Bob Dylan lade fötterna på marmorbordet – han hade ett par svartvita, otroligt eleganta tjugotalsskor som såg ut att kosta en miljon – och tog fram gitarren. Det var på Ambassador Hotel in Los Angeles, golvet var täckt av mattor med röda blomstermönster, han hade nyss läst tidningen och hade rejäla ytor omkring sig. Han tittade sig omkring i tystnad, men efter en stund så började han spela och efter ytterligare ett tag så började han sjunga en låt och berättade för mannen som andäktigt intervjuade honom att så här går det till när han skriver en låt.
Han sjunger alltså en redan existerande låt, sjunger den om och om, innan han börjar byta ett ackord, lägger till en ny harmoni, ändrar orden. Så där håller han på ett bra tag och till slut är det Dylans låt och han står som kompositör, till och med när ”hans” låt knappt skiljer sig från ursprungslåten.
Det är minsann inte ofta Dylan säger något om vad som ligger bakom hans sånger eller hur de kom till, och det är kanske inte så svårt att förstå: de har tolkats och övertolkats, tuggats och svalts.
Men nu säger han lite till, i Mojo. Det är en musikjournalist som Dylan respekterar som ställer frågorna och det är nog därför som han svarar. Journalisten ska en bit in i intervjun vara smart och undrar hur Dylan skulle inspireras om han till exempel satt på ett annat hotell, säg i Wichita. När han tittar ut skulle Dylan se en ung tjej som vandrar längs järnvägsspåren. Hon skulle släpa på en Buddhastaty i en trävagn. Jo, en sak till: Efter tjejen skulle en trebent hund linka.
Nå, Mr Dylan, vad skulle det göras med en sådan bild, en sådan syn?
Dylan svarar att den bilden inte räcker, han måste få veta mer. Som: Vad är det för ras på hunden? En bulldog? En retriever? Och: Från vilken våning ser han tjejen med statyn och hunden? Är det andra våningen, den tredje, rentav den åttonde? Och förresten, svarar Dylan, ”kanske det är så enkelt att jag bara vill gå ner till dem”.
Så kan det låta, verka lite snurrigt, synas lite virrigt, men det säger rätt mycket om Dylanvärlden och om vikten av detaljer för att en bild ska funka och vara hel.
När man läser Suze Rotolos biografi ”A Freewheelin’ Time” (som alldeles nyss släppts i pocket, på Aurum Press) så har man rätt att vänta sig en hel del. Dylan var tillsammans med henne länge i början av karriären (det är hon som går vid hans sida på omslaget till hans andra album, ”The Freewheelin’ Bob Dylan”). I alla år har många velat fråga Suze Rotolo om hennes tid med Dylan, men hon har hållit tyst.
Och så mycket blir heller inte sagt när hon själv skriver, det blir mer en bild av den eran, av livet i Greenwich Village (där Dylan bodde och där omslagsbilden togs). Men hon ger ändå några skarpa ögonblicksbilder av hur Dylan överallt och alltid hade en förmåga att bara dra sig undan och skriva. Han kunde sitta på en fest, omgiven av hur många som helst, i allt stök och all rök, och skriva – snabbt, snabbt – det som blev klassiska rader.
Som om han var i en bubbla.
Det får mig att tänka på hans ”It’s all over now, Baby Blue”, en av hans stora sånger.
Så här slutar den:
”All your seasick sailors, they are rowing home.
All your reindeer armies, are all going home.
The lover who just walked out your door
Has taken all his blankets from the floor.
The carpet, too, is moving under you
And it's all over now, Baby Blue.
Leave your stepping stones behind, something calls for you.
Forget the dead you've left, they will not follow you.
The vagabond who's rapping at your door
Is standing in the clothes that you once wore.
Strike another match, go start anew
And it's all over now, Baby Blue.”
Någon gång har jag undrat över vad den handlar om, men släppt det. Det är klart att jag förstår att sången är ett farväl, ett avsked, men mot vem? Suze Rotolo? Någon annan flickvän?
När Dylan skrev den sången för snart 45 år sedan så bröt han ett mönster: en längre tid hade han spelat sina nya låtar ett tag inför publik innan han spelade in dem. Det var ett sätt att bearbeta låten, skriva om verser, ändra versordning, slipa den.
Men med ”It’s all over now, Baby Blue” så tog han den direkt från skrivblocket till skivstudion och spelade in den en januarieftermiddag. (Samma eftermiddag, och detta säger jag bara för att ge en bild av hur snabbt Dylan arbetar, spelade han också in ”It’s Alright, Ma”, ”Gates of Eden” och ”Mr. Tambourine Man” – alltså det som blev andrasidan på det fantastiska albumet ”Subterranean Homesick Blues/Bringing it all back home”.)
Läser man texten så ser man att ”It’s all over now, Baby Blue” egentligen ingår i en rad av hans ”farväl-sånger” där andra i samma kedja är ”Can you please crawl out your window?” och ”One of us must know” och ”Restless Farewell”. Men den här är mer personlig – åtminstone verkar den vara det - och många har genom åren hävdat att den absolut är självbiografisk.
Och, återigen, om den är det – vem sjunger då Dylan till?
Jo, Paul Clayton, en av alla män som ofta fanns i Dylans närhet, en av alla singersongwriters, en av alla narkomaner. Och en av dem som Dylan ”lånade” friskt från, till exempel i de stora ”Don’t think twice, it’s all right” och ”Percy’s Song”. Senare – efter att ”It’s all over now, Baby Blue” kommit ut – tog han livet av sig och Dylan skriver varmt om honom i första delen av sina memoarer.
Detta om Paul Clayton och inspelningen läser jag i alldeles nyutkomna ”Revolution in the air” (Chicago Review Press). Det är Clinton Heylin som skrivit den och han är kanske världens störste Dylankännare.
Boktiteln påminner om ”Revolution in the Head” av Ian MacDonald, den absolut bästa bok som skrivits om Beatles. Och till viss del liknar böckerna varandra. Författarna tar sång för sång, berättar hur de kom till.
Men Heylin (som skrivit en drös böcker om Dylan tidigare) gör något mer, rena genidraget: han skriver om alla Dylansånger, men inte i den ordning som de spelades in eller släpptes – utan i ordningen som de skrevs.
Genast får man en ny bild. Och nya sammanhang.
Heylin har verkligen gjort ett hästjobb. Det verkar inte finnas en sten han inte vänt på. Och ändå, när man gräver sig ner bland detaljerna, så känns det inte som nörderi: Clinton Heylin berättar historier som är relevanta, som förklarar också för den som inte kan så mycket redan från början. Man ser musikscenen, man ser det politiska läget, man ser diskussionerna i folkmusik- och popvärlden, man ser vilka namn som påverkade vilka.
Ja, man ser – och hör - verkligen varifrån sångerna kommer, vart de var på väg, alltifrån Dylans allra första, ”Song to Brigit” från 1956-57. Jodå, den handlar om Brigitte Bardot. Dylan berättade 1961 att han tänkte sjunga den för henne ”om vi möts”. Senare sa han att Bardot hade ”that baby-girl quality and that grown-up woman quality all in one”.
Och från det går det vidare och den här boken – som är den första av två - slutar med sång nummer 300, ”Wedding Song”, som skrevs 1973 med deklarationen:
”The tune that is yours and mine to play upon this earth,
We'll play it out the best we know, whatever it is worth,
What's lost is lost, we can't regain what went down in the flood,
But happiness to me is you and I love you more than blood.”
På den tiden hade han inga eleganta svartvita skor.