Gunnar säger att han har Gud på  sin sida. Eller åtminstone att han har gjort ett avtal med Gud. Han säger det lugnt och tydligt. Ingen behöver tvivla.

Klockan är nio på kvällen, för fem minuter sedan slutade det regna, tack vare att ... Gunnar känner Gud.

Vi är 20, kanske 30, som står där, lite våta, lite trötta, lite sugna på lite varmare väder.

Själv lämnade jag Göteborg i morse och kom fram efter en och en halv timme. Jag tog in på det stora hotellet i Mellerud och kollade med tjejen i receptionen. Hon sa att det är bara en bit bort och att det började nio.

En bit bort var en timmes rask gång.

Men nu är jag här, på fyrstjärniga Vita Sandars Camping. Det är fullbelagt och det är kanske därför som det tar 50 minuter innan jag får min mat.

Jag borde ha gett upp för länge sedan och lämnat restaurangen. Men hur ofta är man på allsång?

Sångaren Gunnar går nu, kvart över nio, för första gången runt bland publiken som delvis sitter inne i restaurangen, delvis ute i det fria, sträcker mikrofonen mot de som lyssnar, men ingen vill sjunga, inte just nu i alla fall.

Bara tio meter till höger om scenen är en stor bassäng och fastän kvällen är sen och kall så  badar fortfarande rätt många barn.

Det ligger allsångshäften framme vid scenen. Gunnar säger återigen att det är helt okej att dansa, men nu är det sjungandet som gäller i första hand.

Ändå börjar han med ”Ålefeskarns vals” i takter jag aldrig hört, och det verkar som om Gunnar aldrig hört dem heller, åtminstone inte alla. Kanske beror det på att det är öppningsnumret och på att det är svalt.

Sedan kommer någon låt jag aldrig hört. Och på det kommer ett gäng sånger i oordning, häftet följs inte, och det är visor ingen sjunger med i, förrän efter en halvtimme, då blir det äntligen ”Jag tror på sommaren”:

”... jag pyntar mig i blå kravatt

Och hälsar dig med blommig hatt.

Jag tror på dröm om sommarhus

med täppa och med lindars sus ...”

Och jag kommer att tänka på  förra gången jag var i Mellerud, på att jag hade längtat.

Gunnar och hans komp(is)gäng uppträder kanske här ofta, Gunnar nickar åtminstone åt någon i publiken som verkar vara en stammis, och lägger en varm hand om den där förvirrade mannens axel, innan han återvänder till allsångshäftet.

Förra gången jag var i Mellerud var i oktober i fjol och det var ingen blöt dag.

Gunnar säger att han ska presentera bandet och så gör han det. När han nämner sitt eget namn, sist av alla, så trycker keyboardspelaren fram en applåd, alla ljud finns ju i synten, och Gunnar ler, ler förläget men också som att han tycker om det. Han tar ett steg fram på scenen, ställer sig nästan längst fram, det är lite vått på scenen, men Gunnar har rejäla skor. Och han är klädd i blått, det kan vara havets färg, det kan vara himlens färg, det kan vara båda.

Nu får gitarristen sjunga ett nummer, för Gunnar går omkring bland åhörarna, ler, tittar då och då på gitarristen som sjunger att han har en:

”Segelbåt till salu, kom & köp den! 
jag säljer den för ett ganska hyggligt pris.

Så vill du segla med mina gamla segel,

så lämnar jag den nöjd på sätt & vis.”

Trummisens vänner till vänster om scenen efterlyser ett trumsolo och de får en extralång virvel med mycket cymbaler på slutet mellan två sånger och vännerna applåderar högt och det kan mycket väl vara kvällens starkaste applåd och Gunnar skyndar sig in i nästa låt.

När jag var i Mellerud förra gången var det soligt och varmt fastän det redan var höst. Då gick jag omkring flera timmar i stan i lätta kläder. Innan jag gick till Kulturhuset på Dal i god tid. När det där äntligen var dags för kvällens föreställning så satte alla i publiken sig. I tystnad. Ingen presenterade den 77-årige mannen som satt i rullstol vid flygeln redan när publiken kom in.

Ingen keyboardapplåd där inte.

Sedan började han spela, bara med vänster hand, så är det sedan stroken drabbade honom 1990.

Någon bakom mig sa att man fattar faktiskt inte att det är Tomas Tranströmer som sitter där framme, man får liksom inte in det i skallen.

Det var andaktsfullt och ljuset skiftade och gjorde de vita tangenterna blåa, som om Tomas Tranströmer läste sin dikt ”Midvinter”: ”Ett blått sken/strömmar ut från mina kläder.”

