Snart kommer ”Den orolige mannen”, den allra sista berättelsen om Kurt Wallander. Henning Mankell skriver i den om det kalla kriget, om spioneri, om u-båtsjakt, om Wallanders tilltagande trötthet och minnesförluster, om Wallanders dotter Linda som får barn med en man vars föräldrar försvinner.

Henning Mankell brukar säga att hans böcker om Kurt Wallander handlar om rättsstaten, om demokratin – och om folkhemmet. Men kanske handlar de också till stor del om det som folk snackar om mest: väder och vind.

Kolla själv när jag nu upptäckt ännu en berättelse om Kurt Wallander, och den har jag fått till på egen hand genom att fösa samman förstameningarna i varje bok Henning Mankell skrivit om Kurt Wallander.

Den låter så här:

”Historien börjar med ett plötsligt raseriutbrott. Nånting har han glömt, det vet han med säkerhet när han vaknar.

Tidigt i gryningen påbörjade han sin förvandling.

I början var allting bara en dimma. Dimman. Den var som ett ljudlöst smygande rovdjur, tänkte han.

Tankarna i hans hjärna var som ett gnistregn av glödande nålar.

Strax efter klockan tio på  förmiddagen kom snön.

Fastighetsmäklaren Louise Åkerblom lämnade Sparbanken i Skurup strax efter klockan tre på fredagseftermiddagen den 24 april.

Strax efter klockan fem upphörde regnet.

På kvällen avtog plötsligt vinden.

Den natt de hade kommit för att utföra sitt heliga uppdrag hade allting varit mycket stilla.”