När jag hörde väsandet vände jag mig om. Jag hade åkt fem, sex timmar på Highway nr 1, men att det är en Highway, och att den går mellan de två viktiga städerna Hanoi och Saigon (Ho Chi Minh-staden), borgar inte för kvalitet. Jag var alldeles mörbultad av alla ojämnheter i vägen, mådde illa och hade huvudvärk och det var 37 grader och jag hade 39 graders feber och jag satt förstås och gnällde.
Tills jag hörde väsandet och vände mig om.

Bakom mig stod en man. Eller var det en kvinna? Ålder? Helt jävla omöjligt att säga någonting om.
Ansiktet var ... en urgröpning. Kroppen gick åt alla håll samtidigt. Och så kom väsandet och det gick upp i luften och ner i graven och något som var en stump som stack ut från kroppen närmade sig mig. Tills han - hon? - bars undan, in i ett hus, in i skuggan, in i det som på alla sätt var en skugga. Men väsandet flyttade inte på sig utan hoppade in i min bil när jag for vidare. Det var 2003 och jag glömmer det aldrig.

Så säger man lätt om många saker i livet, men jag glömmer det aldrig. För senare samma dag, när jag kommit ännu längre ut på landsbygden, mötte jag ytterligare fem som fått sina liv förstörda av kemikalierna Agent Orange som USA sprutade över fälten för att knäcka motståndet. Och dessa fem människospillror lät alla likadant. Vilken kör, vilken förtvivlad kör, och det var verkligen inte såsom i himlen.

Nu är det 34 år sedan Vietnam befriades. För varje gång jag är i Vietnam kring årsdagen den 30 april så blir uppståndelsen större. Tidningsartiklarna om kriget - som i Vietnam bara kallas Det amerikanska kriget - blir längre, teveprogrammen längre, radioinslagen allt fler. Och på varje stor gata hängs det upp banderoller.
Och refrängen i allt är: "Vi visste hela tiden att vi skulle besegra USA."

Det visste inte vi i resten av världen. Det var just det som lockade en sådan som jag in i FNL-rörelsen (som, inom parentes sagt, i Sverige hade bara 3.000 medlemmar och trots det var den starkaste i världen). Jag var en av dem som lockades av motståndet och upprördheten och hatade övergreppen, de eviga övergreppen mot det lilla landet Vietnam, övergreppen från fransmän och amerikaner och en historieskrivning som vände allt upp och ner och en sådan som Kissinger som hade Gud på sin sida när han ... Jag tror att vi hade tiotusen argument på vår sida.

Och vietnameserna - det vill säga: vietnameser som har höga politiska positioner - talar varmt om Sverige så fort de har en chans. Ja, att vara svensk innebär i mångt och mycket att många dörrar öppnas i Vietnam. Olof Palme! Vem kan glömma hans upprördhet efter julbombningarna i Hanoi 1972? Han sa:
"Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår nu i Vietnam är en form av tortyr. Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns det många i modern historia. De förbinds ofta med namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden: Hanoi, julen 1972."
Vi i Sverige samlade in en miljon namn då. En miljon! Till och med min mamma skrev på. Men i Hanoi syns inte mycket av de bombningarna. De var i verkligheten inte omfattande och orsakade inte särskilt stora skador - definitivt inte om man jämför med hur övriga Vietnam bombades. Däremot fick bombningarna en stark symbolisk laddning, en laddning som sakta försvinner. Det räcker nämligen inte med att skandera, men det är just det som sker nu i Vietnam, som om hela landet får liv genom all död som USA och andra länder tillfogat vietnameserna.

Men glöm inte att halva befolkningen är född efter kriget och inte bryr sig ett smack.

Jag har varit i Vietnam varje år sedan 1998, vissa år flera gånger, jag har varit från norr till söder, i stora städer, i små städer, mött folk ur alla samhällsgrupper. Jag har varit i Mekongdeltat där de sista USA-fästena föll, jag har varit i bergen där det byggdes sjukhus i hemlighet - och överallt är det för de unga den gröna dollarn och inga slitna krigsminnen som är hårdvaluta. För dem är Olof Palme ingenting. Däremot Henke Larsson och Fredrik Ljungberg.

Det är bara äldre som minns kriget, som vaknar och somnar med bombningarna i kroppen och själen. Det kriget pågår än, inga vita flaggor syns och 34 år är bara en siffra. För dem finns det ingen stor tröst att landet reser sig ur fattigdomen och att tillväxten är enorm, att det byggs och skapas med en fantastisk entusiasm, att varenda en jag känner i Vietnam har fått det minst dubbelt så bra nu jämfört med för fem år sedan. För de skadade och invalidiserade och mentalsjuka hålls undan, de lämnas inte i fred. Man kan gå dagar i en stad som Hanoi utan att se de verkligt krigsdrabbade.

Man kan till och med tro att de inte finns.

Men de finns där och de låter.