Det smäller till i hjärtat just när jag byter tåg i Alvesta.

Framför mig sätter sig Siw ”Mamma är lik sin mamma” Malmkvist. Hon är nästan lika gammal som min mamma.

Smällen i hjärtat trycker mig bakåt i stolen. Jag sitter alldeles stilla. Som om det skulle mildra smärtan.

Sedan rullar vi genom Småland, jag sitter fastklistrad, också när jag passerar Borås där jag blev till.

För att ha något att koncentrera mig på så tittar jag på mobilen: täckning, icke täckning, täckning.

När jag äntligen kommer till Göteborg summerar jag: fyra gånger har det dragit till rejält kring hjärtat de senaste tre timmarna. Ja, som om en hand är i bröstkorgen och sliter i hjärtat, som att jag inte ska få behålla det, som att jag bara haft det till låns. Så här har det känts från och till en vecka eller så och jag har tänkt på att jag borde undersöka mig.

Jag ska bara.

Jag ska bara.

Jag ska bara.

Framför allt skulle jag bara till Malmö där en av de få barndomsvänner som jag håller kontakt med blivit riktigt sjuk och opererats på Malmö Allmänna Sjukhus, på samma sjukhus som jag föddes.

Men nu är jag i Göteborg där jag bor sedan 1977 och jag går sakta hemåt – regn, icke regn, regn - och jag fortsätter tänka på barndomsvännen och det börjar flyta i minnet, det är sånger, det är fester, det är arbete, det är telefon— och brev- och mejlhälsningar om barn och skolgång och om förhållanden. När jag kommer till en skivaffär går jag in, mest för att mina steg blivit märkvärdigt tunga och långsamma. Jag ser att åtta av Rolling Stones album nu släpps igen, remastrade, tvättade, de har fått ett renare och klarare ljud. Jag kan de där låtarna, jag har sett Stones rätt många gånger, jag kan deras historia. Och undrar om Stones nu är historia, precis som alla barndoms- och uppväxtminnen kanske snart är historia.

Så jag lägger trettonhundra dyra spänn på de åtta Stonesalbumen, går mycket sakta hem, för över alla de där välbekanta låtarna till min mp3-spelare, ska lyssna på dem när jag är ute och går, lägger mig ...

... och vaknar åter med hjärtont. Ute är det mörkt och tungt och tryckande och nu får det väl ändå vara nog. Jag drar på mig kläderna, går till Sahlgrenska Universitetssjukhuset som ligger bara några stenkast från där jag bor. Jag blir andfådd direkt, det är sega steg, inte bara för att det är uppförsbacke. Det är klister på skosulorna.

Men jag har trots allt tur, för på akuten är det inte så många före mig just den här tidiga morgonen. Jag ropas in, sjuksköterskan säger att jag ska lägga mig på sängen, någon knäpper upp min skjorta, det kopplas på slangar på bröstet och på benen, någon tar fram mitt ID, jag rabblar personnummer, 540317-4310, jodå, det stämmer, läkaren frågar om det ska vara hemligt att jag är här, och kan jag för säkerhets skull också säga vad jag heter, alla tre förnamn? Det kan jag. Sjuksköterskan ler, som om jag vunnit något. Det är EKG och det är så mycket annat, som tempen i örat.

Jag bara ligger där, gör vad de säger, det är skönt att inte behöva besluta något själv, känner kroppen sjunka ännu längre in i sängen, svarar på frågor om släkt och sjukdomar och allergier och medicin och om hur mycket jag dricker och om jag röker, och en läkare, som inte presenterar sig, inte ens med ett endaste förnamn, säger att det är mycket svårt att veta vad det är, han har faktiskt ingen aning, säger han.

Så jag rullas in på  avdelningen, får ett eget rum och klockan har blivit åtta och taket är riktigt vitt, kanske är det nymålat, och klockan rör sig inte. Jo, det gör den visst. Allt annat hade varit konstigt, det räcker med det som är konstigt med mig.

Jag tar fram min mp3-spelare, och försöker, återigen för att tänka på något annat, att minnas omslagen på de åtta Rolling Stones-skivorna som nu släpps utan något som helst bonusmaterial:

”Sticky Fingers” från 1971 - jodå, det är ett underliv på omslaget. (Visst var det Andy Warhol som gjorde det omslaget?)

”Goats Head Soup” från 1973 – någon suddig, gul närbild på Mick Jagger.

”It’s Only Rock’N’Roll” från 1974 - en massa människor, något slags publik, och Stones.

”Black and Blue” från 1976 - Stones på omslaget, tror det är Mick Jagger längst fram som vanligt.

”Some Girls” från 1978 - massa småbilder på bandmedlemmarna.

”Emotional Rescue” från 1980 - något som ser ut som fotonegativ.

”Tattoo You” från 1981 – Mick som tatuerad. (På baksidan är det väl Keith som tatuerad?)

”Undercover” från 1983 – ett kollage, om jag inte minns fel är det en kvinna. (Som skyltdocka?)

Blundar. Öppnar ögonen. Blundar. Somnar jag?

Jag vet inte.

Nej, det gör jag inte. Klockan är bara åtta. Nej, det är den inte, den är tjugo över åtta. Äntligen börjar visaren få fart när jag ligger och lyssnar på ”Tattoo you”, ett av de album där Stones går som mest på autopilot. Men de börjar på ett sätt som gör att jag rycker till: ”Start me up”.

”I’ve been running hot

You got me just about to blow my top.”

Och sedan är det sedvanliga riff, och det är den smäktande, körrika ”No use in crying” och albumet avslutas med den svävande ”Waiting on a friend”, vilket påminner mig: Jag kanske ska ringa någon?

Jag väntar lite.

För nu kommer en läkare, hon knackar försiktigt innan hon kommer in, jag tycker att jag hör knackningar i alla fall. Hon heter Lina Nånting och jag tänker på Lina Ekdahl, på någon av hennes dikter (Tack för att ni inte tog 
med era "barn”/era "föräldrar"/era "historier"/eller era "liv"/Tack skall ni ha för det), för att bara tänka på det, men läkare Lina Nånting säger att jag ska lyssna på vad hon säger i stället, nu är det dags att lämna fiktionen.

Hon säger att jag ska ta av mig skjortan och jag fumlar med knapparna, rabblar 540317-4310, tänker att skjortan ser åtminstone okej ut. Men resten? (Mamma, pappa, släktingar: ”Man ska vara hel och ren under om man hamnar på sjukhus.”)

Doktor Lina Nånting säger också att jag ska andas djupt, ännu djupare, så djupt jag bara kan, med öppen mun, såja. Jag gör som hon säger och tänker att hon är så lugn och jag gillar att hon är så lugn.

Hjärtat.

Lungorna.

Framifrån, bakifrån, från sidan.

Jag ska ligga ner hela tiden, säger hon. Vila. Inte upp och gå.

Hon vill att det ska tas prover.

Det kan vara något med lungorna, säger hon, det är så svårt att veta, säger hon och nu låter hon som den förste läkaren som undersökte mig.

Men först, som sagt, ska det tas nya blodprover. Till dess kan jag ta på skjortan, för det kan dröja ett tag.

Så jag lyssnar på albumet ”Black and Blue” och de låtarna bjuder inte på något motstånd och jag tycker om det just nu: det är sparsamt, rätt lugnt, det är ”Hand of Fate”, ”Memory Motel”. Mest av allt är det ”Fool To Cry” (den smyger sig på, med lite falsettsång, frågor som ”Daddy, what’s wrong?” och påstående som att ”You’re a fool to cry” och det låter som att Jagger menar varje ord och som att den här låten inte har bråttom, den ska ingenstans, Jagger sjunger för sig själv, tröstar sig själv, ”and it makes me wonder why”).

Men nu ska skjortan av igen, för Nina Nånting kommer tillbaka, säger att hon vill trycka hårt mot hjärtat, och hon undrar om det gör ont när hon pressar med pekfingret och långfingret runt bröstet.

Det gör det inte.

Jag vet inte om det är bra eller inte.

Och jag vet inte varför jag inte frågar.

Jag bara lägger mig så fort hon gått. Taket är fortfarande vitt. Också när jag blundar. Tänker: Vilket av de här albumen med Stones är det mest glada, det mest galna? Det måste vara ”It’s Only Rock’N’Roll”, så jag låter det rulla igång och slår takten, ja, jag slår takten, det finns en jämn takt i den, det dunkar som ... ett hjärta ska dunka. Nej, inte ”ett hjärta”, inte så där allmänt, ”Ain’t too proud to beg” som Stones coversjunger, utan hjärtat! Mitt hjärta! Nu! Nu! Nu!

Är inne på sista sången, om FBI, ”Fingerprint file”, när dörren öppnas, och den här gången är det en kille. Också han är lugn, men han ser sliten ut. Jag frågar om han jobbat hela natten. Han svarar att det har han och han säger att jag ser också ut att ha jobbat hela natten och att jag borde sova. 540317-4310. Han ska bara – ska bara! – ta några blodprover till och jag säger att jag ju har lämnat blod och han säger att nu ska ytterligare några möjliga orsaker till hjärtontet uteslutas.

Uteslutas? Det låter som att de inte vet. Nu vill de veta vad det inte kan vara.

Han säger igen att jag borde sova, och undrar om jag lyssnar på lugn musik.

Nej, nu ska det bli albumet ”Some Girls”. Nej, förresten, jag struntar i det och försöker sova. Ska bara på toaletten. Det ligger ganska många i korridoren. Jag har säkert eget rum för att de tar prover så ofta, och nu ligger jag en timme igen, två timmar, och sedan hämtas jag, åker någon våning upp eller så är det ner, i hissen förlorar jag all riktning, jag bara ligger på sängen, rullas hit, rullas dit. Och så är det en timmes väntan och två meter bort i samma väntrum ligger en gammal kvinna. Hennes dotter och hennes två barnbarn är där.

Dottern är lik sin mamma och jag är kanske lik min pappa, det vet jag inte, för han blev inte så gammal som jag är.

Det ena barnbarnet tycker att mormor ser hemsk ut när tänderna inte sitter fast och alla snackar förbi varandra och jag får fram mp3-spelaren, och det är ett starkt album: ”Some Girls” har ”Beast of Burden” och ”Miss you” och ”Shattered” och jag hinner höra dem alla innan jag rullas i väg, bort från den gamla kvinnan, närmare mig själv. In i röntgenrummet.

Jodå, jag kan resa mig, jag är inte så illa däran.

Skjortan ska tydligen av.

En röntgen ser väl genom allt?

Nej, inte skjortknapparna.

Jag omfamnar något slags gummisköld. Håller om den. Hårt. Som om vi gillar varandra. Som att jag aldrig ska överge.

Sedan ska jag vrida mig.

Bak med rumpan.

Fram med bröstet.

Alla dessa uppmaningar, alla dessa förväntningar.

Och så vila i väntrummet igen, den gamla kvinnan är kvar, hennes dotter berättar om posten som låg på köksbordet, att det är några räkningar, men det finns tid kvar att betala, hon behöver inte vara rädd för kronofogden.

Nu hör jag på den gamla kvinnans ickesvar att hon inte bryr sig.

Och jag rullas till avdelningen igen – in på rummet.

Mp3-spelaren lägger jag på  golvet. Nej, inte lägger. Tappar. Den får ligga där.

Taket är inte så vitt längre.

Det knackar. En ung kille undrar om jag vill ha smörgås och kaffe. Gärna. Nu har jag legat här i sex timmar.

En timme senare kommer han igen. En halv rostad smörgås. En halv kopp kaffe.

Jag sätter mig, äter så  långsamt jag kan.

Nu är klockan halv tre, och halv fem måste jag lämna rummet, måste ligga i den redan överfulla korridoren, och klockan blir nio på kvällen innan en läkare kommer in, hon heter tydligen ingenting, och hon vet ingenting, utan säger att jag måste röntgas igen, ännu mer noggrant, ännu mer om lungorna måste fram innan hon kan säga något om något.

Det är, säger hon, faktiskt inte så lätt att veta.

Hon låter som att jag ska förstå  hur svårt hon har det.

Jaha. Röntgen igen. Den gamla kvinnan är kanske också där igen.

Åtta timmar sedan jag åt den där halva smörgåsen. Hasar mig ut i väntrummet, där finns en automat med godis och dricka, och den funkar inte, två andra berättar att de lagt i pengar men inte fått något, och jag tar mig ut till kiosken, köper en smörgås och ett äpple och en Ramlösa.

Sedan försöker jag sova, men det går inte, för det är lysrör i taket och minst en gång i minuten hörs en ilsken signal som signalerar att det ska tas prover på det och det rummet, någon på ett annat rum ska på toaletten och så vidare och så vidare.

Man håller ut, för man är ju människa.

Ett på natten körs jag upp till röntgenavdelningen igen. Det är ett annat rum, med andra apparater. Skiktad röntgen är det visst dags för. Tre kvinnor jobbar där. Efter att jag åkt ut och in i apparaten några gånger sprutas det in kontrastvätska i armen. Värmen sprids genast, från bröstet neråt, det känns som att jag pissar på mig.

Väntan.

Tänker att det är nerförbacke hem.

Väntan.

Som att allt jag har är ett litet fönster där jag ser världen passera.

Alla ska tydligen bara.

Men sedan körs jag ner. Nej, inget eget rum.

Sent på natten - senare på natten när jag ligger i korridoren, bland många andra, de flesta är äldre, någon ska på toaletten, någon har mycket ont - lyssnar jag på det diskoaktiga och rätt snabbt rätt tröttsamma albumet ”Undercover”. Första låten heter ”Undercover of the night” och det är klart att här på sjukhuset skulle man wallraffa, för här är ett eget liv på natten som man ibland läser om, men aldrig känner, aldrig förstår, aldrig blir medveten om. Folk drömmer, mardrömmer, gångarna är hur långa som helst, golven sluttar, taken har många färger, klockorna går som de vill, smärtan i benet är plötsligt bakom örat. Sjuksköterskor – som verkar ha all ork i världen, som verkar vara änglar - tröstar, säger ”det tar nog några timmar till”, ”nej, jag vet inte om det blir röntgen i natt eller i morgon”, ”nej, jag vet inte var din man är, har han inte gått hem?”. Och jag tänker hela tiden, speciellt när Stones halvvägs in i albumet kommer in på ”Too much blood” (nu är hela livet ett soundtrack) sjunger:

”I can feel it in the air  
Feel it up above  
Feel the tension everywhere  
There is too much blood.”

Men nu får det räcka med spår av sår och år, jag orkar bara tänka att det remastrade och tvättade ljudet är bättre på de här återutgivningarna, visst är det bättre, men det gör inte så mycket med sångerna, också Stones blir äldre, och även om jag hör vissa ord nu som jag inte hörde tidigare så kan jag inte låta bli att tänka att det räcker med att höra dem en gång när det gäller Stones. Det är ungefär så: hälften av sångerna står sig, hälften låter bara gamla eller rättare sagt som att de anpassade sig väldigt hårt till rådande musiktrend, och det vet man ju: Jagger har alltid velat ligga rätt i tiden och då brukar man snabbt få rynkor.

Nej, ingen mer musik nu.

Nu ska jag bara lyssna på mig själv och på dem som betyder något för mig. Ge fan i att jobba så hårt. Gå ner till heltid. Ett liv – livet! - kan inte remastras, inte levas i repris.

Jag försöker tänka på  de meningarna, inte som språk, inte som formulering, inte som kvickhet, utan som ... ja, som livshållning.

Blundar. Ser väggarna. Ser alla som ligger här i korridorerna. Ser alla klockor som tickar.

Hör en läkare ropa mitt namn, hör stegen, hon närmar sig, jodå, jag är vaken, jag börjar fumla med skjortknapparna.

Hon säger:

”Vi vet faktiskt inte. Det vara en propp i lungorna. Det kan också vara en inflammation i hjärtat, något som hjärtat skickar ut i blodet. Vi vet inte. Vi vet inget om de bakomliggande ... Vi kan bara ta det allra mest akuta.”

Hon ska visst skicka alla mina papper till vårdcentralen. Jag kommer att kallas. Jag kommer att få en remiss till hjärtspecialist.”

Sedan?

Hon säger inte något om något sedan. Hon kan inte säga något om hur lång tid det tar.

Hon säger bara att jag kan gå  hem.

Jag frågar om det regnar därute.

Hon säger att hon tror det.