Men han läste inte själv sina dikter på grund av afasin. I stället spelade han några pianostycken innan det var dags för dikterna. Länge valde denne världspoet mellan musiken och poesin och den där kvällen möttes de.

Han, som ständigt är nobelprisaktuell, kunde teoretiskt sett ha fått nobelpriset dagen före i Mellerud, men beskedet, som alltid offentliggörs på en oktobertorsdag, kom veckan därpå.

Två kvinnor vid fruktdisken på Hemköp vid torget i Mellerud spekulerade tidigare på dagen kring det:

”Vi i lilla Mellerud...”

”Skulle världspressen kommit hit?”

”Man kanske ska se honom?”

Men jag såg inte dessa två kvinnor den där kvällen bland de ungefär hundra som kommit (om den publiksiffran översatts till Göteborgsförhållanden vore det som om 5.000 skulle lyssnat).

Kulturbruket på Dal, där Tranströmer alltså framträdde, har funnits i sex år och verkar sponsras av nästan alla företag i Mellerud. Någon som jobbar där sa att när det gäller kultur så brukar folk inte vilja ta sig mer än tre mil. Och till Åmål och Vänersborg är det fyra. Men målet är att alla i Mellerud ska komma hit en gång per år. Nu är snittet högre än så.

Och på Tranströmerkvällen så lyssnade publiken noga när Carl Forsberg, poet och översättare, läste dikter från hela Tranströmers skrivande, från debuten 1954 till 2004.

”Det går ett träd omkring i regnet,/skyndar förbi oss i det skvalande grå”. Och vi fick höra om infarten till staden ”då solen står lågt” och diktaren blir ”genomlyst och en skrift blir synlig inne i mig”.

Vi fick också Tranströmers ord om sin sjukdom: ”Någonting vill bli sagt men orden går inte med på det.”

Det var som om publiken inte ens andades och alla Tranströmerböcker som Melleruds bokhandlare hade med sig tog slut i pausen. I bokhandeln skyltade han några timmar tidigare med Tranströmers ”Sorgegondolen” och ”För de levande och döda”. Det fanns affischer om Tranströmer överallt i stan och vid sidan av handfatet på toaletten på pizzerian Vita Sannar – samma namn som campingen! - satt en liten lapp med orden: ”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,/en kommer utifrån/och där de möts har man en chans att få se sig själv”, kända Tranströmerord.

Och i entrén på Kulturbruket på Dal hade en klass ordnat en utställning med haikudikter. När Tomas Tranströmer, som sedan sin sjukdom mest skriver haikudikter, såg den blev han riktigt, riktigt glad.

Här i Mellerud, som ligger mitt mellan Göteborg och Karlstad, bor ungefär 9.500, men befolkningen minskar lite för varje år. Här bor färre födda i utlandet än i resten av Sverige, centern och socialdemokraterna är ungefär lika stora, lika många jobbar med vård och omsorg som med tillverkning, de flesta företag har två, tre anställda.

Var tredje är 45-65 år, men de utgjorde minst två tredjedelar av Tranströmerpubliken.

Jag tänkte på det när en kille som såg Tranströmer sa att Tranströmer ”var grym”. En tonårstjej sa att man ju måste kolla in Tranströmer för hans ”metaforer är makalösa”.

Och de satt där medan Tomas Tranströmers ord fyllde rummet. De allra sista var: ”Det finns en ljudlös värld/det finns en spricka/där döda/smugglas över gränsen” och om det kan bli tystare än tyst så blir det det just då.

Sedan började Tomas Tranströmer spela sitt sista stycke, log åt sig själv när han glömde ta på sig glasögonen för då kunde han ju inte läsa noterna, började om, och fortsatte le allt medan det blåa ljuset åter blev vitt.

Efter det höjde han sakta vänsterhanden, som en viskning och vinkning.

Inget sådant, ingen viskning, ingen vinkning, är med när Gunnar leder allsången och på något sätt ger upp den här kvällen. Ingen sjunger med. Det ligger ett lätt regn över oss alla, det är pauser, det är inte lätt att få folk att sjunga en sådan här kväll, det är så mycket av allt, här kommer alla väder på en och samma gång, det är fortfarande knappt några sånger som vi kan.

Så till slut ger jag upp. Det är en timme hem också på kvällen, klockan blir nästan elva innan jag är på hotellet igen, puben stängde sju, stället ligger i mörker.

När jag lägger mig håller Gunnar fortfarande på, jag tror det, för han sa i alla fall att han har ett avtal med Gud om att det ska vara ett väder som är okej så länge han sjöng och att han tänkte sjunga till midnatt och jag tvivlar inte på det heller.

Jag vet att Tranströmer sov på  det här hotellet den där oktoberkvällen. Och jag minns att han 1973 skrev en dikt, något slags sång, en allsång, en alldikt: