tour” (1967), är mest singlar plus filmlåtar, inget riktigt album. Tionde, ”The Beatles” (1968), också kallat ”White Album”, är lika med en grupp i djup splittring, egentligen är varenda låt en sololåt där de andra kallas in på upploppet för att kompa. Elfte, ”Yellow Submarine” (1969), är återigen ett soundtrack med bara några få nya låtar. Tolfte, ”Abbey Road” (1969), innehåller ett medley på andra sidan som är pophistoriens största. Trettonde, ”Let it be” (1970), spelades in före ”Abbey Road”, men släpptes senare och visar hur bra en grupp kan låta trots ständiga bråk och en klåfingrig producent. (Och så finns de två samlingsalbumen ”Past Masters” som innehåller singlarna som inte låg på albumen.) Jag skulle vilja säga till dig att du kan nöja dig med att köpa tre av de här albumen, men varje gång jag skriver den här meningen så blir det tre olika.
Två veckor kvar. Det var så Beatles manager Brian Epstein sa till John Lennon och Paul McCartney, och det hade nästan blivit en visa: ”Om två veckor är det dags att spela in ett nytt album, då har jag bokat studiotid.” Då fanns det inte en enda låt framme. Men varje eftermiddag åkte McCartney hem till Lennon och när de skildes framåt natten så hade de skrivit en ny låt. Ibland hade en av dem en idé, ett litet utkast, men det var allt: de satt där framför varandra, drack kopiösa mängder te, men fick ihop en melodi och en text. Jag upprepar: Varje dag blev en ny låt klar! Och vilka låtar. Det här tempot hölls i sju år: några album om året, några singlar som inte låg på albumen, turnéer, filmer, teve, radio. Långt efter alla dessa originalalbum har det släppts några till med alternativa tagningar, men det påfallande är: ingen av dem slår originalversionerna. Det finns inget i arkivet som borde varit ute. Beatles gav allt och vi fick det.
Ler han när han frågar? Jag tror det. Han undrar i alla fall om jag inte vet vad klockan är. Det vet jag visst det: tio i fem, det är tisdagsmorgon, det är bara jag och mannen här vid 1:ans hållplats som verkar vara vakna. Jag säger att jag ska i väg med tåget. Mannen, som är ungefär så gammal som jag, som är 55, säger att han fortfarande vaknar tidigt sedan tiden då han var tidningsbud. "Det var innan ryggen sa ifrån." Han pekar ut några av husen som han brukade dela ut tidningar i. "Det är många år sedan. Det kan du lita på." Han säger att de har lagat spårvagnsspåren länge nog, i dag ska spårvagnarna börja gå som vanligt igen. "Tror du man kan lita på det? Annars får jag väl hoppa på någon annanstans. Ibland hoppar jag på här, ibland hoppar jag på där, ibland hoppas jag att spårvagnsförarna känner igen mig." Han berättar att han tar första vagnen varje morgon, sedan byter han, oftast vid Centralen, ibland till buss, ibland till vagn, sedan hamnar han någonstans och därifrån brukar han gå hem "oavsett väderlek" och då har han blivit så trött att han äntligen kan somna om, ofta framför teven. "Har du tänkt på att vissa krig ser man på teve innan de bryter ut i verkligheten? Ibland hinner man knappt bli förvånad innan man vänjer sig. Det är då man blir... inte tom, men liksom uttömd." Jag säger att det finns grejor man aldrig vänjer sig vid och att "jag, bara för att ta ett exempel, hamnade i den värsta av drömmar i natt igen: jag står på en grusväg, vet inte om vi är i Malmö där jag är född och uppväxt eller om vi är i Göteborg, där barnen växt upp, eller om vi är någonstans där ingen av oss hör hemma. Det är sen eftermiddag, värmen glider undan. Jag har kortbyxor. Också barnen är lätt klädda. Alla tre tittar åt olika håll. Jag busvisslar tills de ser mig och höjer handen, vill se dem vinka. Nu möter de mina ögon och jag fryser inte längre. De vinkar och jag vinkar tillbaka. Sedan skyms de en liten stund av en lastbil och jag inser att de inte vinkar hej till mig, de vinkar hej då." "Då förstår jag att du inte kan sova. Och du kanske förstår att jag inte orkar drömma längre. Vad kan jag drömma om? Du har åtminstone barn att drömma om och älska. Vem ska jag älska? Mig själv?" Han upprepar, medan han snabbt drar högerhanden över öarna av skäggstubb, att det var länge sedan han hade ett jobb. "Men jag ser till att de som kör vagnarna och bussarna får jobb genom att åka varje morgon. Jag är noga med att stämpla månadskortet och blir därför en del av statistiken över något som händer. Så gör jag nytta. Och som tack hamnar jag varje dag i nya delar av stan innan jag kommer hem och äntligen kan somna om." Han säger att vagnen måste komma snart, att "det finns för många dagar man bara vill komma igenom. Sådana dagar behöver man verkligen kunna lita på spårvagnens tidtabell fastän man har all tid i världen." Så är det. En dag i livet, man vaknar, läser nyheterna, undrar om det hänt något.
Eh, vad heter det nu på engelska? Jag är nära att ge upp när jag skriver på engelska till en vän om hur jag känner det. Det är då jag kommer ihåg att minnas att när jag letar efter ett ord så ska jag plocka fram min blyertspenna. Jag har bara en enda. Först när den är slut köper jag en ny. Den senaste är införskaffad på Nordens ark och mönstret på pennan är fotavtryck av djur. Djurbilder är helt rätt. För när jag skriver med blyerts så smyger sig pennan fram, ljudlöst som en snöleopard på Himalaya. Snart får den korn på det där undflyende ordet. Men själva ordet blyerts är lite klumpigt av sig, det kan jag som är halvtysk gott erkänna, oder? Det kommer från tyskan Bleierz, vilket betyder blymalm eftersom man först trodde att grafit var en blymalm. De tidigaste blyertspennorna tillverkades i Italien på 1400-talet. Den rejäla spridningen kom inte förrän på 1500-talet då engelska grafitgruvor upptäcktes. Sedan dess tillverkas pennan i många hårdhetsgrader. Hårdast av allt när det gäller blyerts är den amerikanska blyertspennklubben. Medlemmarna protesterar mot e-mejlandet genom att skriva brev med blyertspenna och skicka breven med vanlig postgång. Flera av dem pröjsar gladeligen tvåtusen spänn för en blyerts. Jag ger aldrig mer än en tia. Den billigaste är oftast behagligt lätt när jag jagar tunga ord. Som nu när jag söker efter det engelska ord som bäst beskriver min saknad. Jag har redan bläddrat igenom ordböcker och sprungit genom romaner utan att ordet behagat visa sig. Men sedan börjar jag skriva med min blyertspenna: longing, missing, miserable, lonely. Och så kommer det, det jag verkligen vill säga: P.S. I love you.
Snart hörde jag. Ja, tårarna började höras genom telefonledningen när hon sa att ”jag tror att vi måste stänga dagiset i dag”. Så föll också orden, hon som väckte mig med nyheten att John Lennon mördats. Hur skulle hon, som var förskollärare, kunna jobba med barn en dag när Lennon inte längre fanns? Ungefär så vemodigt var det för oss som växte upp med Lennon och Beatles. Och visst, man måste känna omsorg om sorgen. Den vill gärna komma på besök, lite stötvis, när jag en dag som denna, en bleklagd dag, bläddrar i Lennons böcker och hör de låtar han var en del eller en hel del av. De lever trots att hans liv blev förkortat. Han föddes 1940 och blev 40. När Beatles var slut och han kom med sin första, och bästa, soloskiva var han bara 30. Det han skrev om då föreföll vara sant. Sedan kom halvbra, halvlögnaktiga skivor och han drog sig tillbaka och kom nästan igen och så mördades han av en man som älskade honom. Ett klassiskt fadersuppror. Hur många söner måste mörda sina farsor för att kunna leva vidare? Den frågan har jag inget svar på. Inte heller vet jag varför Lennon, när han komponerade med Paul McCartney, var ett geni. Var för sig blev de inte särskilt mycket. Så hur stor kan man förbli efter att ha krympt de sista åren av sitt liv? ”Det är bara genom att prova andras kläder som vi kommer underfund med vår egen storlek”, skrev Lennon. Och hans kropp och kläder och tänkande passade med Yoko Onos. På slutet blev hans värld mindre ju mer han pratade om hela världens fred. Han klarade sig, sa han, utan Marx och Jesus och upprepade att han var lycklig, som om orden var intatuerade i hans benstomme. Strax innan han mördades skrev han ”livet börjar när man fyllt 40, jag vill inte födas igen”. De orden hade han, som livnärde sig på sig själv, redan återbrukat många gånger: ”Så fort man är född får de en att känna sig liten.” Och: ”Mamma, du hade mig men jag hade aldrig dig. Pappa, du lämnade mig men jag lämnade aldrig dig.” Och: ”Titta på mig, vad är det meningen att jag ska vara för något?” Kanske föddes han på nytt när han äntligen insåg att ”jag har bara mig själv att förlora”. Den insikten sjöngs av mannen bakom den färdighyvlade sången som många vill höra när de gifter sig: ”Bli gammal med mig, det bästa har vi framför oss.” Det där framför sig fick han aldrig se innan han sköts ned och en kvinna ringde och väckte mig och efter en stunds gråtande beslutade sig för att dagiset väl fick vara öppet, trots allt. Och barnen på det dagiset har blivit mer än gamla nog att ha egna barn på dagis som får upptäcka Beatles på egen hand.